Albumet lever – lyssnandet förändras

I en krönika i Jazzradion i P2 tar krönikören och jazzgitarristen Johan Norberg som utgångspunkt för krönikan att albumet är en utdöende form av musik.

Samtidigt som han, ironiskt nog, i programmet är omgärdad av jazzmusik från nya album, både vinyl och cd.

Det kanske är sant att antalet nya skivor har minskat, men jag skulle säga att den stora förändringen inte har skett hos artisterna och deras inspelningar utan den handlar mera om hur folk lyssnar på musik.

En gång i tiden, när den svenska jazzen omdanades på 1950- och 60-talet, fanns det en lyssnargrupp som kallades ”spisare”. De kunde lyssna ensamma men inte sällan samlades de i grupper runt grammofonen och lyssnade, ofta till ny musik. Och var det jazzmusik så kom den merendels från USA.

Spisarna lyssnade noga på hela album, kommenterade, diskuterade, och hade sinne för alla detaljer inte bara i musiken utan även kring inspelningen. Lite för nördiga enligt författaren Pär Rådström som i en artikel i jazztidskriften Music Inn från 1959 förfasar sig över nörderiet och den därmed sammanhängande mekanismen att stänga ute nya lyssnare, sådana som är noviser på jazz och därför inte har samma referenser som spisarna. Pär Rådström tar som exempel att han hört ”fullständigt vuxna människor snacka om en inspelning som festlig därför att de i jazztidningen Down Beat läst att Gillespie hade gröna golfbyxor vid inspelningstillfället”. ”Man hittar nästan aldrig en sådan utbredd samling reaktionära romantiker som bland de s. k. spisarna” fortsatte han karaktäristiken.

Jag var, och är väl fortfarande till stora delar, själv en spisare i så motto att jag alltid lyssnar koncentrerat på skivorna jag spelar och alltid tar reda på vem som spelar vilket instrument, när det är inspelat och på vilket skivbolag.

Under en period i min ungdom var vi ett helt gäng som brukade lyssna tillsammans. Särskilt hade jag en kompis med samma referenser som jag och vi satt ofta i hans rum på övervåningen i villan och lyssnade till ny amerikansk jazz. Och var det någon skiva vi fastnade extra för så gick den om och om igen på tallriken och vi log i samförstånd mot varandra när vissa rysansvärda, i positiv bemärkelse, avsnitt av musiken dök upp.

Det var den här inaveln som Pär Rådström kritiserade, såg den som lite av en sekterism som blev ett hinder för att sprida jazzen till fler, släppa in fler i jazzmusikens värld.

Men detta sätt att lyssna har faktiskt också fördelar, koncentrationen på musiken är total och musikernas ansträngningar får sin belöning i och med att de når långt in i lyssnaren. Även artisterna själva har haft nytta av att vara spisare, Nannie Porres har vittnat om den betydelse som spisargruppen runt pianisten Lasse Werner hade för utmejslandet av hennes sångstil.

Och runt om i landet fanns liknande spisargrupper, inte bestående av musiker som Wernergruppen, utan av jazzlyssnare som ville fördjupa sig.

I vår krets var det ofta Art Blakey, Dave Brubeck och, särskilt, Dexter Gordon som gällde. Men för min kompis och mig var det framför allt tenorsaxofonisten Stanley Turrentine. Jag vet inte hur många gånger vi satt som klistrade, med det blåtonade omslaget i handen, och lyssnade till LP:n ”that´s where it´s at”. Och vi rös lite extra när ”We´ll see yaw´ll after while, yeah heah” (vilken fantastisk titel på en låt) snurrade på tallriken.

Numera är det Spotify och nätbaserade aktörer som YouTube och tiktok som tagit över många av lyssnarna. Spellistor blir också allt populärare. Mycket av ungdomars lyssnande grundar sig alltså på sociala medier. Här finns låtar att upptäcka och lyssna till men några album är det sällan fråga om. Fördelen med dessa allomfattande aktörer med sina algoritmer är att det hela tiden ger tillträde till, och förslag på, ny musik.

Men lyssnandet har också förändrats då man ofta lyssnar ensam och gör något annat samtidigt som man lyssnar. Man lyssnar också mer till enskilda låtar än hela album. Den nitiska lyssningen, den som spisaren representerade, försvinner mer och mer.

Men kanske lika bra det, om man ska gå efter Pär Rådströms tankar. Det var ju nördigheten hos spisaren som han menade höll andra lyssnare borta från jazzen.

Men i Spotify-eran är det svårare att få reda på vem som spelar vilket instrument och när och var det är inspelat och på vilket skivbolag, det är verkligen raka motsatsen till spisartiden, då dessa uppgifter, tillsammans med albumets musik, bildade en oskiljbar enhet för lyssnaren.

När det gäller dagens lyssnande så finns i ena änden det intensiva, typ spisaren (även om antalet är reducerat), och i den andra strölyssnandet, eller, antilyssnandet om man så vill, det som förekommer i köpcentrum där musiken är en fond som knappast uppfattas av den som är ute för att handla.

Jag har märkt att varuhusen numera gärna spelar jazz som fond och jag har hört både Miles Davis och Thelonious Monk i bakgrunden när jag befunnit mig i dessa gallerior.

Är det helgerån? Jag vet inte, jazzmusiker ser man ju uppträda lite varstans i orkestrar som ingår i fråge- och skämtprogram i teve och de kan ändå fortsätta spela jazz med sin trovärdighet som jazzmusiker i behåll. Så att Blue Monk tonar i bakgrunden när man är ute och handlar kanske inte förtar den aura som omger inspelningen när man lyssnar koncentrerat på den? Eller? Hur tolerant och frisinnad jag än är, som spisare reagerar mitt inre när min älsklingsmusik reduceras till bakgrundsmusik, eller för den delen lanseras i reklaminslag på teve.

Är jag då en pretentiös jävel som har svårt att höra musik som nått in i min själ i dessa själlösa sammanhang? Jag vill inte vara det, men mitt inre spjärnar ändå emot.

Det finns alltså grader i lyssnandet. Lyssnandet har, liksom jazzen i sig, förändrats, förskjutits med de tekniska landvinningar som gjorts och de närmanden mellan olika musikgenrer som skett sedan dess.

Kanske är det i dag extremt att som jag vilja ha omslaget till musikens fysiska källa att läsa på när jag lyssnar. Men det förekommer uppenbarligen fler som är som jag, LP-skivorna säljer ju fortfarande.

Så för oss är det bra att Johan Norbergs utsaga om att albumet är dött inte stämmer. Och innerst inne vet han det själv eftersom han, som den gitarrist och producent han är, spelat på och producerat en hel del album även under senare år.

Men man borde, som modern spisare, bli lite mer öppen mot omgivningen än de ursprungliga spisarna som Pär Rådström häcklade på följande vis: ”kriteriet på att vara ”hip”, ”in the know”, att digga, var just att veta hur många grader The Bird hade när han gjorde Night in Tunisia”.

Vi får hoppas att Dizzy Gillespies gröna golfbyxor och Charlie Parkers kroppstemperatur i dag inte skymmer sikten för nya lyssnare av jazzmusik.

Anders Lindén