”Jussi” – om talangen som gudagåva och fängelse

Jussi är sugen på att ge sej ut och fiska, att fly kravet som han upplever i och med att han begåvats med röstresurser som drar stor publik. Och publiken förväntar sej att han alltid ska sjunga på topp.

Att sjunga är hans öde. Det är hans talang som samtidigt är hans lycka och levebröd och hans fängelse.

Björn Runge har skrivit en pjäs om Jussi Björlings liv som tagit fasta på detta dilemma som Börling fick leva med hela livet.

Det är till en del ett allmängiltigt problem, kanske särskilt hos dem som har ett yrke i offentligheten, och speciellt bland artister. De har livet på scenen att tacka för mycket, samtidigt som de ibland upplever framträdandet som ett tvång. Att sjukskriva sej är ju något som vi i många andra yrken kan göra från dag till dag medan artisterna har större krav på sej att ställa upp, även om de har en dålig dag.

Olika scenpersonligheter tar också kraven från publik, press, och, inte minst, sej själva på olika sätt. För Jussi Björling fanns alkoholen att ta till, han fick också hjärtproblem med hypokondriska inslag.

Björling är i pjäsen väldigt utifrånstyrd. Han styrdes tidigt av sin pappa David som tog med sej sina söner Jussi, Olle och Gösta på sångturnéer, bland annat till USA. Fadern verkar ha styrt sina söner med järnhand. Därefter är det operachefen John Forsell som, när han hör 17-åringen Jussi och förvånas och hänförs, sätter ramarna för hans sångarkarriär. Sedan är det diverse agenter som styr. Men i den sista scenen, när det redan är för sent, gör Jussi uppror mot världsdirigenten Georg Solti, som vill omskapa hans sätt att sjunga operan Maskeradbalen från grunden. Björling tog det som en kränkning och skivinspelningen blev aldrig av.

Hans egen vilja verkar ha satts på sparlåga genom livet och det har säkert sin del i att han till och från vill fly till lugnet i fiskeekan.

Jussi Björling är ju inte den enda artisten som lever på sin talang. Jag är frestad att jämföra med två andra artister som tagit berömmelsen på ett helt annat sätt, Bob Dylan och Zlatan Ibrahimovic. De blev tidigt sina egna och de verkar mycket mera inifrånstyrda än Jussi Björling. Deras karriärer är mer på deras egna villkor.

Bob Dylan sticker tidigt hemifrån och letar sej själv fram i den djungel som utgör amerikansk show business. Men hans sätt att klara den press som trots allt ingen artist klarar sej ifrån är att dra sej inom sitt skal, att bli mera inbunden. Joan Baez har vittnat om hur hans mer utåtriktade, spralliga sida försvann med berömmelsen. Men han har behållit sin integritet genom hela karriären.

Även Zlatan Ibrahimovic är mera inifrånstyrd, han har ett stort ego som gjort att han, trots att han haft en agent, kunnat styra sin karriär åt det håll han vill.

Zlatan Ibrahimovic och Bob Dylan har båda tagit beslut som upprört sina fans men har aldrig backat på grund av det. Jussi Björling liknade mera altsaxofonisten och självförbrännaren Charlie Parker, dock var Jussis öde inte lika extremt.

På scenen gestaltas Jussi Björling av Mattias Nordkvist. Men när det är dags för sång så är det Jussi Björlings stämma som tonar ut över publiken. Nordkvist står dock för mimiken i skuggan i scenens fond, vilket fungerar alldeles utmärkt. Han gör överhuvud taget avtryck och det är främst hans pendling mellan dragningen till sången och den ibland uppdykande oviljan att uppträda, manifesterad i alkohol och kroppsliga problem, som blir ett bestående minne.

I skuggan av Jussi spelas hans ständigt oroade fru Anna-Lisa av Vanessa Rosenberg. Hennes pannrynkor och bekymrade röst stannar i minnet.

Övriga skådespelare gör också trovärdiga insatser. Pappa David, vars ord har varit lag för Jussi, spelas med stor auktoritet av Jakob Eklund. Anna Takanen, Sven Ahlström, Jan Myrbrand och Sandra Redlaff gör flera roller i detta livsdrama om vår kanske störste operasångare genom tiderna.

Talangen som gudagåva eller talangen som förbannelse, skillnaden är hårfin vilket Jussi Björling fick uppleva och som också visas upp i denna fängslande pjäs.

Anders Lindén

Emmalisa Hallander – sångerska med ljus framtid

Hur man reagerar när det är dåligt väder ute. Eller vad man tänker när man suttit inomhus när solen skinit och man missat dess värmande strålar.

Inget är för banalt för att inte kunna skrivas om, i alla fall inte om man heter Emmalisa Hallander och är jazzsångerska som också skriver egna texter och melodier.

Och hon ror i land att beskriva dessa livets små alldagliga ting på ett väldigt fint sätt.

Jag hör henne på Fasching efter ett snabbt avklarat årsmöte för Faschings Vänner, en förening som vuxit snabbt under de senaste åren, uppe i nästan 4000 medlemmar, och som kan bistå Fasching med pengar när det behövs. Bland annat bekostade man den nya flygeln.

Att hon sjunger för denna vänförenings medlemmar beror på att föreningen utsett henne till årets stipendiat, vilket gett henne 30 000 kronor att spendera för sin egen utveckling.

Men att hon redan kommit långt får vi ett hörbart bevis på under denna måndagskväll. Hon uppträder tillsammans med ett fint band bestående av Filip Ekestubbe på piano, Niklas Fernqvist på kontrabas och Henrik Jäderberg på trummor.

När det gäller kvällens huvudperson så är det svårt att inte gilla henne. Hon blandar sina egenkomponerade låtar med amerikanska standards och vad hon än sjunger så är hon säker i uttrycket och kan berika sången med välklingande scatsång. Framträdandet är helt chosefritt och utan sidotankar, bara rakt av.

Det finns en självklarhet i framträdandet som är avslappnande även för publiken, vi kan luta oss tillbaka och bara ta emot. Det är publikkontakt från första ton.

Hon lägger också gärna ut texten om sina egna kompositioner och har ett avväpnande sätt att berätta.

Att allt låter så bra förklaras också av det kompetenta bandet. Filip Ekestubbe är säkert en fröjd för en sångare att ha i ryggen och han tar också för sej ordentligt när det är dags för soloinsatser.

Niklas Fernqvist och Henrik Jäderberg kompletterar på ett följsamt sätt.

Faschings VD Eric Birath berättade innan konserten att etablissemanget går bra och har egentligen gjort så sedan början av 2000-talet, efter en period av sämre lönsamhet. Det är många som vill spela på Fasching och valet av spelningar är hela tiden en balansgång mellan stjärnor som man vet drar fulla hus och att lyfta fram lite mer okända förmågor, som kanske inte drar så stor publik.

När det gäller Emmalisa Hallander har hon redan tidigare debuterat på Faschings scen i eget namn och dessutom turnerat med Peter Asplund och varit solist hos Stockholm Jazz Orchestra.

Hon har också gett ut ett album, ”Have a Look Inside”, med andra medspelare än de vi hörde på Fasching. Så det är en, trots sin unga ålder, ganska rutinerad sångerska som får stipendiet.

Och framtiden ser väldigt ljus ut. Hon är på samma gång självständig och ödmjuk, trygg i sin omgivning men samtidigt inte rädd att byta miljö, kombinationer som lovar gott för en fortsatt positiv utveckling.

Anders Lindén

Vidöppen musik med Perés/Patitucci/Cruz

Danilo Peréz på klaviaturer, John Patitucci på bas och Adam Cruz på trummor. Det är en världstrio på Faschings scen denna fredagskväll, i dubbel bemärkelse. Musiken är färgad av influenser från olika hörn av världen och det är artister i världsklass på sina respektive instrument som uppträder.

Peréz och Patitucci turnerade i många år ihop med Wayne Shorter, i vars grupp ögonblicket betydde mycket. Ingivelsen var en ingrediens men det fanns ändå en struktur i musiken.

Peréz, som skrivit det mesta av gruppens musik, har fortsatt på den inslagna, öppnare vägen. Och ju längre kvällen på Fasching lider desto fler dörrar öppnas, till sist är det nästan korsdrag, med allt vad det kan innebära.

Musiken gillas hörbart av många, det är knökfullt på Fasching och entusiasmen går inte att ta miste på. Men för den som gillar struktur i musiken, den som Shorter trots öppenheten höll fast vid, är lyssnandet säkert en prövning.

Tempo och taktarter blandas friskt, liksom genrer. Influenser från Latinamerika och Västafrika, och för den delen också den klassiska musiken, gör sej påminda i Perés musik.

Låtarna startar ofta med att Perés eller Patitucci spelar en introduktion. När sedan temat klarats av kan det bära av i vilken riktning som helst, ofta bestämd av maestro Perés bakom pianot.

Han kan flyga fram, han kan krypa längs marken, men vad han än gör så följer Patitucci och Cruz med den lätthet som följer av ett långt samarbete. På sin höjd kan de ibland vara lite förvånade över den vändning musiken tar. Det föranleder många leenden under kvällens lopp.

Musiken kommer till oss i delar, som sinsemellan kan vara olika. Här finns passager som smyger fram och passager som tar oss med på hisnande färder och där musikerna hittar ett sätt att dra varandra framåt som också når oss på andra sidan rampen.

Adam Cruz stöder och följer med enkla medel, utan att fuska. Jag gillar verkligen hans sätt att spela trummor. Han får effekt utan stora åthävor, det känns faktiskt både sympatiskt och dynamiskt på samma gång.

När det gäller Patitucci har han en medryckande skicklighet och idérikedom, både på kontrabasen och på den sexsträngade elbasen. Jag har alltid fascinerats av denna basist, ända sedan jag hörde honom med Chick Corea. Denna kväll är han i högform, lyhörd och kreativ på samma gång. Det behövs sådana lysande stjärnor för att denna öppna musik ska fungera.

Själv tycker jag, trots alla takt- och tempobyten, att bandledare Peréz spel och musik, mitt i alla skicklighet, blir lite enahanda. Hans musik blir lite låst mitt i all öppenhet.

Överhuvudtaget kan man diskutera hur musiker bäst använder sin, i det här fallet, monumentala skicklighet.

Jag är kluven till hur trion använder sin. Musiken är till stor del lekfull, det handlar ofta om att musikerna leker och glatt provocerar varandra. När det fungerar som bäst når det också ut över rampen, men ibland uppstår missförstånd mellan musikerna och publiken.

Jag tycker däremot inte att de hemfaller åt att använda sin skicklighet till att iscensätta någon form av uppvisning som de lätt skulle kunna göra, jag uppfattar dem som ärliga i det de gör, men att det ändå ofta stannar på ytan.

Det är djupet i musiken jag saknar, kanske beroende på att man använder så många av jazzens uttrycksmedel att musiken inte hinner smälta in. Det går ut över strukturen, musiken blir lite tankspridd i all sin skicklighet.

Med det sagt, Fasching och publiken kan skatta sej lyckliga över att världsstjärnor som dessa gillar att spela på scenen, och tvärtom, världsstjärnorna kan vara glada över det mottagande de får på Kungsgatan i Stockholm.

Det är en symbios som jag hoppas håller ännu många år.

Anders Lindén

Jesper Waldersten: levande konst i dödens närhet

Döden vandrar alltid med oss, finns alltid närvarande. Men det gör också vår långa levande och obrutna historia.

Det blir än mer uppenbart när jag vandrar omkring på en utställning med Jesper Walderstens tavlor. Döden, eller Nangijala, har han sysslat med förut när han nyillustrerade Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”. Och historien sysslar han ofta med, hans figurer har alltid burit neandertalaren inom sej.

Här porträtteras ansikten och kroppar från det förgångna, sen länge borta, men levandegjorda av Walderstens penslar.

Min upplevelse av porträtten och det som de representerar kan vara helt skild från andras, inklusive konstnärens. Men det finns ingen ensamrätt på upplevelser, alla har sitt sätt att tolka vad de ser.

Walderstens domedagsporträtt hänger där i Galleri CF Hill på Västra Torggatan i centrum av Stockholm med S:t Jacobs kyrka som granne och med skallarnas framsida vända mot betraktaren.

Rummet är väl tilltaget, du kan spana på porträtten på långt håll eller syna konstverken nära. Det är helt klart ett porträttgalleri, kanske inspirerat av porträtten som hänger på Gripsholms slott, som ju inte ligger så långt från Mariefred där konstnären bor och verkar.

Det är bara det att porträtten är förvridna och förvrängda, men ändå målade med samma nit och allvar som om de vore målade av någon av de gamla mästarna.

Jag ser karoliner från Karl XII:s armé, kanske till och med kungen själv.

Jag ser bemärkta personer, betydelsefulla på Gustaf III:s tid, doftande av smuts och parfymer.

Jag ser män från Röda Rummet, kanske till och med August Strindberg själv, om än feminiserad av Waldersten.

Där finns också en uppsträckt amerikansk general från inbördeskriget.

Alla har jag identifierat mera med hjälp av framtoningen och stilen som Waldersten skapat än genom specifika kännetecken.

Och här finns också den egyptiska mumien som ler mot besökaren med sina överdimensionerade tänder och erbjuder sej att guida oss genom utställningen.

Man påminns om döden, och om historien, vart man än går i rummet. I centrum tronar en dödskalle i brons som fungerar som ett rundningsmärke, eller en rondell där skallen ersätter hunden, om man så vill.

Blinkningarna till konsthistorien är många men den moderna människan lyser med sin frånvaro. Eller, nej, för resten. Med lite god vilja kan man, i litet format, nästan lite undanskymt, upptäcka en naken nutida människa skildrad i all sin skröplighet, utan förvrängning.

Och det är till den människan Jesper Waldersten serverar sin konst, en konst som påminner om hur nära nutidsmänniskan lever krig, katastrofer och ond bråd död. Och det gör han enbart genom 24 porträtt, inbegripet två korpar som förebådar det oundvikliga.

Färgen har runnit ibland, ögonen är utstuckna, huden har lämnat skallarna, det är mörkt och svårt att urskilja detaljer. Men proportionerna verkar stämma vilket gör konsten trovärdig.

Det är skickligt gjort och jag tror på Jesper Waldersten, jag tror på det som man kan ana bakom oljan, vad det än må vara.

Så besök Västra Torggatan 9, du må känna dödens och den mänskliga historiens närhet och förfasas eller fascineras. Vilket du än gör så kan du inte undvika att bli påverkad, att uppleva något, och det är ju det som är livets salt. Anders Lindén

Säker färd med Karolina Almgren

”Färdas” heter gruppen och ”Färdas” heter också deras relativt nyutgivna album. Nu har Karolina Almgren samlat fyra musiker runt sej och lämnat Malmö för en konsert på Fasching i Stockholm.

Molnen färdas, tankar färdas, ljuset och mörkret färdas, ja allt som förändras färdas. Och Karolina Almgren bjöd oss i i den fåtaliga publiken att följa med på hennes färd genom ett både fysiskt och känslomässigt landskap.

Färden gick utan några missöden men också utan några större äventyr. Det handlade mera om stämningar som man upplever på vägen.

Karolina Almgren hanterade sopransaxofonen med en mjuk ton och hade skrivit och arrangerat all musik som gruppen framförde. Almgren är enda blåsare i bandet. På ett fylligt piano hörde vi Britta Virves och på gitarr Andreas Hourdakis. Basen hanterades av Johannes Vaht och bakom trummorna satt en tillbakalutad, i ordets bästa bemärkelse, Andreas Baw.

Musiken de åstadkom rörde sej mer på en fint preparerad väg än på en guppig grusväg, här fanns inga potthål, men väl vackra omgivningar.

Låtarna hade namn som ”Vemod”, ”Ballad till mörkret”, ”Spegling”, ”Flöde”, ”Tröttare” och ”Moln”.

Det handlade mycket om känslor som ackompanjerar färden, inte lika mycket om risktagande och äventyr på vägen.

Eller förresten, här fanns några spännande stunder i form av solon av gitarristen Andreas Hourdakis som riskerade den säkra färden. Men de stod mera ut som norrsken i natten, dramatiska men ändå vackra.

Det är fin och gemytlig musik men jag hade gärna varit med om större äventyr på färden, nu när vi ändå färdades tillsammans en stund, i alla fall fram till pausen.

För i andra set kom ett avbrott, Emil Svanängen klev upp på scenen och satte sej vid klaviaturen och upphov sin stämma. Och vi färdades tillbaka i tiden tillsammans med musikal- och filmlåtar som Harold Arlens ”Over the Rainbow”, Charlie Chaplins ”Smile” och Stephan Sondheim ”Send in the clowns”.

Om Emil Svanängen, eller ”Loney Dear” som hans alter ego på scenen heter, skrev Po Tidholm i Dagens Nyheter i januari efter en konsert: ”Varje gång jag ser honom är det i en ny skepnad. Det är nya samarbeten, nya musiker, nya koncept, men kanske framför allt någon ny teori han vill testa”.

Han har hållit på i 20 år och gett ut tio album men testar hela tiden nya vägar att färdas. Och nu var det dags att pröva något nytt igen, eller denna gång något gammalt. Vi fick åka bakåt i tiden och det ändrade helt rutten på den resa som Karolina Almgren startat.

Tyvärr lämnade alla musiker utom Almgren scenen när Svanängen äntrade den och han blev helt dominerande med sin röst och sitt utspel, i och för sig gott nog, men ändå. Jag hade gärna sett ett mer integrerat samarbete mellan jazzgruppen och Svanängen, där de kanske mera gått varandra till mötes, jag är säker på att det hade kunnat bli en högtidsstund. Men det kanske kommer längre fram när det finns tid att förbereda en sådan resa lite bättre.

Anders Lindén