Mitt möte med Lena Cronqvists konst

Det kanske mest utmärkande draget hos Lena Cronqvists konst är att hennes verk känns igen, att hon hittat en stil, ett sätt att förhålla sej till sina motiv, som är unikt. Man behöver bara se en del av en tavla eller en skulptur för att konstatera: det är en Lena Cronqvist.

Första gångerna jag såg hennes flickor och deras ”dockor” fascinerades jag av att de talade så direkt till mej, att de på ett nästan kusligt sätt framkallade mina reaktioner. Det var ett möte med många känslor, från ångest till leende, jag kunde inte se mej mätt. Det fanns något hos målningarna och skulpturerna som sög sej fast.

När jag nu går omkring på Konstakademien i Stockholm och ser hennes flickor och hennes dockor i otaliga versioner får jag plötsligt en mättnadskänsla. Vart jag än ser dyker det upp flickor med blekrosa hy, gult hår, tunga ögonlock och stickande blå ögon, ofta med ”dockor” som de utsätter för lekar av olika slag. Eller dockor för resten, det handlar mera om små gestalter med klart mänskliga drag. De återkommer i bild efter bild, som figurer i en serietecknares eller skämttecknares galleri.

Man kan se bilderna som berättelser från en barndom som beskrivs utifrån speciella miljöer och relationer. Jag får associationer till Charles M. Schulz ”Peanuts” med Charlie Brown i huvudrollen, innan Snoopy tog över. Lucy, Patty och Violet var tjejerna runt Charlie Brown och Schulz mjölkade allt han kunde ur dessa speciella miljöer och relationer, ofta med Charlie Brown som objekt för flickornas funderingar och lekar. Precis som jag upplever att Lena Cronqvist beskriver flickorna och ”dockorna”, det är samma psykologiska spel, men utan ord.

Jag upplever ofta flickornas lekar som innehållande ett sadistiskt drag, men samtidigt kan jag inte låta bli att le. Precis som när det gäller Lucys förhållningssätt till Charlie Brown.

Men det är mina känslor. Jag tror att flickorna och deras lekar kan uppfattas olika beroende på vilken bakgrund man har. Och det är väl det som är en av den stora konstens fördelar, att den har en underliggande betydelse som kan uppfattas olika av olika betraktare, det som Dan Wolgers skriver om i inledningen till utställningen. Han slår fast att ”det latenta innehållet i ett konstverk utgör dess värde”. Det viktiga är att den har en påverkan och inte bara är ytlig eller estetisk. ”Den bekväme betraktaren tränger inte igenom konstverkets yta”, som Dan Wolgers uttrycker saken. När det gäller Lena Cronqvists konst är det dock svårt att förhålla sej bekväm.

Dockorna på bilderna, eller de små människorna, behandlas ofta väldigt omilt av sina ägare. Flickorna kan bära dem hängande i en arm, eller bada dem med stor nit i små baljor. Men de små människorna nämns inte så ofta i verkens titlar som mera är koncentrerade till vad flickorna har på sej. Verken kan heta ”Två flickor i rött”, ”Flicka i kavaj” eller ”Två flickor i badmössor”.

Men när ”dockorna” förekommer i titeln benämns de just dockor, till och med pappersdockor, trots att betraktaren kan se att de har mänskliga drag.

Att verkens titlar bara handlar om det vi uppenbart ser på tavlorna är vanligt bland konstnärer, troligen för att den underliggande betydelsen inte ska grumlas av pekpinnar. Betraktaren ska själv kunna tolka det han eller hon ser utan att påverkas. Jag kan tänka mej att konstnären själv ibland målar på intuition och därför inte själv har helt klart för sej verkets betydelse ens för sej själv.

Cronqvists konst är samlad i tre salar och mitt på golvet i den första finns

en ring av skulpterade flickor, eller samma flicka i olika poser. Därifrån kan jag se mej runt i salen där Lena Cronqvists 1960-talskonst hänger, den som hon framför allt producerade under studierna på Konsthögskolan.

Här finns inte samma igenkänningsfaktor som för Cronqvists flickor. Här följer hon ingen mall, utan målar utifrån vad som händer i hennes liv.

Det är förskjutna proportioner, lutande plan och egendomliga perspektiv. Det är liggande plågade människor och instängda kvinnor.

Jag känner mej nästa sjösjuk när jag tittar på en del av målningarna där vinklar och vrår inte stämmer med verkligheten. På sätt och vis är dessa målningar friskare och mer överrumplande än de jag såg i rummet med den senare konsten. Här finns borgmästaren som slår flugor och Hans med ett oproportionerligt stort piano framför sej. Eller mannen bakom ett överdimensionerat skrivbord med dito skrivmaskin och brevvåg. Eller så är det mannen som är för kort i rocken. Och verken kan heta ”På rygg”, ”Buren” eller ”Feberrum”. Och faktum är att det finns något febrigt över målningarna, det är en tid som jag gärna hade fortsatt att utforska.

I det tredje rummet hittar jag de senaste alstren tillkomna under perioden när Lena Cronqvist tappade mer och mer av synen för att till sist bli helt blind. Hon har grundat med äggoljetempera och sedan tecknat med akrylpenna. Om hennes tidigare flickmålningar har något naivt över sej så är dessa ultranaiva. Men flickorna känns igen även i dessa svartvita verk men de har slutat att leka med ”dockor” och bär på katter och fiskar, hoppar hopprep och gungar.

På flera ställen i utställningen gör flickorna grimaser till betraktarna, något jag tror att Lena Cronqvist står bakom. I de grimaserande flickornas ansikten, eller kanske den grimaserande flickans i olika versioner, speglas allt det vi ser i hennes konst, det groteska lika väl som det humoristiska och, framför allt, det som döljer sej under grimasen.

Anders Lindén

Gilbert Holmström kombinerar öppenhet och stadga

Det är något med hans öppenhet – det öppna sinnelaget och det öppna musikaliska anslaget som gjort att han stått sej genom alla år.

Han är solidarisk med musiken och med de musiker han spelar med, men ändå är han alltid sin egen. Vad han än spelar, med vilka han än spelar, så är han igenkännbar.

Om han vore målare skulle man säga att han använder hela paletten, alla färger, och att hans måleriska kraft ändå inte förtar det mjuka. Det är en naturlig del i hans spel, att röra sej från högsta diskant till lägsta bas, utan att för den skull tappa tråden.

Trummor och bas är, som hos en av hans förebilder, Ornette Coleman, snudd på det viktigaste i musiken. De ger spänst, kraft och rytm för Gilbert Holmström att röra sej över. För det är honom det handlar om, den 86-årige saxofonisten med ett brokigt musikliv bakom sej och, av onsdagens framträdande på Fasching att döma, även framför sej. Brokigt, men hela tiden med kärnan i behåll.

Gilbert Holmström växte upp i en musikfamilj där jazzen hela tiden fanns närvarande. När han var 13 år hörde han Charlie Parker i Göteborgs konserthus vilket gjorde ett outplånligt intryck.

Han har haft två parallella spår genom hela livet, det ena som utbildad tandläkare, det andra som skolad musiker.

Musikaliskt kom han 1958 med i Lasse Lindströms sextett i Göteborg, 1961 började han spela i Thomas Fehlings kvintett och 1964 startade han sin egen kvintett. Då valde han också definitivt tenorsaxen som sitt instrument. 1972 bytte kvintetten namn till Mount Everest och inför gruppens andra album förvandlade han gruppen till en pianolös trio och drog musiken närmare friformidiomet. Albumet döptes till ”Waves from Albert Ayler” och spelades in i Aylers och Ornette Colemans anda. En senare version av Mount Everest lutade mer åt fusion och de två sista skivorna med gruppen hade en dragning åt det latinska hållet. Bandet Isobop från 1983 handlade mer om den coola jazzen och drogs åt Lee Konitz idiom. Genom hela Gilbert Holmströms musikliv har han levt med öppenhet för olika former av jazz.

Efter Isobop har han drivit egna band men samtidigt också bland annat spelat i basisten Kjell Janssons kvartett. Och efter pensioneringen har han kunnat ägna sej helt åt musiken och blivit ”upptäckt” av skivbolagsdirektören och saxofonisten Jonas Kullhammar som lyft fram honom i egna och andra sammanhang.

”Han blev min unge mentor”, som Gilbert Holmström uttryckte saken från Faschings scen.

Historien om Holmström tycker jag visar hans öppenhet för olika musikaliska sammanhang, men denna öppenhet har inte förändrat hans sätt att spela – han målar fortfarande med saxofonen och är hela tiden mån om kvaliteten.

Men han har självförtroende nog att vara nyfiken på nya uttryck och att hylla ärlighet framför att allt ska låta perfekt. Detta självförtroende gör det naturligt för honom att pröva bärigheten i uttryck som andra musiker kanske inte vågar sej på eller, till och med, tar avstånd ifrån.

I det sammanhanget vill jag ta upp en historia som jag tycker illustrerar denna öppenhet, denna solidaritet med musiken och musikerna som spelar den.

1966 gästspelade Gilbert Holmströms kvintett på Gyllene Cirkeln och sin vana trogen hoppade en av svensk jazz största särlingar, Bengt ”Frippe” Nordström, oanmäld in och medverkade i några stycken. Och ”Nordström har ju aldrig kunnat eller velat spela något annat än totalt fritt, utan förankring i något tonalt system”, skriver musikkritikern Dick Idestam-Almquist i Orkesterjournalen. Han fortsätter: ”Resultatet när han då hoppar in i systematiska sammanhang är lätt att gissa sig till, det låter fel.”. Det gjorde också att ”Frippe” ofta råkade ut för publikens löje. Men med Nordström fann han en grupp som ville spela med honom i stället för mot honom, konstaterade Idestam-Almquist som på grund av det fick en stor upplevelse av samarbetet. Och det kan man säkert tacka Holmströms öppna sinnelag och respekt för ärliga musiker för.

Numera spelar Gilbert Holmström i lite olika konstellationer och onsdagskvällens medmusiker var inga nya bekantskaper för honom. Det var Mathias Landaeus Trio, som består av bandledaren på piano, Johnny Åman på kontrabas och Cornelia Nilsson på trummor förstärkta av Jonas Kullhammar på saxar.

Det kändes som ett perfekt band för Gilbert Holmström att spela tillsammans med då Cornelia Nilsson och Johnny Åman bildar precis ett sådant spänstigt, rytmiskt och lite brötigt komp som Holmström verkar vilja ha när man spelar hans kompositioner. Det var första gången jag lyssnade till Cornelia Nilsson och jag imponerades storligen. Hon tog tag i musiken från första stund och drev den framför sej på ett imponerande sätt. Även basisten Johnny Åman visade sej vara en pådrivare av rang (och även en solist med stor rytmisk känsla), men jag hade gärna sett att basen hade hamnat lite längre fram i ljudbilden.

Mathias Landaeus är en finurlig pianist som gärna tar till lite okonventionella metoder, skicklig och rolig att lyssna till. Kullhammar har ofta ett enormt driv i sina solon och samspelet med Holmström fungerade väl, mera trots än tack vare den uppenbara vördnad Kullhammar hyser för Holmström.

Konserten började med Gilbert Holmströms komposition ”1976”, och den gav energi för hela kvällen. Ibland är det fruktbart att börja med det bästa, inte alltid spara det till sist.

Det finns något obekymrat över Gilbert Holmströms sätt att spela. Han gör det på sitt sätt men med respekt för alla andra. Och respekt för oss i publiken.

Och så var det det där med öppenheten och nyfikenheten. 2019 spelade Gilbert Holmström in ett album tillsammans med sin fru, sångerskan Ulla Karin Holmström där hon fått honom att, förutom melodier, också skriva texterna. Och en av texterna handlar om Holmströms intryck av en målning av surrealisten René Magritte. ”I ett fönster lyser det/retar min nyfikenhet/finns någon där?”

Ja, vad finns innanför fönstret? Kanske en Gilbert Holmström som spelar saxofon i Erik Saties anda?

Annars räcker det gott med den Gilbert Holmström vi hörde på Fasching, med den kombination av öppenhet och stadga som är hans kännemärke.

Anders Lindén

Olof Rudbeck navet i lyckad musikal

Olofolof.

Så heter musikalen som går på Uppsala Stadsteater. Föreställningen handlar om Olof Rudbeck, ett universalgeni som under 1600-talet levde och verkade i Uppsala.

Titeln på stycket täcker innehållet väl, ty det finns två Olof, en som skildras i musikalen och en som levde i verklighetens 1600-tal.

Varje scenframställning måste ha ett tema och författarna till musikalen, Anders Lundin och Hans Marklund, den senare också regissör, har valt Olof Rudbeck som navet i föreställningen. Runt honom och hans liv byggs scenerna upp, en del stämmer ganska väl med verkligheten, en del är överdrifter och en del rena falsarier.

Jag kan förstå författarnas förtjusning över denne man som hade så många strängar på sin lyra, här finns enorma möjligheter att bygga upp scener där man också kan inbegripa dåtidens makthavare med rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie och drottning Kristina som största celebriteter.

Olof Rudbeck rörde sig hemtamt inom många områden, det anatomiska, det medicinska, det botaniska, det fysikaliska, det arkitektoniska, för att nämna några, och hela tiden hade han kontakter med och stöd av de högsta potentaterna som han övertalade att bli mecenater.

Av detta mångfacetterade levnadsöde har Anders Lundin och Hans Marklund gjort en föreställning som jag tycker blivit väldigt lyckad.  Om man inte funderar över vad som är sant och falskt utan bara ser föreställningen som en skröna som rör sig runt detta universalgeni så har man riktigt roligt. I alla fall hade jag det.

När en manusförfattare eller komiker vill få publiken att skratta kan denne antingen hela tiden uppmärksamma publiken på skämten genom understrykningar eller konstpauser. Eller så kan man låta skämtsamheterna tala för sig själva, utan att göra någon större affär av dem.

Anders Lundin och, framför allt, regissören Hans Marklund har valt det senare och hittat en fruktbar mix av överdrifter, ordvitsar, dråpligheter och finurligheter i de sångliga framträdandena. De ser till att det inte blir för mycket av någon vara. Jag är imponerad av den måtta som föreställningen håller, den kunde mycket väl ha blivit en dålig fars.

Författarna har till stor del valt existerande melodier som de satt nya texter till och det känns som att de, när de nu inte har skrivit nya melodier själva, lagt ned stor möda på att hitta sådana som passar till de olika scenerna. Men några av melodierna är egna, skrivna av kapellmästare Johan Mörk, ibland tillsammans med Anders Lundin. Blandningen av gammalt och nytt tycker jag fungerar alldeles utmärkt.

Det finns också Uppsala-blinkningar och blinkningar till dagshändelser inlagda lite varstans i föreställningen men de skrivs inte på publikens näsa utan de bara finns där, publiken får uppfatta dem eller inte, de ger lite extra krydda till den som har de rätta referenserna. Man blinkar till Uppsala-sonen Owe Törnqvist och hans Titta Titta-låt. Det blinkas till Gösta Knutssons Pelle Svanslös genom att en av Olof Rudbecks största belackare, räntmästaren Jakob Arrhenius, i musikalen begåvats med två kortväxta medlöpare som likt Bill och Bull upprepar det räntmästare Måns säger. Och det blinkas till ”Let´s dance”, alla referenser utan att slå på stora trumman för dem.

Det mesta är välfunnet och utan effektsökeri. Det är kanske det som imponerar mest, att man inte behöver söka publikens kärlek, den kommer automatiskt för att man litar på texten och skådespelarnas prestationer.

De senare gör rollerna rättvisa, men särskilt vill jag framhålla Linda Kulles drottning Kristina som har en väldig lyskraft och tar scenen i besittning med en lyster värdig en drottning. Den andre som dominerar scenen så fort han vistas där är Jakob Arrhenius i form av Daniel Engman. Han har, förutom skådespeleriet, en sångröst utöver det vanliga.

Övriga skådespelare, Lolo Elwin, Jakob Fahlstedt, Emelie Falk, Bashkim Neziraj, Mikaela Ramel och inte minst Olof Rudbeck själv, Martin Redhe Nord, går in och ut ur olika roller och gör det med stor intensitet och glädje.

Och vad vore en musikal utan sina musiker. Fullt synliga för publiken, men ändå nästan utan att vi märker dem, sitter Edvin Fridolfsson, Tobias Johansson, Johan Mörk och Carl Svensson och framför de melodier som artisterna förvaltar så väl.

Så vill man roa sig för stunden en kväll så kan man besöka denna musikal på Stadsteatern i Uppsala. Men vill man veta mera om vem Olof Rudbeck egentligen var måste man nog gå hem och vända sig till andra källor. Hans geni var väl omvittnat, och föreställningen tar mer fasta på hans lite galnare sidor än vad hans liv motiverar. Men jag kan ha förståelse, det är ett tacksamt ämne. Och som nav i denna föreställning känns det som ett tillåtet grepp.

Anders Lindén

Jensens Hörna, Kjell Höglund och jag

Var sak har sin tid.

Så tänker jag när jag på väg till Stadsmissionens second hand-butik i Solna Centrum passerar klädbutiken ”New Yorker”. Ty där låg en gång i tiden Jensens Hörna, ett legendariskt fik som också kvällstid fungerade som restaurang och pub på övervåningen.

Men det var kaféet som var en tillflyktsort för mig, faktiskt nästan som ett andra hem, under den tid jag läste på universitetet. Jag, och många med mig, satt ofta och pluggade i bibliotekets läsesal. Och när vi tröttnade, vilket vi gjorde ganska ofta, var det Jensens Hörna som gällde.

Till skillnad från Jensens Hörna finns ju Biblioteket kvar, förhoppningsvis med samma fantastiska service som under tiden jag satt där och pluggade. Allteftersom jag betade av delstudiekurserna i pedagogik och sociologi så kom krav på ny kurslitteratur. Och fanns inte boken på bibliotekets hyllor så var det bara att säga till så köpte man in den. Så mina kostnader för pluggandet inskränkte sig tack vare det till ett minimum.

Men vi kunde ju som sagt inte sitta hela dagarna i läsesalen. Så alla pauser tillbringades på Jensens Hörna där servitriserna tog väl hand om oss. Och det var många att ta hand om, det var ett stort gäng med förgreningar runt om i Solna som till och från hängde där.

Här diskuterade vi livets mening och lyssnade till berättelserna om den senaste utekvällen. Här räknade vi, med hjälp av tvärvetenskapliga diskussioner, ut den fjärde dimensionen. Här fick vi, med lite hjälp utifrån, reda på att det är frimurarna som styr världen. Och här blev föreningen ”Karlsipp” till. Föreningens fotbollslag, ”Varglik”, där jag var en länk, blev också universitetscupmästare i en turnering som utkämpades på Gärdet.

Själv blev jag även universitetsmästare i bowling, då jag slog över 800 poäng på fyra serier på bowlingbanan i Solna Centrum. Tävlingen gick av stapeln på olika banor över hela Stockholmsområdet så resultatet kunde inte sammanställas förrän efter tävlingshelgen. När resultaten från alla banor kommit in visade det sig att min poäng var den bästa. Priset, en cigarettändare i form av ett stort bowlingklot, visade sig inte fungera. Tävlingsledningen tog då tillbaka priset för att laga det, men jag har under alla dessa år inte sett röken av det. Kanske lika bra det, vet inte vad jag skulle använda den till då cigaretter är ett avslutat kapitel, liksom också bowlingbanan i Solna centrum. Var sak har ju som sagt sin tid.

Jag fortsatte besöka Jensens Hörna även efter studierna, men då inte lika ofta. Någon gång i början av 1990-talet åt jag middag där med två andra fotbollsfarsor, vi hade alla tre söner som spelade i AIK. När vi ätit och druckit ur vår öl tackade mina kompisar för sig och jag gick över till ett bord lite längre bort i lokalen där jag spanat in en ensam kille som jag kände igen.

Han satt där med en stor stark. Och varför skulle han inte göra det, killen var ju Kjell Höglund, en singer/songwriter som jag på något vis kände mig befryndad med. Han var en udda fågel på den svenska scen- och skivmarknaden och hade gått sin egen väg, utan större hjälp från skiv- eller produktionsbolag. Lite amatöristisk i sin framtoning och mera för att framhäva texten än melodin.  Som sagt, jag gillade vad jag hört och när jag frågade om jag fick slå mig ned välkomnade han mig att sitta ner på stolen mitt emot honom.

Jag spårade naturligtvis in samtalet på hans visproduktion och frågade om hans nästa steg i det som äntligen börjat forma sig till en lyckad artistkarriär.

Det visade sig att han inte hade någonting alls på gång, att han hade slutat skriva visor, att han sagt allt det han hade på hjärtat när han började skriva och sjunga och därför inte hade något behov av att producera fler låtar.

Var sak har sin tid, menade han och log nästan lite urskuldande.

Jag blev förstås paff. Att proggen, som just blåst över, hade sin tid hade jag förlikat mig med. Den var liksom daterad till sin natur. Men Kjell Höglund var av en annan sort, även om han var samtida med proggen. Han var mera tidlös. Eller så var hans låtskrivande otidsenligt redan när han började och på så sätt något som kunde leva kvar i evighet utan att tiden brydde sig.

Men ack så jag misstagit mig på hans ambitioner. Och ack så sviken jag kände mig, jag som var mitt uppe i Kjell Höglunds universum och längtade efter mer.

Jag tror att mitt intresse handlade om att han sjöng om de eviga värdena, de som inte tiden rår på. Han sjöng mer om vad som händer i vårt inre och kunde på så sätt resa i tiden på ett annat sätt än proggen.

I sina sånger diskuterade han livets essentiella frågor, det generella, det som vi ofta dryftade på Jensens Hörna. Till skillnad mot proggen som vilade mer i det rådande samhället, tog ställning i mer specifika, aktuella frågor både i Sverige och utomlands. Så den var till sin natur mera tidsbunden.

Så hur kunde Kjell Höglund sluta mitt i sin gärning, särskilt som han mer och mer uppmärksammats av både publik, skivbolag och stjärnmusikanter som numera gärna spelade med honom. För mig behövdes han som ett komplement till annan musik. Så naturligtvis försökte jag övertala honom, övertyga honom om nödvändigheten av att han fortsatte skriva och sjunga.

Men ingenting bet på honom. Han tog mina invändningar med ett överseende lugn och lät förstå att jag inte var den första som försökt få honom på andra tankar. Snarare var jag en i en lång rad. Och säkert inte den sista.

Och han övertygade mig faktiskt om att inget kunde rubba honom. Som han skulle komma att övertyga alla som i fortsättningen skulle försöka få honom att fortsätta sin artistbana, att Kjell Höglund som singer/songwriter var ett avslutat kapitel. Den delen av hans liv hade haft sin tid.

När jag förstod att mitt tjat inte skulle få honom att ändra sig blev jag plötsligt ångerfull.

”Hur orkar du med alla som blir besvikna och försöker övertala dig?” frågade jag. Vad han svarade minns jag inte riktigt men det skulle inte förvåna mig om han svarade med orden från hans mest tragikomiska sång:

”Man vänjer sig”.

Och det är väl också det man får göra med alla förändringar i ens liv.

Sedan jag växte upp i brytningstidens Huvudsta på 1950-talet har en hel kåkstad försvunnit med alla kantstötta individer som bodde där, lika nötta som kåkarna de bodde i.

Sedan jag var barn har en hel skog försvunnit, en hel skog har haft sin tid, en skog som numera gör mera skäl för sitt namn, Ingentingskogen, än när den var som mest levande. En skog där jag lekte, åkte skridskor på kärrets knaggliga is, åkte skidor i Himlabacken, spelade fotboll i gläntan vid kärret med trädstammar som målstolpar.

Och min fortsatta fotbollskarriär är också kantad av sådant som haft sin tid. På Hagalunds IP spelade jag matcher med Huvudsta IS, en arena som nu, tillsammans med Solnais, där jag spelade hockey i S:t Erikscupen, är jämnad med marken till förmån för ett bostadsområde. Som pojklags- och juniorspelare lirade jag en hel del på Karolinska IP, en plan med naturgräs och kallvattenduschar utan tak. När den lades ner blev den först parkeringsplats för att sedan bli en del av det nya bostadsområdet Hagastaden.

Och så Råstahem, också en gräsplan ovanför Råstasjön, där jag tillsammans med lagkamraterna i Walles BK spelade många matcher. Jag har letat efter planen men den är borta, kanske jämnad med marken som en förberedelse för det stora bostadsområde som mark- och miljööverdomstolen stoppade. Och själva klubben, Walles BK, har också haft sin tid, kort men glansfull. Det var där som den blivande förbundskaptenen för damlandslaget, Uffe Lyfors, först spelade och sedan började sin tränarbana. Nyligen var också hans tid ute, frid över hans minne.

Uffe och jag spelade också i Huvudsta IS, vars tid blev all samma år som klubben fyllde hundra år.

Och alla biografer i Solna som haft sin tid. Saga vid Huvudsta torg, där jag bevistade otaliga matinéer. Och där jag såg ”Robin Hood” med Errol Flynn, en film som jag fortfarande kan framkalla klara bilder av i mitt huvud och få den där speciella känslan som blir allt svårare att frammana ju äldre man blir. Vingen vid Stråket i Råsunda, som gick ett skabröst öde till mötes innan den las ner. Och så Castor, Savoy och Thule utmed Råsundavägen. På den senare såg jag som 14-åring min första barnförbjudna film, ”Mannen som var lagen” med James Cagney. Vågspelet att ta sig in i salongen var lika spännande som filmen. Men nu är de borta, liksom Skytten i Solna Centrum, biografen som låg mitt emot Jensens Hörna.

Förändringar är en del av livet och en del av vårt samhälle. Det gäller små saker och det gäller stora saker, en del sker naturligt, annat mer eller mindre påtvingat. Och vi får vår beskärda del under vår livscykel, som även den är utmätt.

Många förändringar tvingas på medborgarna och blir oåterkalleliga. Men när det gäller den egna situationen så är det viktigt att man får bestämma själv. Det var väl därför som Kjell Höglund tog invändningarna runt omkring sig med sådan ro, han hade bestämt själv hur han ville göra.

När jag passerar ”New Yorker” och kommer in på Stadsmissionens second hand-butik ersätts minnet av Jensens Hörna av annan nostalgi. I butiken samsas porslin, keramik och glas med böcker och kläder, ting som förändringarna inte bitit på. De har visserligen tagits ur sitt ursprungliga sammanhang men de finns kvar. Och så, när jag letar bland cd-skivorna, får jag plötsligt se en cd med ett urval av Kjell Höglunds samlade produktion, ”Glöd” heter den och det brinner till i mitt minne. 20 kronor kostar den, billigt för sammanfattningen av ett så rikt sångarliv.

Och plötsligt sitter han där igen, mitt emot mig på Jensens Hörna, och i bakgrunden hörs hans röst upprepa ”man vänjer sig”. Och det är väl så livet fungerar för att man ska stå ut. Var sak har sin tid, men processen att vänja sig är evig, precis som Kjell Höglunds musik.

Anders Lindén

Uffe Lyfors, jag och det svunna Huvudsta

Det skulle ha blivit en berättelse om Huvudsta som vi upplevde stadsdelen under våra ungdomsår. Och mycket skulle förstås ha handlat om fotboll, vi var ju båda redan från barnsben intresserade av sporten,

Vi kom överens om att skriva ner våra starkaste minnen och sedan utifrån dem se om vi kunde få till en något så när sammanhängande berättelse.

Så du skrev ner 16 sidor med episoder och historier om din uppväxt och ungdomstid i Huvudsta. Och jag skrev på motsvarande sätt ner mina minnen. Sedan skulle vi träffas och resonera om hur vi skulle gå vidare.

Men vi träffades aldrig, åtminstone inte med så mycket tid att vi kunde sitta ner och resonera. Och nu är du död. Jag var på begravningen, i Eric Ericsonhallen på Skeppsholmen. Den stora före detta Skeppsholmskyrkan var fylld till bredden, du hade skaffat dig många vänner under din karriär som fotbollstränare. Jag räknade till minst fyra förbundskaptener bland de sörjande, tre före detta och en nuvarande. Själv hann du bli europamästare som coach för damlandslaget. Många av spelarna du haft genom åren var också där. Så en sak är säker, du var omtyckt. Och det kan jag förstå, du kombinerade fotbollskunnande och envishet med pojkaktig spjuveraktighet och värme.

Den där spjuvern grundlades i vår ungdom, då jag lärde känna den lite vildare varianten av dig. Det var inte många på begravningen som upplevt den tiden, merparten hade lärt känna dig senare i livet, när du tjänade Svenska Fotbollförbundet.

I vår ungdom hängde vi då och då på Huvudsta torg, vissa kvällar drog vi till nöjespalatset Kingside. Och vi träffades på fester runt om i Huvudsta. Jag minns särskilt en kväll hemma hos mig när föräldrarna åkt på landet. Du sjöng ditt paradnummer, Arne Quicks ”Rosen”, där du gjorde det talade partiet med stor känsla, men samtidigt med glimten i ögat. Och jag satt med gitarren och hittade på texter till gamla eller nya melodier, någon slags musikalisk improvisation. Sent på kvällen hittade du min mammas överdrag till cykelsadeln i hallen och satte det på huvudet. Och jag diktade en snabbvisa som löd: ”Idel ädel adel/Uffe cykelsadel/Yeah”. Det blev allsång långt in på natten och du satt i soffan och fnissade. Larvigt? Ja, kanske det, men vi var lite larviga. Det var väl den larvigheten som slipades av med tiden, fick lite rundare, vuxnare former och blev till glimten i ditt öga.

Skeppsholmskyrkan var avkristnad, liksom du. I stället var det före detta kyrkorummet smyckat med minnesord, minnesbilder och saker som minde om dig. I ett hörn låg din samling av de kära alfabilderna och dina lagbilder från Rekord-Magasinet till allmänt beskådande. Dessa ingick i livets höjdpunkter, både för dig och mig.

För de som inte vet, alfabilderna var porträtt av allsvenska fotbollsspelare som följde med i tablettaskar som man kunde köpa i alla tobaksaffärer. Så ju mer intresserad av fotboll man var desto större var risken att få hål i tänderna och få vandra från Huvudsta till bergborrare Bergström på skoltandvården på Råsundavägen.

Och Rekord-Magasinet var en veckotidning med en lagbild på baksidan. Intresset för bilderna och tidningen hade vi som sagt gemensamt, även om vi inte kände varandra då. I ett av dina nedskrivna minnen berättar du om glädjen när du fick Rekord-Magasinet i din hand. Men den landade inte där lättvindigt. Oftast hade du inga pengar till tidningen, men du hade kommit på något genialt. På den tiden fanns ettöringar, tvåöringar, femöringar, tjugofemöringar och femtioöringar. Tidningen kostade 45 öre och en tvåöring var fysiskt lika stor som en femtioöring. Genom att gnugga staniolpapper som du lagt runt tvåöringen såg den till slut ut som en femtioöring. ”Med slanten brännande i en svettig hand gick jag sedan ner till tobaksaffären på Skytteholmsvägen där expediten var en gammal tant som såg illa”, skriver du. ”Med nedböjt huvud bad jag om tidningen. Överlämnandet av slanten var alltid svår och lättnaden var stor när hon gav mig tidningen och fem öre tillbaka.”

Men din bluff kom till din mors kännedom och det blev en örfil och en utskällning. Dessutom tog morsan med dig till affären för att be tanten om ursäkt. ”Jag fick en läxa för livet, man lurar inte människor”, skriver du om händelsen.

Men det hindrade dig inte från att vara lurig på fotbollsplanen. Många är de gånger som du spelat fram mig där jag löpte på högerkanten i Walles BK, klubben som dansade i tre säsonger och där du tog dina första vacklande steg som tränare, först som spelande sådan sedan steget fullt ut.

Du skriver själv om hur du som barn började spela fotboll, om hur starten var omgärdad av svårigheter. Din pappa dog tidigt och mamma fick vända på slantarna. Det gjorde att ett så vitalt redskap för spelandet som skor blev ett problem.

”Ulf, har smärtingskorna gått sönder nu igen, du får sluta spela fotboll. Vi har inte råd att köpa nya skor igen”, sa morsan till dig när du kom in efter dagens obligatoriska spontanfotboll på gården.

Det var ovandelen som återigen hade spruckit rakt av på den blå gympadojan. ”När vi spelade på gården fick man titt som tätt vika in tårna i dojan”, skriver du.

Och att köpa nya skor var alltså inte aktuellt efter avhyvlingen från din morsa. Men det stora problemet var att det var bortamatch med ditt lag, Huvudsta IS, på kvällen.

Men det fanns hopp. Pelle, lagledaren, hade alltid på sej nya gympadojor till matcherna. ”Han visste om vårt problem”, skriver du. ”För mig gällde det då att cykla tidigt till samlingen och byta den trasiga dojan mot en av Pelles nya. Pelle måste ha haft universalskor, för de passade alltid till alla”, konstaterar du och undrar vad hans fru sa när han så ofta kom hem med trasiga gympadojor på fötterna, ja, ibland kanske med bara en sko.

När du fått din nya doja och de andra grabbarna i laget hade samlats på Huvudsta torg bar det av i en cykelkaravan. Tidigare i veckan hade du och de andra i laget varit uppe på torget och läst laguppställningen för matchen. Det var så man fick reda på om man var uttagen. Anslagstavlan satt i ett låst glasskåp framför det täta bladverket i en mindre berså. Laguppställningen var handskriven och uppsatt med häftstift. Där satt också laguppställningar för andra lag inom Huvudsta IS, bland annat mitt, jag var ju några år yngre. Bersån låg på den sida av torget som vätte mot ålderdomshemmet och hade man tur kunde man stöta på de största originalen på hemmet: Ässjan med cigarrstumpen dinglande ur mungipan eller Abbe med kaptensmössan på huvudet ståendes mitt i gatan och med stor auktoritet dirigera trafiken. Ofta var båda ute och rörde på sig.

Men åter till cykelkaravanen. Tränaren cyklade först med en boll fastsatt på pakethållaren. Lagledaren cyklade sist med matchtröjorna i en påse på sin pakethållare. Däremellan cyklade alla spelarna. Ibland fick någon punktering men då fick han åka vidare bakpå någon annans cykel.

Det var inte så vanligt att föräldrarna hade bilar på den tiden. Och hade de det så var det inte alls säkert att de ville åka med och titta. ”Att curla barnen” var ett okänt begrepp när vi var unga.

Trafiken var heller inte lika tät som i dag, så det gick oftast lätt att ta sig fram med cykel. Och så var man lagom varm när man kom fram och kunde börja matchen direkt, utan den tråkiga uppvärmningen.

Spontanfotboll var den vanligaste formen av fotboll för oss ungdomar på den tiden. Men vi kallade det inte spontanfotboll, den behövde inget namn för den var bara ett naturligt inslag i vår vardag. Och när du inte spelade på gården så var det gräsytan där Solna Centrum ligger i dag som var spelplats. Där låg en jätteäng, där den bilburna Råsundapubliken kunde parkera. Men det gällde ju bara en dag i veckan. Övriga dagar spelade du fotboll där i stort sett varje dag, i tre-fyra timmar, eller tills det blev mörkt. Men det blev kanske inte alltid så länge som du ville, då problem kunde uppstå. Ett var att din morsa plötsligt kunde skrika om mat eller att du skulle gå och handla åt henne.

Ett annat, större problem, var att ”Tjocka Lasse”, han som ägde den enda bollen, ofta hamnade på det förlorande lagets sida och då blev han sur och ville gå hem. Det sas att hans föräldrar var rika och det faktum att han hade en riktig matchboll av märket ”Nagy” tydde också på det. ”Så det slutade med att vi då och då lät honom göra enkla mål så han skulle stanna kvar och spela” skriver du.

”Fastän jag spelade så mycket fotboll på min fritid blev jag ingen stjärna”, medger du frankt. ”Jag fick för tjocka och klumpiga ben”.

Men så här i efterhand kan man konstatera att du kompenserade det med det du hade i huvudet. Och benen räckte i alla fall till för att platsa i Huvudstas A-lag i divison 4, vilket väl motsvarar ungefär nuvarande division 2. Vägen in i A-laget var kantad av de skoproblem som följt dig genom pojklagsåren. Men för en gångs skull blev din kraftiga benstomme din räddning. För när Sigge Slö, en stor ojust centerhalv i Huvudsta IS, blev skadad och slutade med fotboll så fick du överta hans fotbollsskor. Att just du fick göra det berodde på att ingen annan i laget hade fötter som kunde matcha Sigges, nämligen 45,5. Du var 15 år och fick ärva Sigge Slös kanoter. ”Visserligen saknades en plös på högerdojan, men vad gjorde det, jag hade ju ett par riktiga fotbollsskor”, skriver du.

Det här var en tid när man ärvde varandras fotbollsskor ända uppe på A-lagsivå, något som skulle vara otänkbart i dag.

När du var 16 gjorde du debut i A-laget, iförd Sigge Slös gamla dojor. Det var en lördagseftermiddag i ett derby mot Hagalund, en folkfest som alla Solnaderbyn på den tiden när Huvudsta, Hagalund, Råsunda och Vasalund gjorde upp. Matchen gick på Hagalunds IP med gamla Hagalunds kåkstad, kyrkan och vattentornet som fond. Som många gamla idrottsplatser i Solna är den i dag jämnad med marken och omvandlad till bostadsområde.

Du skriver att du hade svårt att hänga med de äldre och starkare spelarna och fick mycket stryk i närkamperna. Det var stor skillnad mot det pojklagsspel du var van vid.

I mitten på andra halvlek får du ett hårt skott i underlivet, du viker dig dubbel och blir liggande framför några äldre Hagalundssupportrar som hänger på det järnräcke som omgärdade planen. En av dem, som troligen tagit en stor del av helgens ranson, upphäver sin röst och skriker: ”Pysen, skynda dig hem till tjejen medan den lilla är svullen!”

”Det är sådana ord som stärker i en svår stund”, skriver du med den galghumor du besatt.

Under ungdomsåren hängde vi som sagt då och då på kvällarna på Huvudsta torg. Du tog dig dit från Centralvägen, jag kom från andra sidan järnvägen, från Storgatan. Många äldre kåkar fanns då kvar i Huvudsta och de hade namn som Framnäs, Hebron, Ullered, Valhall, Rudboda och Sjöberga. Och i den senare, Sjöberga, fanns ett café där många Huvudstagrabbar tillbringade en del av kvällarna och där Huvudsta IS A-lag kunde samlas inför hemmamatcherna. Under några år hade också Huvudstas materialare, Janne Bambo, tröjstället förvarat där. Men var det bortamatch gick bussen ofta från Huvudsta torg.

På torget dök också Knasslan upp då och då. Alla kände Knasslan, eller Einar Karlsson som han var kristnad till, en alkoholiserad uteliggare. Han gillade att dra historier från sina yngre dagar då han var en väldigt lovande fotbollsspelare.

En historia han gärna berättade var när han fick ett anbud från AIK. Historien skiftade från gång till gång men andemeningen var hela tiden densamma.

På den tiden var det inte fråga om pengar när man bytte klubb, men man kunde få andra fördelar. I det här fallet fick Knasslan en brun kavaj av AIK. Det var en fin kavaj och han hade den på sig när han drog ut på dans på kvällarna, några träningar med sin nya klubb hann han inte med, AIK såg inte röken av honom. Så några veckor senare dök det upp två kraftiga typer på tillställningen, det kan ha varit på Jungfrudansens utedansbana, och mitt i en dans gick de ut på golvet, tog tag i Knasslan, klädde av honom kavajen och gick därifrån med den. Så var det med den fina kavajen.

Knasslan var en stolt typ som inte gärna tog emot allmosor. Men vi kunde ändå sticka åt honom några kronor då och då. Du skriver om en gång sent en kylig höst när Knasslan kom cyklande och du och Walle gav honom några kronor till cigaretter. ”Knasslan tog emot och cyklade vidare i den iskalla motvinden”, skriver du. ”Några dagar senare hittades Knasslan ihjälfrusen i en grönsaksvagn på Huvudsta torg.”

Du avslutar med att ”uteliggarna hade det jäkligt förr. De har det tyvärr lika jäkligt i dag. Att samhället. du och jag, låter människor ligga och frysa ihjäl är för djävligt!”

Det är allt det här som du skrivit ner som jag sitter och tänker på när jag hör alla hyllningsord till dig på minnesstunden i Eric Ericsonhallen. Och när jag går fram till kistan för att lägga en röd ros bland alla andra hyllningsblommor, så går tankarna naturligt till ditt paradnummer, ”Rosen”. Och när jag placerat min ros på kistan övergår jag till att sjunga för mig själv: ”Idel ädel adel/Uffe cykelsadel/Yeah” hela vägen tillbaka till min plats.

Jag fortsätter lyssna på tal, jag går och botaniserar bland dina alfabilder och lagbilder och jag skriver i minnesboken. Sedan går jag sakta därifrån, tar trapporna ner mot bron som leder över vattnet och mot Nationalmuseum. Strax innan muséet, på trottoaren framför mig, får jag plötsligt syn på överdraget till en cykelsadel som ligger där ensamt och övergivet, till synes helt omotiverat

Jag ryser, jag stannar upp, tar upp mobiltelefonen och tar ett kort. Jag måste föreviga denna hälsning, ty för mig finns ingen annan möjlighet än att det är en avskedshälsning från en gammal polare som växte upp i Huvudsta under påvra förhållanden men med ett stort hjärta och ett lika stort fotbollsintresse. Och som kombinerade dessa storheter till ett liv som berikat alla som infunnit sig i Eric Ericsonhallen. Och säkert många fler.

Och vars nedtecknade 16 sidor berikat denna text, den som äntligen blev verklighet, efter alla dessa år.

Anders Lindén

Ensam M Ward på Faschings scen

M Ward. Ensam på Faschings scen med två gitarrer, ett piano och ett munspel. Och så rösten. Den kommer från djupet, den skorrar ibland, någon gång då och då går den upp i falsett.

Han strösslar inte med mellansnacket. Men han hinner tala om att han älskar Stockholm, hinner säga ”tusen tack”. Det låter ju som vilken artist som helst. Men han är ju inte det. Jag har lyssnat till honom hemma i vardagsrummet och blivit fascinerad av hans sätt att framföra sina alster. Bakgrunderna och det som slingrar sig kring sången skiftar hela tiden färg. Trummor och bas, ofta enkla beats som sätter rytmen. Ensamma orgeltoner eller stråkar i bakgrunden. Stämsång när det behövs. Allt skiftar med perfekt timing under låtarna, hela tiden med M Wards omisskännliga gitarrspel som grund. Och rösten, ibland distad, ibland som från en ekokammare.

Melodislingorna är lätta att följa, ackordsföljderna är egentligen inte så halsbrytande som det kan låta, det är M Wards sätt att arrangera och spela, att smycka ut, som präglar låtarna. Han ser till så att varje låt får en egen karaktär. I studion, tillsammans med andra musiker och inspelningstekniska möjligheter blir det något mystiskt över musiken, den är inte förutsägbar. Det finns en underliggande spänning som aldrig riktigt löses ut, som hålls vid liv ett helt album.

Men här på scenen, med endast en gitarr, är han utlämnad till att bli en vanlig singer/songwriter. Eller kanske rättare player/singer/songwriter. Och då är han plötsligt en vanlig dödlig som kan jämföras med många andra i samma skrå. Då har han inte sin unika ljudbild att falla tillbaka på, även om hans gitarrspel slår de flesta andras.

Men fortfarande har han sin röst och förmågan att låta gitarren ange stämningen i låten, ibland växa och skölja över oss i publiken Det låter bra, om än inte unikt. Men jag väntar på något mer, något förlösande. Och till sist kommer det, när den egentliga konserten är över, då han som extranummer framför David Bowies ”Let´s Dance i en nedtonad version. 

För ska man hitta något att vara kritisk mot så är det att M Ward genom hela konserten låter lite stressad. Men när den är slut verkar han slappna av och ta sig mera tid. Då vaknar också känslorna till liv, de som jag hittar i hans inspelningar, de som inte riktigt fått utrymme under konserten. Gitarrspelet blir mer sparsmakat, sången lugnare.

Men sedan är det oåterkalleligen slut. Han kommer inte tillbaka trots alla applåder och visslingar.

”We love you” ropade en åskådare mitt under konserten. Och visst, det är inget jag skulle ta tillbaka efter onsdagskvällens fullsatta konsert på Fasching.

Anders Lindén

Ingen dribblade som Kurre Hamrin

Jag fyllde elva år. Och naturligtvis skulle jag ha fest. Har man en mamma som älskar att ordna saker för andra, och är bra på det, så fanns inget annat på kartan.

Jag hade bjudit några lekkamrater från huset där vi bodde, några klasskamrater från Huvudsta skola och några lagkamrater från Huvudsta IS, fotbollsklubben jag spelade i.

Vi hade roligt, mamma var en mästare på att hitta på olika lekar och tävlingar.

Sen var det dags för tårta. Och det var då det hände.

Det ringde på dörren.

”Födelsedagsbarnet! Nu får du springa och öppna”, manade mamma.

Tankfull gick jag till dörren. Jag hade inte bjudit någon mer, så någon eftersläntrare kunde det ju inte vara. Någon i huset kanske? Nåväl, jag tryckte ner handtaget och öppnade dörren. Och blev alldeles paff.

Utanför dörren stod en person som jag direkt kände igen. Han var ganska liten, hade håret bakåtkammat så när som på en test som hängde fram i pannan. Han var välklädd i blazer och vit skjorta, verkade faktiskt lite blyg, trots att han uppnått kändisstatus vid så unga år.

Jag bara stod och stirrade.

”Kurre, kom in Kurre”, ropade min mamma bakom ryggen på mig. ”Välkommen till festen”.

Och in steg Kurre Hamrin. Han var bara 21 år men redan en firad stjärna i AIK. Året innan hade han blivit allsvenskans skyttekung och många sportjournalister höll honom för allsvenskans bästa spelare.

Och nu stod han alltså utanför min dörr med ett litet paket i handen och visste inte riktigt vart han skulle ta vägen. Men min mamma ledsagade honom in till festen och mina gäster bara stod och gapade.

Kurre räckte över paketet och jag satte i gång att öppna det omringad av mina kamrater, Men de sneglade lika mycket upp mot Kurre, som stod bredvid min mamma en bit bort.

Det var faktiskt inte första gången jag kom i närkontakt med Kurre Hamrin. Tidigare denna vinter hade han varit prisutdelare när Huvudsta skola haft sina skidmästerskap i Ingentingskogen. Starten gick utanför skolan och så stakade och diagonalade vi runt på en bana som sträckte sig genom den skog som nu är ett minne blott.

Jag kom femma bland femteklassarna, vilket innebar att jag fick ett pris vid den ceremoni som avhölls i skolans matsal när alla tävlande gått i mål. Det var då jag fick trycka Kurres hand som tack för den ficklampa, utan batteri, som femtepriset bestod av. Matsalen var fylld av applåder och sorlandet av barnröster var högt, något som var förbjudet på dagarna när vi barn åt lunch där. Den som öppnade munnen för att göra annat än äta fick stå upp tills maten hade kallnat, det såg den lärare som var matvakt till. Men en prisceremoni med Kurre Hamrin var ju något helt annat. Och något ännu större var att han så överraskande dök upp hemma hos oss för att gratulera mig personligen.

Jag öppnade paketet och däri låg en bok och boken handlade om Kurre själv. Folket i Bilds förlag gav ut en serie böcker om svenska idrottsstjärnor och här var Kurre utvald tillsammans med bland annat världsmästaren i skridskoåkning, Sigge Ericsson, hockeyidolen, tillika världsmästaren, Sven Tumba Johansson och höjdhopparen i världseliten Benke Nilsson. Och i boken satt också ett par 3-D-glasögon fasttejpade. Med dem kunde man få mer djup i två av bokens bilder på en bolljonglerande Kurre.

Jag visste inte vad jag skulle säga, jag var överväldigad. Jag, som började gå på fotboll på Råsundastadion med min pappa redan 1952 och hade följt Kurres fantastiska karriär från läktaren.

Den första stelheten gav med sig så småningom och Kurre åt tårta tillsammans med oss barn innan han lämnade festen.

När Kurre gått berättade mamma att hon bjudit in Kurre och hans fru Marianne på middag på kvällen. När de kom fick vi tre bröder vara med och äta innan vi fick dra oss tillbaka till våra rum.

Sen blev det en middag till innan Kurre och Marianne flyttade till Italien.

Det jag minns av eftersnacket är att mamma berättade att Kurre och Marianne varit väldigt förtjusta i oss barn och var inne på att de gärna ville ha minst lika många som i vår familj. I sinom tid blev det också fem barn, tre flickor och två pojkar.

Kurre och Marianne bodde vid den här tiden på Lundagatan ett par hus ifrån vår bostad på Storgatan 2. Så det var ingen lång bit som min mamma behövde gå för att fråga Kurre om han ville glädja en pojke, till på köpet AIK:are, på hans 11-årsdag. På den tiden fanns heller inga portkoder utan det var bara att knalla in genom porten och gå upp och ringa på.

Men Kurre hade inte alltid bott i Huvudsta. De första åren tillbringade han faktiskt på Söder, något vi AIK:are talar tyst om. Lika väl som att Hammarbyfansen talar tyst om att Nacka Skoglund faktiskt gjorde fem allsvenska matcher för AIK 1950 och dessutom var med och vann svenska cupen samma år.

Men när familjen Hamrin flyttade till Solna började Kurre spela fotboll i en kvartersklubb, som spelarna själva döpte till Standard. Klubbens hemmamatcher spelades på Böcklingen, en liten gräsplan som låg på nuvarande Huvudstafältet.

Så småningom införlivades spelarna i Standard i Huvudsta IS. Kurre har själv berättat att det inte var så lätt att bli antagen i Huvudsta, då de ville ha stora och starka spelare och Kurre var ju inte den typen. Därför vände han sig till Råsunda IS där han togs emot med öppna armar och där han spelade till 1949, då han gick över till AIK.

Han gjorde debut i A-laget som 17-åring. Och AIK:s två unga ytterkurrar, Liander och Hamrin, gjorde succé.

Kurre har alltid varit en dribbler, en som med tvära riktningsförändringar och finter med bollen nära fötterna tar sig fram på motståndarnas planhalva. Vad som utmärker en äkta dribbler är att han helst inte vill ha passningar framför sig utan på foten. Han tar nästan aldrig fart förrän han har bollen i sin ägo, ja, han börjar faktiskt helst från stillastående. Och när han väl tar fart söker han upp sin motståndare och utifrån det så improviserar han. Han anpassar sig till varje ny situation, varje ny motståndare. Det betyder att han är väldigt svår att läsa av. Kurre Hamrin har också sagt om sitt sätt att vara på planen att ”jag har alltid spelat hasard. Att ta en pokerchans är det bästa jag vet. Fråga inte hur jag gör den eller den grejen, för jag vet inte ens själv hur jag beter mig. Det bara blir så när man går efter sina infall. Ni som sitter på läktaren vet nästan mer om min spelstil än jag själv.”

I dribblingskonceptet ingår också att inte sluta försöka för att man misslyckas både en, två och tre gånger. En äkta dribbler måste ha ett obrutet självförtroende även vid motgångar.

AIK har faktiskt genom åren släppt fram ett antal framstående dribblers som fått behålla sin särart, även om de till och från varit ifrågasatta av publik och press, ja, till och med medspelare ibland.

Den första som jag känner till är Helge ”Ekis” Ekroth, en superteknisk lirare på 1910-talet som kanske kan betecknas som AIK:s förste, och möjligen störste, smokinglirare. När han 2007 valdes in i svensk fotbolls ”Hall of Fame” beskrevs han som ”en Buster Keaton-liknande bollartist och oberäknelig bohem”. Han bildade, tillsammans med Putte Kock, en av AIK:s genom tiderna främsta vänstervingar.

”Ekis” var en gudabenådad dribbler som hade rykte om sig att inte gärna låna ut bollen ens till sina lagkamrater. Enligt en historia om honom så hade han efter en match fått en skarp tillsägelse om att inte vara så självisk utan att oftare involvera sina medspelare i spelet. Så under nästa match dribblade han sig igenom motståndarförsvaret, fintade bort målvakten men stannade bollen på mållinjen, satte foten på den och ropade: ”vem ska jag passa till?”

Historien må vara sann eller inte, men sant är i alla fall att han var mer egoistisk i sin approach till fotbollen än Kurre Hamrin. Det finns ett tidningscitat från en match mot Norrköping våren 1954 som ger syn för sägen:

”Han (Hamrin) sprang inte förbi Norrköpingsbackarna, han rann som en yster vårbäck, fullkomligt omöjlig att hejda, och när han stod ensam med målvakten, avstod han från triumfen att göra mål själv utan förstorade den ytterligare genom att passa en liten boll bakåt till fria Tjotta Olsson vars bredsida blev signalen till ett minutlångt jubel.”

Men visst, Kurre kunde också göra solomål, det mest berömda mot Västtyskland i kvartsfinalen i VM 1958.

Nästa framstående dribbler i AIK efter Hamrin var Lennart Backman. Också han spelade ytter, i AIK mest till höger, i landslaget till vänster, liksom i Norrköping varifrån han kom till AIK. Han slog igenom i ett nyuppflyttat AIK 1963 och i en artikel om honom i Tidningen Rekord kallades han bollbohem och beskrevs så här: ”Backman är AIK:s problembarn och nyckelspelare. Har han en bra dag, så vinner dom. Är han borta med rocken, så barkar det åt fanders”.

Lagledaren Bruno Nyberg säger i samma artikel att ”Lennart Backman får man ta som han är, en benådad fotbollsartist, ibland kanske litet av en bohem”.

Tränaren Moggli Gustavsson tyckte att press-experterna emellanåt gick för hårt åt Backman. ”Vi måste se på Lennart som en artist, och de flesta sådana har ju sina up and downs. Men AIK-kedjan skulle aldrig vara vad den är, om vi inte hade Backman på högeryttern.” ”Visst kan han väl överdriva sina dribblingar ibland, men han är också den finaste dribbler vi haft, sen Nacka Skoglund var här och joxade med trasan.”

Egentligen trivdes Lennart Backman bäst som inner men efter det att han lämnade hemtrakten i Skellefteå så fick han aldrig spela något annat än ytter. Och lojal som han var så fann han sig i sitt öde. ”Man får ju inte sätta sej opp mot lagledningen, utan jag lyder ju snällt var dom än sätter mej”, som Backman uttryckte saken.

Denna inställning rimmar väl med samfundet han var medlem i, Jehova vittnen, vars medlemmar ska vara fridsamma och respektera samhällsordningen i det land de lever. I fotbollssammanhang får man översätta det med ”den klubb de spelar i”.

Själv har jag alltid varit intresserad av vad som ligger bakom andra människors handlingar, hur andra människor tänker. Det var väl det som gjorde att jag i 20-årsåldern släppte in en trevlig ung Jehova vittne i min enrummare utan kök i Huvudsta och började diskutera hans lära. Vi gick igenom Bibeln som den lästes av honom och hans gelikar och det var väldigt intressant.

Vid ett besök frågade han mig om han fick ta med sig ett annat vittne nästa gång han kom och det hade jag inget emot. När det ringer på dörren går jag och öppnar och samma känsla infinner sig som på min 11-årsfest. Utanför dörren står min Jehova-ciceron tillsammans med Lennart Backman.

Det pratades supportrar emellan om Backmans gudstro under hela hans karriär. Kombinationen fotboll och Gud var ett för ungdomar kittlande samtalsämne, särskilt som den inte var klart utsagd utan omgärdades av rykten.

Det största problemet för honom själv, fick jag en uppfattning om vid samtalen med min Jehova-ciceron, var att Backman blev en firad idol vilket gjorde att han på sätt och vis konkurrerade med Gud. Men det verkade inte vara ett större hinder än att han kunde satsa helhjärtat på fotbollen. Han kom också att göra 31 landskamper för Sverige.

Vi hade ett intressant samtal men något vittne blev jag aldrig.

Efter Backman fick vi vänta på en dribbler i många år, ända tills Martin Mutumba dök upp på scenen och var med om att ta SM-guld 2009. Till skillnad från Ekroth, Hamrin och Backman fick Mutumba aldrig spela i A-landslaget, men han har satt andra spår i fotbollshistorien genom sina streetsmarta tweets och tatueringen som han lät etsa in på kroppen två dagar innan den sista och för guldet avgörande matchen i allsvenskan mot IFK Göteborg. ”AIK GULD 2LAX9” lät budskapet som han självsäkert tatuerade in över bröstet, en av den svenska tatueringshistoriens mest omtalade tatueringar.

Och till skillnad mot Backman hade Mutumba inga problem med att konkurrera med Gud, ja, han blev nästan Gud, för många kids som bodde utmed tunnelbanans blå linje. Och han hade ingenting emot det. Tvärtom. Han utnyttjade det för att propagera för idrotten som ett sätt att ta sig fram i samhället för ”kidsen från byn”. Själv kanske han inte alltid hade varit Guds bästa barn, men fotbollen betydde mycket för att få honom på rätt spår.

När jag skriver detta har just en 17-åring från Rinkeby, Amar Ahmed Fatah, gjort sina första minuter i allsvenskan för AIK och han hyllar och tackar Mutumba för att det blev fotbollen för hans del. Kanske blir Amar nästa åkta dribbler i AIK-tröjan.

Efter Mutumba har det varit tunt med dribblers, inte bara i AIK utan i hela allsvenskan. En som är aktiv när detta skrivs, enligt min uppfattning den enda äkta i allsvenskan i dag, är Hosam Aiesh i IFK Göteborg, tidigare Östersund.

Fotbollen har förändrats och hur mycket tränarna än predikar att spelarna måste våga så är det svårt, ja, nästan omöjligt, att platsa i laget om man är en äkta dribbler som tillåter sig att misslyckas ibland.

Fotbollen har blivit så mycket försiktigare, på gränsen till ängslig ibland, och många tränare ser hellre att man behåller bollen inom laget än att man riskerar något i offensiven. Det gör också risken större att tränarna vill ha alla spelare stöpta i samma form.

Att Hosam Aiesh i skrivande stund har en ordinarie plats i IFK Göteborgs elva tror jag, hur konstigt det än kan låta, att han har Martin Mutumba att tacka för. Efter det att Aiesh mest suttit på bänken sedan han kom till IFK Göteborg 2019 fick laget mitt i säsongen 2021 en ny tränare, Mikael Stahre. Stahre hade Mutumba i laget när han vann SM-guld med AIK 2009 och jag tror att han minns hur mycket Mutumba betydde för SM-guldet, trots att han då och då misslyckades med sina dribblingar. Och med detta i minnet har Stahre det tålamod som behövs med en dribbler som Aiesh.

Men tillbaka till den mest framgångsrike dribblern av dem alla, Kurre Hamrin. Efter karriären bosatte sig Kurre i Italien men dök varje sommar upp i Sverige och besökte också Råsundastadions läktare när AIK hade hemmamatcher. Så en gång varje sommar intervjuades Kurre från innerplanen i pausen på en allsvensk match där han fick ge sina synpunkter på liret. Hans kommentarer var alltid diplomatiska så vad han egentligen tyckte om spelet kom väl aldrig riktigt fram.

Sista sommaren innan Råsunda revs 2013 stötte jag på Kurre och Marianne utanför arenan på väg in till en match. Jag stoppade dem och påminde Kurre om att han kommit över och gratulerat mig på min 11-årsdag och att de sedan varit på middag hos mina föräldrar några gånger.

Båda såg fundersamma ut, tittade på varandra och skakade på huvudena.

-Nej, sa Kurre. Det kan jag inte påminna mig.

Och Marianne instämde.

Så det var bara att bita i det sura äpplet. Hade Kurre verkligen varit och uppvaktat mig? Hade Kurre och Marianne verkligen varit över och ätit middag med oss?

Tvivlet började ansätta mig.

Men så kom jag att tänka på att Kurre hade varit en av de intervjuade i en dramadokumentär i SVT 2002, ”Konspiration 58” av Johan Löfstedt, som hävdade att VM i fotboll 1958 aldrig spelats i Sverige. Och således att finalen mot Brasilien aldrig gick av stapeln på Råsunda.

Dokumentären var uppenbart fejkad men Kurre ställde ändå upp i filmen och förnekade att VM-finalen spelats på Råsundastadion. Men jag såg ju matchen på vår svartvita teve, det var jag säker på. Eftersom teveapparater inte fanns i alla hem på den tiden var halva vårt hus samlat i vårt vardagsrum för att titta.

Och om Kurre kunde förneka något så uppenbart som VM 1958 i Sverige, så kunde han också förneka att han varit hemma hos oss och gratulerat mig. Utan att det för den skull var sant. Om han mindes fel när det gällde VM 1958 så kunde han ju ha misstagit sig även på kontakterna med vår familj.

Men jag behövde ytterligare, mer handfasta, bevis. Så jag satte i gång att leta bevis för att mitt minne inte svikit mig.

Jag gick upp på vinden och sökte och efter idogt letande återvände jag till lägenheten i triumf. Med mig hade jag ett vykort från Italien ställt till vår familj från Kurre och Marianne och dessutom boken med gratulationer och dedikation som jag fått av Kurre på min 11-årsdag.

Många har Kurre Hamrin dribblat bort i sin dag, men mig kunde han inte finta upp på läktaren.

Anders Lindén

Idérik jazz med Ellen Anderssons grupp

”Jag får inga idéer längre.”

Sorgen i Hasse Alfredssons röst var inte att ta miste på i den sista intervjun som jag lyssnade till med honom.

För en man som levt på och av sina idéer i ett helt liv måste det ha varit förödande. För att inte tala om vad det betydde för hans trogna publik.

För de som jobbar i så kallade kreativa yrken är idéerna en del av jobbet, det som bär upp jobbet. Men egentligen gäller samma sak, men kanske inte alltid i samma omfattning, i alla yrken. Även i repetitiva yrken ställs man då och då inför situationer som kräver att man löser dem på ett nytt sätt.

Och även i vardagen, utanför jobbet, handlar det ofta om att lösa problem och då är idérikedom en bra egenskap. En egenskap som var Hasse Alfredssons kännemärke och som han utnyttjade till fullo när han improviserade fram alla Lindeman-sketcher. Ibland blev det bättre, ibland sämre, och variationen berodde ju till stor del på att han var tvungen att komma på något i nuet, medan han pratade.

Här finns det stora likheter med jazzmusiken. För musikerna gäller det ofta att komma på och genomföra idéer under det att musiken pågår, ofta när musikern tar ett solo. Han eller hon har, liksom Hasses Lindeman-figur, ett tema att utgå ifrån. Men med det som grund kan man låta idéerna flöda. Och det går som för Alfredsson, ibland är musikern inspirerad och idéerna kommer som de ska, ibland blir spelet mera slentrianmässigt.

Detta tänker jag när jag hör Joel Lyssarides spela piano i en inspelning från Fasching med Ellen Anderssons grupp. En sådan idérikedom i solospelandet hör man bara hos riktigt inspirerade jazzmusiker. Och publiken är hörbart mottaglig vilket gör att Lyssarides lyfter sig ännu mer.

Det är frapperande ofta som ett solo mitt i ett sångnummer verkar inspirera musikern till att utveckla idéer som lyfter musiken. Den utmätta tiden gör att musikern tvingas anstränga sig till det yttersta, Det skapar förväntningar som inspirerar de flesta. Det finns dock tillfällen när förväntningarna gör att musikern faller ur ramen.

Jag har till exempel hört och sett Nina Simone skälla ut sina medmusiker på scenen. Men jag har också, för att ta ett exempel som ligger bara någon månad tillbaka i tiden, hört trumpetaren Peter Asplund på Faschings scen kasta loss i glimrande solon när han spelade tillsammans med sångerskan Johanna Pettersson.

Och nu, på samma scen, inspelad för Jazzradion, Joel Lyssarides piano ingående i Ellen Anderssons grupp. Andersson kallar musikerna hon har omkring sig för ett drömgäng. Och jag förstår henne.

På gitarr medverkar Anton Forsberg. Förutom ett fint spel bidrar han med arrangemangen till de låtar, de flesta ur den amerikanska sångboken, som gruppen spelar. Och arrangemangen är också en bidragande orsak till att gruppen låter så väldigt bra. Det är rymliga arrangemang, stora rum som inbjuder till olika sätt att möblera. Här finns verkligen plats för idéer, något som utnyttjas av alla, men främst då nämnde Joel Lyssarides på piano. Han är i sitt esse och målar hela tiden bilder, som kan växla snabbt. Ibland målar han en hel vägg på några sekunder.

Det är faktiskt så att han kastar loss från de mera strikta arrangemang han själv skrivit till den egna trion, där han mera verkar arbeta med den egna ljudbilden, det egna soundet, än flödet och spelglädjen.

För spelglädje är något som utmärker Ellen Anderssons grupp. Det hörs också på Niklas Fernqvist när han solospelar på kontrabasen. Och inte minst på Johan Löfcrantz bakom trummorna. I sina bästa stunder, och en sådan är det denna kväll, finns det få svenska trummisar som kan driva fram musiken som han. Trots att jag bara har hans spel i lurarna kan jag se honom framför mig, både han och spelet liksom spritter och han prickar in slagen med flyt, tyngd och precision.

Och så Ellen Anderssons sång. Hon låter så avslappnad när hon sjunger och jag tror också att hon är det. Hon njuter mer än anstränger sig. Hon är så säker på sin sång att hon kan unna sig att glida i väg men ändå landa på fötterna. Och hennes självförtroende gör att hon utan att förlora prestige kan ge sina bandmedlemmar stort utrymme.

Det finns något hemlighetsfullt i hennes sång. Ibland kan man ana en andra röst som är i samklang, som om hon sjöng duett med ett andra, viskande jag.

Det är ledigt, det är avslappnat, en frihet som smittar av sig på övriga bandmedlemmar.

Och så det här med idérikedomen. Även Ellen Andersson unnar sig att, tillsammans med Niklas Fernqvists kontrabas, glida i väg i ordlös sång, där hon skapar vägarna i nuet.

I mina lurar hör jag ett inspirerat band spela inför en entusiastisk publik. Och jag tackar den på Jazzradion som fick idén att spela in just denna konsert.

Anders Lindén

Handbollen och Sverige firade triumfer i EM

Handboll kan vara fult och bökigt med smuggelspel och ständiga omfamningar. Men handboll kan också vara en konst med luftpassningar och flygande spelare, tittfinter och flipplobbar.

Allt detta och mer därtill fick vi uppleva i den nyss avslutade EM-turneringen i Slovakien och Ungern där Sverige stod som mästare efter tio matcher på sjutton dagar. Man lyckades gå igenom turneringen med bara en förlust, mot Spanien i gruppspelet. Men man tog revansch på spanjorerna i finalen och vann med uddamålet, vilket man också gjorde i de två matcher som föregick finalen. Därutöver spelade Sverige även oavgjort mot Tjeckien.

EM innehöll över huvud taget många jämna matcher som inte avgjordes förrän i slutminuterna, vilket var roligt för den stora tevepubliken runt om i Europa.

Mästerskapet rycktes till en del sönder av att spelare som testade positivt för corona fick lämna laget för att återkomma när de testat negativt tillräckligt många dagar i sträck. Under bortovaron fick lagen flyga in reserver. Det visade sig att Sverige har en bredd på toppen som gjorde att man, trots många jobsposter, klarade denna situation väldigt bra.

Tevepubliken kunde se att handboll är lite av en gentlemannasport där laget som har avkast vid första anfallet alltid lånar ut bollen till motståndarna så att de ska få känna på matchbollen. Samtidigt hälsar spelarna på den man närmast kommer att möta innan man börjar anfalla.

Handboll är också ett hårt och tufft spel med mycket kroppskontakt matchen igenom. Alla spelare är dock medvetna om detta och det hör till ovanligheterna att någon spelare brusar upp, som i ishockey. Inte heller klagar spelarna i någon nämnvärd omfattning på utdömda frikast, straffkast eller utvisningar, saker som kan bli till gester, okvädningsord och långa palavrer i fotboll.

I handbollen har man dessutom tagit tag i fördröjningen av spelet på så sätt att om spelaren som fått ett frikast emot sig inte ögonblickligen lägger ner bollen på golvet och rör sig bort från frikastområdet så döms han ut på två minuter. I fotbollen är det mera regel än undantag att spelarna petar undan bollen eller ställer sig i vägen för frisparken, oftast utan repressalier.

För bara några år sedan var det vanligt i handbollen att den som hoppade in från kanten fick en hand i sidan så att han fick rotation och inte kunde skjuta, eller ett utfällt ben som hindrade upphoppet. Regelmakarna tog tag i detta och det blev minst två minuters utvisning bara för en liten hand i sidan (kunde bli matchstraff vid grava fall) och numera är det ytterst ovanligt att försvarare som kommer in sent gör något ojust, snarare hoppar han undan om han märker att han är sen. Detta har säkert bidragit till färre skador inom handbollen.

De regelfrågor som jag tycker handbollen nu brottas med handlar om stegfelsregeln och regeln om att spelaren inte får vara nere i målgården när han skjuter.

Jag kunde under EM märka en tendens till att domarna tillät fler steg än tre om spelaren var hårt attackerad, vilket ju gynnar anfallsspelaren och missgynnar försvararen. Det kan liknas vid handbollens egen fördelsregel, men den strider ju mot hela idén med handboll där man inte får ta fler steg än tre innan man studsar eller passar bollen. Domarna borde vid varje sådant fall blåsa frikast till det anfallande laget då ju försvararna tvingat anfallaren att bryta mot regeln.

Sen är det också så att tempot ofta blivit så högt uppdrivet att det är svårt att räkna steg även i öppna situationer. Jag såg många gränsfall där domarna lät spelet gå och i de fallen går det nog inte att tackla situationen på något annat sätt än att fria hellre än fälla.

En liknande fördelsregel, som nästan blivit praxis, är att domarna dömer mål även om spelaren som gör målet, oftast mittsexan, uppenbart har golvkontakt innanför sexmeterslinjen om golvkontakten beror på på att han blir hårt tagen av försvararna. Enligt reglerna borde detta vara straffkast, vilket det också blir ibland. Men ofta ser domarna mellan fingrarna och dömer mål trots golvkontakten inne i målgården.

Ett annat problem är bedömningen om kantspelaren är nere i målgården när han släpper bollen. Här har domarna gjort det lätt för sig och dömer i stort sett alltid mål, även i tveksamma fall. Och det tycker inte jag är något att säga om. När det är svårt att avgöra friar de hellre än fäller.

Sverige vann som sagt EM efter flera jämna matcher. Två matcher avgjordes efter straffmål av Valter Chrintz respektive Niclas Ekberg i matchens sista sekunder. Här skiljer sig som tur är handbollen från ishockeyn genom att domarna dömer på samma nivå i matchens alla 60 minuter. I ishockeyn kan domarna sluta döma utvisningar i slutet av jämna matcher med hänvisning till att det är spelarna som ska avgöra matcherna, inte domarna, något som experterna som kommenterar verkar hålla med om. När det i själva verket ju blir tvärtom, när domaren inte tar klara utvisningar så är det ju domaren som avgör matchen.

Handboll gör sig bra i teve och det samlas alltid stora skaror framför teveapparaterna när det vankas mästerskap. Självklart spelar det in att det går bra för Sverige men jag tror också att sportens rykte om sig att vara ganska vänskaplig mitt i alla tröjdragningar och all kroppskontakt gör den lättare att titta på än till exempel fotboll för någon som inte är idrottsnörd. Trots att reglerna kan vara lite svåra att förstå ibland.

Men som sagt, i handbollen gäller reglerna i alla fall ända till matchens slut och det gav Sverige EM-guldet. Det var tredje gången gillt, Glenn Sohlbergs och Martin Boquists grabbar har varit nära två mästerskap i rad.

Men kanske spelade laget inte lika rolig handboll i EM som i de två tidigare mästerskapen. Spelet var kanske i perioder bättre då men det räckte inte till vinst Det som laget anfallsmässigt förändrat, som skiljer sig från tidigare, är det lite mer cyniska spelet, det grötiga, smuggelspelet. Det har aldrig varit ett svenskt kännemärke, nej, svenska kommentatorer brukar kommentera andra länders smuggelspel utan avundsjuka. Men i detta mästerskap hjälpte det Sverige på så sätt att anfallen blev längre, att Sverige fick tillbaka bollen, fick fler frikast, när spelet inte flöt. Och i slutändan betydde det att laget inte råkade ut för så många enkla baklängesmål på kontring. Spelmotorn Jim Gottfridsson var nyckeln till detta lite mindre ärliga sätt att spela på. Naturligtvis var det ett mer flytande anfallsspel som gav de flesta målen men smuggelspelet gav oss ändå den cynism som tidigare saknades och som kanske blev avgörande i jämna matcher.

Det som experterna talade mest om inför EM var försvarsspelet och de svenska kontringarna, som måste fungera för att vi ska ha en chans mot de bästa lagen.

Och försvarsspelet fungerade också helt tillfredsställande, ja, det fick till och med en ny dimension genom inträdet av Oscar Bergendahl som trea. Han är stor och stark, men också flexibel. Att bära på många kilon brukar betyda att man är seg i fötterna men så är inte fallet med Bergendahl. Med honom fick vårt traditionella 6-0-försvar en ny djupdimension som gjorde att motståndarnas skyttar ofta fastnade i hans ramar. Han hade också förmågan att byta motståndare i rätt ögonblick i takt med att de backade upp varandra, vilket gjorde det än svårare för motståndarna. Herrlandslaget har tidigare inte haft någon motsvarighet till damernas Anna Lagerqvist, men med Bergendahl har man fått det. Han blev också utsedd till EM:s bäste försvarsspelare. Tillsammans med övriga mittförsvarare, Jonathan Carlsbogård och Max Darj, utgjorde han också grunden till ett framgångsrikt försvarsspel.

Med ett så bra försvarsspel borde Sverige också fått till fler kontringar, det som innan EM räknades som lagets adelsmärke. Men kontringarna lyste långa perioder med sin frånvaro, vilket förvånade många förståsigpåare. Men sanningen var nog så enkel att motståndarna, efter att i två tidigare mästerskap fått kontringsmål emot sig, läst in sig på det svenska spelet och därför var extremt snabba tillbaka. Och kanske var de lite lugnare uppspelen också en del av den nya, lite mindre chansartade handboll Sverige spelade i dessa mästerskap. Risken att tappa bollen utgjorde grund för att ta det lite lugnare i uppspelen.

När det är jämna matcher behövs något extra, den så kallade tungan på vågen. Och det hade Sverige i dessa mästerskap.

Och framtiden ser ljus ut. Vi har flera spelare som knackar på dörren och som också fick hoppa in och visa framfötterna i vissa skeden under EM. Det enda som inger lite oro är målvaktsposten. Förstemålvakten Andreas Palicka är till åren, 35, och de yngre målvakterna imponerar i vissa stycken men har inte den jämnhet som behövs för att vinna mästerskap. På alla andra delar av laget är vi väl försedda med spelare som har många år framför sig på världsnivå.

Till sist: Sverige har en ledarstab som med otrolig konsekvens byggt upp ett lag där nyckelordet är ”tillsammans”. Man har konsekvent också ratat spelare som har väldiga kvaliteter i ena riktningen, men som inte riktigt, enligt deras bedömning, håller måttet i den andra riktningen. Så skyttar av världskaliber är till exempel inte med på grund av att de inte anses tillräckligt bra i försvarsspelet.

Lagsammanhållningen och konsekvensen i arbetet är det som grundlade segern.

Och, måste sägas, mittnian och spelföraren Jim Gottfridsson. Ingen spelare i EM betydde så mycket för sitt lag som han gjorde.

Nästa turnering går i Sverige, vi kan ju hoppas att coronan då släppt sitt grepp och att de spelare som förbundskaptenen tagit ut får vara med hela vägen från samträningsperioden till finalen. Men å andra sidan, hade inte coronan slagit till mot Max Darj i början på turneringen så hade inte Oscar Bergendahl Bergendahl fått spela och fått sitt internationella genombrott.

Anders Lindén

Anders Kjellbergs kvintett – ett skimrande sökande efter det rätta ljudet

För politikerna låter allt så enkelt. Det finns bara en väg att gå, deras. Mest övertygad låter politikern när denne är i opposition.

Jazzmusikern är ofta mera tveksam. Han eller hon vet att det finns olika sätt att komma framåt, att nå målet. Det är därför som jazzmusiken låter olika från gig till gig. Trots att det är samma musiker som spelar samma kompositioner som kvällen innan.

De vet att man ofta måste pröva sig fram. Därför blir eftertänksamheten ett förhållningssätt hos jazzmusikern, lika väl som tvärsäkerheten är det hos politikern.

Detta tänker jag på när jag, går och lyssnar till Jazzradions inspelning av trummisen Anders Kjellbergs kvartett från Umeå Jazzfestival förra året.

Det låter så fint trots att musiken ibland blir sökande, ja, nästan tvekande. Men det är ingen velig tveksamhet. Sökandet kan vara vackert i sig, och musikerna hittar alltid vägar som leder mot målet, omvägar ibland, men där kan det också finnas vackra vyer och godis för öronen.

I kvartetten ingår, förutom Anders Kjellberg, Staffan Svensson på trumpet, Naoko Sakata på piano och Thomas Markusson på kontrabas.

Mycket av musiken bygger på soloinsatser men inte i den gängse bemärkelsen, uppvisningen, som blev vanlig när bebopen slog igenom. Nej, soloinsatserna känns mera som en del i något större. Till det bidrar också att andra instrument ofta blandar sig i för att lägga till eller bara visa på ett annat alternativ.

”Vi går ut och in i varandras fraseringar”, som Anders Kjellberg uttryckte saken i intervjun som följde på konserten.

Det ger en luftig musik, en musik man inte är så van att höra. Till detta bidrar att det bara är originalkompositioner som spelas. Och att Anders Kjellberg var ute efter en ny kombination när han satte ihop bandet, Han ville ha en annorlunda klang. ”Kemin i bandet är något nytt”, som han uttryckte sig i intervjun.

Jag kan se musiken som en direkt efterföljare till ”Point”, Anders Kjellbergs platta under eget namn som spelades in 1996. Det var helt andra musiker då, men ansatsen är densamma. Det luftiga, det sökande, både det melodiösa och utflykter på oupptäckta marker. ”Han söker alltid efter det rätta ljudet.”, skrev Martin Hansson i konvolutet då. Och det kan man säga gäller också i dag.

Det är roligt att höra trumpetaren Staffan Svensson i en huvudroll och i full frihet, det har jag inte gjort så ofta. Hans lite sökande spel passar bra in här. Han glider, han slirar, men kan också ta i ordentligt. Ofta finns saliven inneboende i tonen.

Naoko Sakata kan ibland låta som om hon slår ner pianots tangenter på måfå, ibland låter hon som den ekvilibrist hon är. Hennes utflykter är ofta som svallvågor mot trumhinnan, hon gillar att låta diskanten droppa och hon binder ihop dropparna till en porlande bäck.

Och bakom trummorna sitter Anders Kjellberg och spelar sitt hela tiden vibrerande trumspel. Det sjuder av liv och det är både följsamt och egenartat. Hela hans långa erfarenhet finns på något sätt bakom musiken, eller i den.

Thomas Markusson på basen kompletterar, ganska sparsmakat. Men det hindrar inte att han ibland tar kommandot. Dessutom är han den flitigaste kompositören i bandet.

Det är ofta långsam skimrande musik, som om de letade efter något som de tar tid på sig att finna.

Kompositionerna, alla skrivna av bandets medlemmar, blir som berättelser som vindlar sig fram, ibland på okända stigar. Till och från är det svidande vackert, men alltid med berättelsen i centrum, de berättar för varandra, tar över från varandra och lägger sig i. Ibland berättar de samtidigt, men på olika sätt, samma historia. Men det känns inte som om de talar i mun på varandra, snarare att jag som lyssnare momentant får olika bilder av samma skeende, en ovanlig upplevelse.

Jag uppgår sakta men säkert i bandets tonvärld, i trumpetens, i pianots, i basens och trummornas.

Och det är lätt att le, lyssna och le. Och det är också meningen, ”vi försöker ha en lekfull ingång i det här”, säger Kjellberg efter konserten.

Men det är först när man kan hantera sitt instrument till fullo som man kan börja göra utvikningar, börja leka. Det vet konstnärer inom alla kulturens områden. De prövar och omprövar, men de har alltid den grundläggande tekniken att falla tillbaka på, den som gör det säkert att vandra på gungfly. Det gör också att de kan tveka och pröva utan att för den skull tappa självförtroendet.

Kanske är det därför politiker alltid är så tvärsäkra, de behandlar många områden där de inte känner sig hemma. Då är det lätt att ta till brösttoner för att skyla över eller för att inte förlora ansiktet. Eller så tror man att man måste komma med tvärsäkra uttalanden och fördöma andras. För att visa kraft inför väljarna, visa att man inte är svag.

Men att erkänna att det finns olika vägar mot målet är inte svaghet. Det är jazzens kärna, att den aldrig blir tvärsäker, aldrig rigid. Och Anders Kjellberg och hans medmusiker är representanter för den nyfikenhet som många jazzmusiker bär på och som ofta utmynnar i skön musik, som denna i Umeå Folkets Hus i oktober förra året.

Anders Lindén