Tragiska män i Vildanden på Dramaten

Det är en annorlunda ”Vildanden” som bjuds på Dramatens lilla scen. Det är regissören Anna Petterssons vildand. Det är lika mycket Anna Petterssons som Henrik Ibsens lilla samhälle som visas fram för oss i publiken.

Anna Pettersson tar Ibsens pjäs som utgångspunkt, men förstärker de tendenser i sitt samhälle som hon vill visa fram. Och hon förstärker genom att reducera. Så på scenen är birollerna/männen runt Hjalmar (Per Svensson), Gina (Thèrése Brunnander) och deras barn Hedvig (Lina Leandersson) reducerade till tre. Det är bara det att varje man är tre män, på varje mans axlar hänger två andra, visserligen lealösa skyltdockor, men ändå. Det är ett manssamhälle som framträder och det är männen som skvallrar, männen som dömer, männen som pratar om, inte till. Männen är opportunister, de tar över knivarna och sticker längre in i såren.

De poängterar att de skulle kunna utföra sysslor som kvinnorna sliter med, men eftersom det inte står i manus känner de sig förhindrade att göra det.

Och det är just detta som händer än i dag, för männen är manus skrivet en gång för alla. Det finns inget männen kan göra åt patriarkatet eftersom det står inskrivet i manus. När Hjalmar, i bisatser, konstaterar att han säkert skulle kunna duka eller diska eller laga mat men att det inte står i manus, skrattar publiken.

Men det manliga beteendet är i denna uppsättning det mest tragiska i pjäsen, tragiken runt Hedvig kommer i skymundan.

Första akten i Anna Petterssons uppsättning av Vildanden känns väldigt fräsch, väldigt maffig. Hon använder sig av teaterns alla effekter med rörliga bilder projicerade i fonden, med musik, med en loopmaskin som kan återupprepa ljuden i all oändlighet, precis som könsmönstren upprepas sekel efter sekel. Men här används effekterna till att bli en perfekt avvägd multimedial framställning.

I andra akten börjar föreställningen halta, den har svårt att välja ben mellan Gertruds tragiska öde och den könsmaktsordning som Anna Pettersson vill visa fram. Slutet blir väldigt komplicerat när hela arsenalen av uttrycksmedel ska användas.

För mig är det herrar Magnus Ehrner, Pontus Gustafsson och Pierre Wilkners uppvisning i manligt beteende som hänger kvar i minnet. Hedvigs tekniska fingerfärdighet, hennes dubbelroll att både stå för musik, andra ljud och sköta loopmaskinen tar bort en del av tragiken i hennes öde (det som jag fortfarande bär med mig från Thommy Berggrens uppsättning på Stadsteatern för ett antal år sedan). Hennes dubbelroll gör att publiken inte riktigt kan uppleva henne som någon det är riktigt synd om. Hennes självmord blir nästan som en parentes i pjäsen, som om Anna Pettersson vill att hon ska leva vidare och göra uppror mot manssamhället, hon har ju förutsättningarna då hon står för det tekniska kunnandet i pjäsen.

Även Gina får göra ett klädbyte till en uppseendeväckande röd dress och slå sig lös från bojorna i en dans där hon ger igen på herrarna som omger henne, utan att låta sig fångas av deras intresse.

Det här att personerna i pjäsen på olika sätt och vid olika tillfällen distanserar sig från sina roller gör att dramat känns mer generellt än individuellt. Men Anna Pettersson visar i alla fall med sin uppsättning att det faktiskt går att ändra i manus och att mycket gott kan komma ut av det.

Anders Lindén

The Leather Nun som om inget hänt

Det samlades mest äldre grabbar med skinnjackor, tatueringar och solglasögon utanför Södra Teatern denna lördagskväll. Men The Leather Nuns första spelning på många år började inte riktigt som de tänkt sig. En film om Freddie Wadling inledde. Frågan är om filmen om Lädernunnans förste basist inte var lite malplacerad. Publiken hade värmt upp med dryck och adrenalinet sprutade. När ridån gick upp brakade applåderna loss, men vad fanns bakom ridån, jo, en bioduk och en film.

För en del blev chocken för svår, en man skrek genom hela filmen: ”Kom igen nu, Nunnan”, andra satt och nätsurfade eller bara snackade med varandra.

Men de som tittade fick se en intressant film (av Carl Abrahamsson) där Wadling i början på sin karriär svarade på frågor om livet och artisteriet och sedan, 2014, svarade på samma frågor. Men den hade blivit än mer intressant om båda sekvenserna hade varit textade, nu var det bara den äldre delen som textats, så mycket av det Wadling sa i dag gick förlorat i sorlet.

Men det kunde jag stå ut med eftersom man fick höra honom och Henryk Lipp framföra fyra låtar, dels i 1980-talstappning, dels i tappningar från 2014. Det lät naturligtvis olika men båda versionerna var lika fantastiska, dåtidens lite punkiga versioner och nutidens mera cabaréartade.

Men som sagt, det var nog feltajmat, ungefär som när spelare och publik laddat upp för ett fotbollsderby och adrenalinstinna väntar på att domaren ska blåsa i gång spelet och då tänds 100 bengaler och matchstarten skjuts upp i en halvtimme.

Jag hoppas få se denna pärla till film även vid ett annat tillfälle.

När Wadling sjungit färdigt gick bioduken i taket och The Leather Nun tog vid. Det ska sägas från början: det finns en distans i deras musik, ingen reser sig och hoppar till Nunnans framträdande, ingen headbangar (skulle någon komma på tanken är risken för whiplashskador minimal). Utan det är en musik som maler, som gräver sig fram, som gör tunnlar genom berg, och borrarna är larmande gitarrer och gnisslande fioler. Men det är stadigt, det är lunk, nästan vardagslunk ibland. Inget att bli hysterisk av.

Och så finns Jonas Almquists röst mitt i larmet, mitt i lunken. Den hörs genom alla ljud, den svajar kanske lite ibland men varje ord går fram, varje ord betonas. Det är rappens motsats.

Och Almquist stryker under distansen genom att genom hela föreställningen behålla en tunn gardin mellan scenen och salongen, för säkerhets skull sjunger han också bortvänd, med ansiktet mot sin orkester. Som om inte det vore nog bär han solglasögon.

Han pratar inte med publiken och är inte intresserad av applåder, låtarna går i varandra, förstärkarljud och ekon ligger kvar i rummet mellan numren.

”For the love of your eyes” gör han dock rättvänd i en avskalad version med bara en kompande bas, och lite av distansen försvinner för ett ögonblick. Men så kände han att han kom för nära och den senare delen av konserten kompenserar bandet med att öka larmet och jag tycker att konserten börjar sagga lite på slutet.

Men på det hela taget är det konsekvent genomfört och jag beundrar Nunnan för det. Det är eget, de har brutit sig en egen fåra vid sidan av hård- och larmrock, vid sidan av Berlinsoundet. Men i de bästa stunderna kan man uppifrån höra Lou Reed bryta igenom, liksom ekon från Stanley Larsson, och nerifrån hörs ibland själva Bockfoten gnida på fiolen.

Jonas Almquist uppträder med två fjädrar i hatten, som om han tagit ut segern i förskott.

Och en liten seger är det att comebacken inte känns som ett ekonomiskt spektakel som det gjort för många andra band som återförenats. Snarare känns det som om det aldrig varit något uppehåll, som om Nunnan fortsätter att ta sig igenom berget där man sist lämnade borren.

Anders Lindén