Johanna Pettersson med stjärnkomp gästade Fasching

Jazzsångerskor av den traditionella sorten, uppbackade av en trio, finns det många. Så för att höras i mängden måste man, förutom att ha en sångröst som håller, hitta ett eget uttryck.

Johanna Pettersson är en av dessa unga sångerskor. Nyligen gav hon ut sitt första album och i onsdags sjöng hon från Faschings scen. På väg dit lyssnade jag på skivan och det lät riktigt bra.

Hon har valt en sångstil som innehåller en hel del ordlös sång. Att hitta sitt eget vinnande sätt att uttrycka det ordlösa kan ofta vara svårare än att hitta ett sätt att frasera orden.  På Fasching låg sången väldigt mycket i framkant i mixen vilket gjorde att varje nyans vässades och förstärktes. När Johanna Pettersson dessutom ofta tog i från tårna blev sången, särskilt den ordlösa, beroende av en perfektion som inte riktigt fanns där.

I andra avdelningen blev mixen bättre och sång och instrument mer jämspelta. Men till samma mer återhållna och balanserade uttryck som på albumet nådde Johanna Pettersson aldrig.

Kanske berodde det på ringa erfarenhet och ovana vid liveuppträdanden tillsammans med att hennes mick var för högt uppskruvad. Jag vet inte, men hennes debutalbum lovar i alla fall gott inför framtiden. Och Johanna Pettersson, med sin framåtanda, skaffar sig säkert denna erfarenhet ganska snabbt.

Med sig på scenen hade hon väldigt skickliga musiker som hon säkert kan luta sig emot även i framtiden. Pianisten Filip Ekestubbes spel höll högsta klass, både när han understödde sången och när han spelade solo. Han hade några mäktiga soloinsatser där han genomförde sina idéer med högspänd kraft. Hans långa stegrade solo i ”Whatever Lola wants” var en av kvällens höjdpunkter.

Snorre Kirk bakom trummorna har ett naturligt sätt att närma sig rytmen. När man spelar på det sättet ser allt så enkelt ut, inga åthävor behövs för att ge allt stöd som behövs. Basisten Tomas Sjödell, en ny bekantskap för mig, kompade och spelade solon på ett liknande avslappnat sätt.

Som grädde på moset gästspelade trumpetaren Peter Asplund i flera låtar. Han imponerade storligen, både på flygelhorn och trumpet, det senare både med och utan sordin. Han är en fantastisk musikant, vilket han fick tillfälle att visa upp under kvällen. Jag har sett och hört Peter Asplund i många olika sammanhang men här, i det lilla formatet, då han inte är ledare för bandet utan kan koncentrera sig på sin grej, hör man verkligen vilken lyhörd instrumentalist han är. Han spränger inga ramar men använder hela utrymmet inom dem.

Han sjöng också duett med Johanna Pettersson i ”Pennies from Heaven” och visade att han också numera är en crooner av bästa märke, en som vågar ta ut svängarna och klarar det.

Allt som allt ett drömkomp för en ung sångerska som förhoppningsvis har många livespelningar framför sig. i karriären.

Anders Lindén

Blue House Jazz med glädjen i centrum

”Happy days are here again”. Det var temat för fredagskvällens konsert med Blue House Jazz Orchestra på Konserthuset i Stockholm. Föreställningen både inleddes och avslutades med sången med samma namn som skrevs av Milton Ager (musik) och Jack Yellen (text) år 1929.

Lite hårdraget kan man väl säga att låten blev den sista sucken på det glada 20-talet, som i USA slutade med börskraschen just 1929. Men Franklin D. Roosevelt använde sedan låten i sin presidentkampanj 1932 för att understryka sitt budskap.

Att den var tema för fredagskvällens konsert kan ses som en glädjeyttring över att restriktionerna släppt efter coronapandemin. Och det gick inte att ta miste på glädjen och entusiasmen hos orkestern, gästartisterna och, kanske framför allt, publiken.

Det stod från början klart att kvällen skulle svänga och kapellmästare Peter Asplund annonserade att man därför tagit upp trummisen Rasmus Kihlberg från Skåne, då han är en mästare i genren.

Ändå var det för mig balladerna som för kvällen stod ut. Viktoria Tolstoy sjöng flera svängiga nummer men bäst var hon i Jay Livingstons ”Never Let Me Go”. Här märktes det att hon var på hemmaplan och hon omtalade den också som en av hennes favoritballader.

Men den som imponerade mest under kvällen var gitarrgästen Erik Söderlind, en känslobyggare som vet att slå an rätt strängar för att tycke ska uppstå med publiken. Särskilt spred han sina känsliga toner i balladen ”Blame It on my Youth” av Oscar Levant, arrangerad av bandets andra ledare, Magnus Lindgren.

Den senare dök också upp i konsertens andra akt då han hade en vänskaplig duell med Erik Söderlind i Sebastian Soláris ”Rio Cali”, som Lindgren arrangerat på ett lekfullt sätt som ett växelspel mellan hans klarinett och Söderlinds gitarr med ett avslutande trumsolo av Rasmus Kihlberg. För mig blev det kvällens höjdare.

Peter Asplund hanterar ju trumpet och flygelhorn med både kraft och känslighet. För kvällen sjöng han också, ”Teach me Tonight” i duett med Viktoria Tolstoy och ”Nice Work if You can get It” i ensamt majestät.

Mot slutet av konserten kom kvartettkören Stockholm Voices in och sjöng Gigi Gryces ”Social Call” och Bill Evans ”Monicas Vals”, det senare som en hyllning till under året bortgångne Svante Thuresson, som ju också var en stäm- och körsångare av rang.

Blue House Jazz Orchestra må vara en orkester som inte ser riktigt likadan ut från gång till gång, men någon skillnad på framtoningen kan man inte höra. Det är habil storbandsjazz i mittfåran som lätt anpassar sig till de gäster som dyker upp. Det blev en kväll som höll vad den lovade, lättsam och glad stämning rakt igenom. Underhållning av bästa märke för stunden, happy days kvar i huvudet ut på Hötorget, varefter huvudet snabbt upptogs av annat.

Anders Lindén