Organiskt samspel i Larry Goldings trio

Orgeljazz har jag inte varit och lyssnat på live sedan Shirley Scott var på Gyllene Cirkeln i Stockholm med Stanley Turrentine på 1960-talet. Så varför inte gå och lyssna när Larry Goldings trio dök upp på Fasching i tisdags.

Organisten Larry Goldings, gitarristen Peter Bernstein och trummisen Bill Stewart visade sig vara tre skickliga musiker som i sina bästa stunder smälte samman till en org(el)anisk enhet, nästan som en fjärde person. Det lät som om instrumenten var synkade till varandra som organen i en kropp.

Det är också denna grupps signum, samspelet. Man förstärker varandra, lyfter fram och får stöd, en kropp som hela tiden är i rörelse. Inte så konstigt, man har till och från spelat tillsammans i snart 30 år.

Klarast hör vi samspelet i slutet av konserten då instrumenten verkligen fungerar som organen i en kropp. Dessförinnan har det inte låtit dåligt, det gör det aldrig med dessa musiker på scenen, men försöken att låta annorlunda känns inte som deras musik.

Därför känns det upplyftande när allting sitter som i slutet av konserten, med extranumret, en Duke Pearson-komposition, som kulmen.

Genom hela konserten är det ett imponerande trumspel av Bill Stewart. Han utgör hjärtat, pulsen, i gruppen med en osviklig exakthet, trots att han aldrig förfaller till att enbart kompa de andra. Det svåra låter enkelt i hans händer.

Om Stewart är hjärtat i bandet så är bandledaren och organisten Larry Goldings lungorna. Det är han som med sitt spel ser till att andningen fungerar med sitt ofta ångande spel.

Annars är kanske gitarristen Peter Bernstein den som står ut mest av gruppmedlemmarna, framför allt gäller det hans solospel. Här känns tonerna ofta ganska avklädda, ja, nästan nakna i sin torra, lite stumma framtoning. De når fram till lyssnaren med en tydlighet som de mjuka gitarristerna saknar.

Men som sagt, det var först mot slutet av konserten som gruppen fick upp ångan på allvar, kanske kan man säga att de då kom in i andra andningen. Det är ju då som kroppen fungerar som bäst, då som organen samarbetar helt automatiskt.

Då slutade jag också att tänka på att detta var en ”orgeltrio”, och upplevde musiken som vilken jazzakt som helst. Och det kändes skönt att kasta loss från all kategorisering och bara ge sig hän. Synd bara att det dröjde så länge.

Anders Lindén

Variationen en hörnsten i Alberto Pintons musik

Alberto Pinton är en efterfrågad musiker och han förekommer i många olika sammanhang inom jazzen, i storband såväl som mindre konstellationer.

Dessutom har han sitt eget band, en pianolös kvartett, och det är den vi får lyssna till denna tisdagskväll på Fasching.

Det är enbart Pintons egna kompositioner som bandet framför. Han är en produktiv kompositör och kompositionerna har under senare tid räckt till att fylla två album, varav ett är japanproducerat. Kvällen ägnas huvudsakligen åt att spela ett urval av musiken på skivorna.

Det är intressant att höra att musiken, trots många soloinsatser, är så arrangerad. Och att arrangemangen har en lika stor del i hur musiken låter som kompositionerna.

Här varvas nakna partier, ett ensamt instrument, med klädda, där alla instrument har en roll. Men musiken känns ändå aldrig påpälsad, man kan hela tiden urskilja de olika instrumenten och deras roller.

För framförandet har Pinton valt att komplettera sina blåsinstrument (altsax, barytonsax, klarinett och basklarinett) med en trumpet, trakterad av Niklas Barnö. Denne imponerar med ett noggrant och varierat spel, där han glider, smattrar och väser mellan de rena raka tonerna.

Alberto Pinton själv har inte en lika varierad framtoning men han kan å andra sidan förändra sin ton genom att han har fyra instrument att välja mellan, beroende på vilket uttryck han eftersträvar.

Variation är också ett nyckelord för basisten Torbjörn Zetterberg och trummisen Konrad Agnas. Zetterberg skiftar ofta tempo och styrka och är flitig med stråken. Anmärkningsvärt är att vid något tillfälle övergår hans stråkspel nästan sömlöst till Barnös trumpet. Att dessa instrument kan ligga så nära varandra har jag aldrig tänkt på förut.

Konrad Agnas är också rätt trummis för denna form av variationsrik musik, ofta mullrar han, ibland viskar han.

Ingen av de fyra är rädd för tystnaden i de nakna partierna, men de är heller inte rädda för att ta i och blåsa på för fullt, till exempel när Barnö och Pinton lindar tonerna om varandra, eller spelar unisont, och Zetterberg och Agnas attackerar sina instrument med väldig energi.

Och som sagt, det som framför allt är betecknande för Pintons kompositioner denna afton är variationerna i tempo och intensitet, mellan det nakna, avskalade, eftertänksamma och det påklädda, stormande, intuitiva.

Ibland får jag visionen av att detta kunde vara musiken till en film, eller varför inte musiken till ett liv, med alla dess skiftningar.

Anders Lindén