Arkiv | Uncategorized RSS feed for this section

Povel Ramel – en viktig del av min uppväxt

16 Apr

Mycket från ens barndom och uppväxt faller i glömska. Men så finns det upplevelser som står fram i ett speciellt skimmer, som kröp så nära ens innersta att man sedan bär med sig känslan hela livet. Den finns där inte alltid, men den kan återupplevas vid speciella tillfällen.

I torsdags kväll dök ett sådant tillfälle upp. I Solna Folkets Hus berättade Stefan Wermelin och Staffan Schöier om Povel Ramels karriär och spelade upp brottstycken ur hans produktion på en filmduk. Och plötsligt dök Brita Borg upp på duken, uppstoppad och målad till Fat Mammy Brown, the biggest girl in town. Och jag fick rysningar längs ryggraden och jag kände tårarna i ögonen.

I dag hade numret knappast gått igenom den inofficiella censuren, men då, 1956, fanns inga sådana regler. Och från Povel Ramels sida, som skrev numret till revyn ”Tillstymmelser”, verkar det inte vara något annat än en kärleksförklaring till jazzen och dess sångerskor. För mig som 11-åring blev det en överväldigande upplevelse. Ja, inte bara Fat Mammy Brown utan hela Knäppupp-revyn.

Min mamma och pappa tog redan från starten 1952 med mig på alla Knäppupp-revyer. Och det blev för mig väldigt sinnliga upplevelser. Med Fat Mammy Brown som en av höjdpunkterna.

Av Wermelin och Schöier får jag veta att numret skrevs av Povel i sista stund, när revyns premiär hotades på grund av att han inte skulle hinna skriva färdigt i tid. Och det var inte enda gången, vissa år fick Povel till och med skjuta på premiären på grund av att han inte hann klart med skrivandet.

Povel Ramel var annars en mästare i att skräddarsy nummer för sina artister, främst då Brita Borg, Gunwer Bergkvist och Martin Ljung. Men det handlade i senare revyer också om Monica Zetterlund (tänk bara på ”Den sista jäntan”) och ännu senare Wenche Myhre.

Han var också en mästare på att plocka upp melodier och textidéer från olika håll, främst från England och USA, och även lyfta fram olika musikstilar och blanda till dem på sitt eget oefterhärmliga sätt.

Hans idéflöde verkade utan slut och på scenen, och senare i TV-rutan, kunde han ibland verka påträngande, nästan manisk. När jag köpte biljetten till föredraget så berättade receptionisten att hon var rädd för Povel Ramel när hon var liten, hans uppenbarelse i TV:n hemma skrämde henne.

Kanske är det detta lite påträngande drag som gav upphov till ryktet, myten, att Povel hade ett rum på Beckomberga som alltid stod öppet för honom och som han lades in på mellan varven. Denna myt var vitt spridd bland oss barn och kändes kittlande eftersom det rörde sig om en ”kändis”.

Och kanske var det så att Povel i verkligheten ibland kunde känna sig kluven inför underhållningsindustrin, blev stressad av att hela tiden värka fram idéer till revynummer, att hela tiden komponera musik och text till numrens musikaliska del. Trots att det troligen samtidigt var det bästa han visste.

I några delar av hans produktion har han tagit upp sin kluvenhet inför fenomenet som kallas nöjesindustri och beskrivit denna dubbla känsla. Ett exempel är ”Povels Ofullbordade” från radioprogrammet ”Fyra kring en flygel” 1951 där det bland annat låter: ”… akta er för denna lilla trudilutt/börjar ni tralla den så tar den aldrig slut”, och ”… ”vill någon hjälpa mig/ jag blir tokig” när han inte kommer ur ekorrhjulet som denna kuplett utgör. Han hittar aldrig något slut på visan.

Tio år senare är det dags för Knäppupp-revyn ”Dax igen” där Povel och Flickery Flies sjunger ”The Nöjesliv Blues” och där det kan låta ”Nöjen, denna hydras muntra strupgrepp kan leda till en djup depression”. Eller ”Det gäller nöjen, nöjen, nöjen, nöjen/roa dig, roa dig, roa dig, roa dig nu/ vill hoppa av/ det blir min grav”. Alltså samma dilemma som i Povels ofullbordade, att han inte ser någon väg ut ur skapandet, det som är hans liv.

Det kanske är en övertolkning, men att Povel också trivdes i det lite mindre formatet visar om inte annat hans förkärlek för ”Sven Olsons Trio (vid pianot P Ramel)” som han roade sig med från 1970-talet och framåt. Han behövde säkert stunderna vid detta undanskymda piano, eller hemma vid sitt eget piano.

För idéerna fortsatte att komma till honom, eller ansätta honom, hela hans liv.

Jag minns den sista intervjun jag såg med en annan av våra största underhållare, Hans Alfredsson, där han konstaterade att ”Jag får inga idéer längre”. Det kändes tragiskt att höra från en man som hela livet levt på och för sina idéer.

Som också Povel Ramel gjorde. Han ändrade till och med namnet på teatern som Knäppupp köpte från Odeon till Idéon.

Och denna idérikedom gjorde också att Povel aldrig lämnade sina tidigare alster orörda. Han tog gärna upp gamla succéer men då ändrade han alltid i text eller melodi, eller båda delarna. Han skulle nog aldrig, som dansbanden och en del pop- och schlagersångare gör i dag, kunna åka omkring med sina gamla succéer och spela dem rakt av, trots att han säkert hade kunnat göra det och klara sig storartat.

Povel Ramel hade säkert också kunnat stanna vid pianot och spelat swing i någon orkester, så musikalisk och skicklig vid tangenterna var han. Men orden, rimmen, melodierna, trängde på. Och tog överhanden.

I dag känns det som om Povel Ramel håller på att drunkna i underhållningsindustrins snabbt skiftande hav. Inom klassisk musik och inom jazzen lever stora kompositörer och musiker vidare parallellt med dagens utövare, som ledstjärnor och inspiratörer. Inom underhållningen är det inte lika vanligt. När det gäller Povel Ramel beror det kanske på att han var unik. Ingen kan härma honom och ingen verkar kunna omforma och modernisera hans musik. Det var bara han själv som kunde.

Av Stefan Wermelin och Staffan Schöier får vi veta att 1960 hade Knäppupp, mycket tack vare att man gjorde tältturnéer, en större räckvidd än vad TV hade. Det var fler som såg revyn än som hade TV-licens.

Och jag var en av dem (men vi hade TV-licens också). Jag var en av dem som följde Funny Boys uppror mot dålig TV-underhållning, en av dem som bländades av Povel Ramels snille som gav upphov till känslor som jag burit med mig i alla år sedan dess. Kanske är jag en av ”de sista entusiasterna”, för att avslutningsvis uttrycka mig lite ramelskt.

Annonser

Ale Möller motar algoritmerna i grind

28 Mar

I kväll spelar multimusikern Ale Möller och hans medmusiker på Fasching. Jag har hört honom i olika sammanhang, och var han än deltar sätter han sin prägel på musiken. Nu ska han föra ut sitt nya projekt från scenen: ”Xenomania – lusten till det främmande”. Det är just denna lust som drivit Ale Möller genom hela hans karriär. I hela hans musikaliska liv har han utforskat och tagit intryck av främmande miljöer, ovanliga instrument och udda taktarter. Och inlemmat dem i sin egen musik.

Jag lämnar Faschings programsida när lokaltidningen dimper ner i brevlådan. Och i den hittar jag ett budskap som går stick i stäv mot Ale Möllers: ”Så kan du skräddarsy dina lokala nyheter”, basuneras ut i en annons.

Skräddarsydda kläder är kanske inte så vanliga längre. Men ordet ”skräddarsytt” används alltmer i andra sammanhang än kläder. I dag kan det till exempel, som i ovanstående fall, användas om nyheter. Man kan inskränka nyhetsflödet till vad man själv vill ha. Så sköter algoritmerna om så att man automatiskt bara får nyheter som är lika dem man själv tidigare sökt.

Ditt liv blir enklare, eller, som kanske någon med en annan infallsvinkel skulle uttrycka det, mer enkelriktat. Du får det som du är intresserad av, eller, i andra ordalag, det som stryker dina egna åsikter medhårs. Du behöver inte lägga tid på sådant som du ändå inte bryr dig om eller, med andra ögon, du slipper intrång av främmande element.

Hur man nu än ser på saken så blir det allt ovanligare att söka brett, att till exempel bläddra igenom en hel tidning eller titta på ett helt nyhetsprogram.

Att utmana sig själv, att söka sig till och pröva det främmande blir allt ovanligare med den utveckling vi har i den digitala världen och i de sociala medierna. Så våra tekniska framsteg verkar göda konservatismen.

De som konstruerar dessa digitala instrument är ute efter att tillfredsställa oss och, i förlängningen, tjäna pengar på oss. Det tar tid att sätta sig in i något främmande och tid är en bristvara i vårt samhälle, åtminstone har detta upprepats så många gånger av dem som vill sätta trender att det till sist uppfattas som en sanning. Och denna ”sanning” gör att vi måste förenkla livet, den motiverar att inte hinna sätta sig in i hur andra tänker.

När vi i själva verket har lika mycket tid till vårt förfogande som på stenåldern, det handlar mera om att livet är en serie prioriteringar.

På ett högre plan har det blivit vanligare att stater fungerar på samma algoritmiska sätt, konservatismen har fått genomslag även här. Främmande element är ett hot och vi gör bäst i att stänga ute så mycket som möjligt av andra livsmönster, av andra åsikter. Det är till och med så att man på sina ställen infört lojalitetsparagrafer i lagen, att rättsväsendet kan ingripa om någon framför regeringsfientliga åsikter. Och detta även i stater som har demokratiska val.

Ofta är det inom kultursektorn som man kan bli utsatt för ovanliga tankar, för främmande miljöer. På biblioteken, på biograferna, i böcker och serietidningar, inom teatern och konsten, på museerna och inom musiken. Det är därför inte konstigt att det är en musiker som hyllar lusten till det främmande.

Och härvidlag har Ale Möller alltid gått i bräschen. Jag har hört honom berätta om hur han hela tiden söker upp musiker från andra kulturer, som tänker musik helt annorlunda. Det berikar hans spel och hans redan digra instrumentsamling. Han hävdar att olikheterna befruktar varandra. Och att likheterna tenderar att bara bli mer och mer lika. Som varit fallet i många styrelserum där ledamöterna länge satt i likadana kostymer, likadana frisyrer och likadana tankar. ”Och då återstod bara för företaget att stagnera”, menar han.

Du kan själv lyssna till hans budskap, han spelar som sagt på Fasching i kväll, tillsammans med sitt band.

Men du får skynda, för det finns bara ståplatsbiljetter kvar Det finns tydligen fortfarande människor som har både tid och lust att utsätta sig för det främmande, för nya takter och toner.

Vysotskijs tjuvsånger lever vidare med Hoppets Lilla Orkester

26 Mar

Någon gång runt skiftet mellan 1960- och 1970-talet var jag en ganska flitig gäst på KB (inte Kungliga Biblioteket, men väl Konstnärsbaren). En eftermiddag satt jag och tog en öl med ryggen mot två kändisar. De var i alla fall kändisar i mina kretsar. Men de var säkert inte ute efter att nå kändisstatus i dagens mening, ty de tillhörde den progressiva musikrörelsen.

Den ene var Mikael Wiehe, den andre Tomas Bolme. De dryftade säkert andra problem också, men det jag överhörde handlade om gager. Hur mycket kunde man ta betalt när man sjöng och skulle man differentiera beroende på vilka man sjöng för? De delgav varandra erfarenheter och diskuterade hur man skulle göra i framtiden. Wiehe diskuterade utifrån Hoola Bandoola Bands horisont, Bolme utifrån Fria Proteaterns.

I Hoola Bandoola skrev Wiehe och Björn Afzelius merparten av sångerna, på Fria Proteatern var det ofta Carsten Palmaer som stod för texterna. Han bemästrar verkligen språkets nyanser och ett av hans mästerstycken var när han, tillsammans med brodern Ola, översatte och tolkade den ryske skådespelaren och gitarrpoeten Vladimir Vysotskijs sånger.

Och vilken framgång det blev när ensemblen sedan spelade och sjöng dem. Jag besökte en föreställning när det begav sig på 1980-talet och jag har kvar LP-skivan från denna uppsättning.

Det har gått över 30 år sedan föreställningarna på Scalateatern i Stockholm och den efterföljande turnén, men sångerna är inte glömda. Fria Proteatern har några gånger återuppstått (den gick i graven 1990) för att framföra sångerna och nu är det Hoppets Lilla Orkester som håller Vysotskijs sånger vid liv.

I torsdags kväll uppträdde de på Solna Folkets Hus. Och jag blev påmind om att detta verkligen är en egen form av poesi och musik. Det finns ett ryskt ord för den form av musik som gitarrpoeterna omfattade, men ett uttryck på svenska som täcker en del av genren är ”tjuvsånger”. Det är berättelser om människor som farit illa i systemets försök att upprätthålla sig själv, kritiska och politiska sånger, men också kärlekssånger.

Stefan Ringbom, som oftast är gruppens talesperson, berättade från scenen att många av sångerna har sitt ursprung i andra sånger som uppkom i lägren i Sovjetunionens utkanter, en slags rysk blues som Vysotskij (och även andra ryska gitarrpoeter) sedan poetiserat. Vysotskij kom i kontakt med sångerna under det ryska tövädret, när Nikita Chrusjtjov öppnade lägren och de före detta fångarna tog dessa yttringar med sig till städerna.

Vysotskij bearbetade och fullbordade sångerna där kritiken mot makthavarna och mot förtrycket ofta uttrycks i allegorisk form. En del får man läsa mellan raderna, som Stefan Ringbom uttryckte saken.

Strax efter det att lägren öppnats frös det till igen. Konsten skulle bli mer optimistisk och på så sätt föra de rådande förhållandena i Sovjetunionen in i framtiden. Men ur de ryska makthavarnas horisont var det för sent. Sångerna var redan ute och spreds i stora upplagor på kassettband, en då ny form av inspelat material som var lätt att föra med sig.

Det var också genom kassettbanden som bröderna Palmaer och Fria Proteatern kom i kontakt med Vysotskijs sånger.

I Hoppets Lilla Orkester, som alltså fortsätter sjunga sångerna, ingår tre av medlemmarna i den version av Fria Proteatern som sjöng sångerna på Scalateatern 1986. Och jag imponeras än en gång av den poetiska kraften i texterna och bärkraften i melodierna. Det är sällan man översköljs så av känslor, av bilder, av skönhet och fulhet som i dessa sånger. Kompromissen är långt borta, samtidigt som kritiken kan vara förklädd till vargjakt eller klädesplagg som byter ägare.

Humorn, det drastiska, kärleken och hatet, och inte minst ironin, allt förs fram på ett verkningsfullt sätt av Hoppets Lilla Orkester.

Lite hårdraget kan man säga att humorn framför allt gestaltas av Bo Hülphers, multiinstrumentalist och sångare med en lite dröjande framtoning, att det drastiska gestaltas av Stefan Ringbom, sångare och gitarrist med förmåga att variera röstläget efter textens svängningar, att kärleken gestaltas av Aina Bergh, cellist och sångare med en lite mildare framtoning. Och ironin av basisten, gitarristen och sångaren Hasse Björk, även han har en mer lågmäld framtoning.

Ringbom, Hülphers och Björk var med i Fria Proteaterns ursprungliga uppsättning, men även Aina Bergh har anknytning till den då hon är dotter till regissören av den ursprungliga Vysotskij-föreställning, Stefan Böhm.

Det ska sägas att det finns en del skavanker i framförandet, men det betyder i stort sett ingenting för helheten. Snarare är det ett signum för en undergroundrörelse, att allt inte är perfekt. Det ingår liksom i konceptet.

Själv blev jag inspirerad av föreställningen, inspirerad av sångernas poetiska kraft och jag har efter konserten levt med dem i mina tankar. Något så levande ska inte behöva dö, inte bli bortglömt. Därför gör Hoppets Lilla Orkester en välgärning genom att spela och sjunga dessa sånger. Även om gaget de får kanske inte går att leva på. Det är andra former av musik, andra former av kändisar, som får ekonomin att gå ihop i dag.

Men Vladimir Vysotskij var i alla fall en idol i Sovjetunionen när han levde, även om han aldrig var aktuell för några statliga utmärkelser. Föreställningarna på Tagankateatern, hans spelplats i Moskva, var oftast utsålda även om de nästan aldrig annonserades på offentliga platser. Och i en opinionsundersökning 2010 om vilka som var 1900-talets största ryska idoler, blev han tvåa efter Jurij Gagarin. När Vladimir Vytsotskij dog i juli 1980, 42 år gammal, följde hundra tusentals människor honom till graven på Moskvas gator.

Beckett intar Östgötateatern med svartsyn och hopp

24 Sep

Det är knappast meningen med livet som står överst på dagens agenda. Däremot diskuteras flitigt graden av frihet som ett samhälle ska erbjuda. Till exempel hur mycket staten ska behöva likrikta invånarnas liv för att samhället ska må bra. Och hur fri handeln mellan länder ska vara.

Som en illustration till detta har Östgötateaterns uppsättning av Samuel Becketts ”I väntan på Godot” förskjutit tyngdpunkten i föreställningen från Estragon och Vladimir, de båda luffarna som alltid varit navet kring vilket pjäsen snurrar, till Pozzo och Lucky, slavdrivaren och hans slav som kommer förbi trädet där luffarna väntar på Godot.

Eller så är det jag som upplever William Wahlstedts utspel som Pozzo och Martin Waermes som Lucky så kraftfulla att de överskuggar Pontus Plaenges Estragon och Gustaf Appelbergs Vladimir. Men jag inbillar mig ändå att regissören Pelle Öhlund måste ha gjort något för att jag ska få denna känsla.

Samuel Beckett var noga med hur hans pjäser spelades så några variationer i formen tillåts egentligen inte. Men pjäsen är ändå öppen, fast på ett annat sätt. Det handlar om hur replikerna sägs, hur starkt passagerna betonas.

Egentligen frustar pjäsen av svartsyn, men samtidigt lever ett hopp, ett hopp i form av Godot, ett hopp öppet för tolkningar.

Av luffarna är Estragon den som har svårt att hålla reda på tiden, som har svårt att minnas, som med jämna mellanrum kan tänka sig att sluta vänta och gå därifrån. Men Vladimir håller honom hela tiden tillbaka. Trots alla bakslag kan han inte sluta hoppas att Godot till sist ska dyka upp.

Jag har sett ett antal uppsättningar av denna pjäs genom åren, men jag tror aldrig jag sett en så forcerad och högljudd Estragon. Det gör att vänskapen mellan de två inte känns riktigt nära, inte ens i stunder av samförstånd.

Det verkar som om Estragon i Pontus Plaenges gestaltning, och med regissörens goda minne, tagit till sig Helans (Oliver Hardys) koleriska framtoning. Och att Gustaf Appelbergs Vladimir följdriktigt har drag av Halvan (Stan Laurel) med sitt eftertänksamma sätt.

Men som sagt, för mig framstår Pozzo och Lucky som den här föreställningens huvudpersoner. William Wahlstedts Pozzo tar över scenen så fort han uppenbarar sig dragandes på Martin Waermes Lucky (teaterhistoriens mest ironiska namn) i ett rep runt halsen.

Estragon och Vladimir pratar ofta om att hänga sig men det blir aldrig något reellt med det. Men nu konfronteras de med en verklig situation där en individ är, om inte hängd så i alla fall har ett rep runt halsen. Luffarna vet inte riktigt hur de ska bete sig men något prat om att befria fången är det inte. Snarare får Pozzo dem att ta parti emot den frihetsberövade Lucky.

Och när Pozzo kommer tillbaka i andra akten, och har blivit blind, så håller han fortfarande i ett rep runt Luckys hals. Lucky är så van vid att vara fången, att tankar på att fly ut till friheten inte existerar, trots att han har alla möjligheter. Det har blivit en automatik i fångenskapen. Och det är just dit de totalitära systemen strävar, till självcensur och automatisk anpassning.

Ofta är det av självbevarelsedrift som detta sker. Man får skapa sig mening i den situation man befinner sig i. Som Estragon och Vladimir. De väntade och de väntar fortfarande. Och de kommer att vänta även i framtiden, så tidlöst är, i alla sin enkelhet, detta mästerverk till pjäs.

Tvekan är en odygd hos Hannes Holm

22 Jan

”I dag såg jag filmen om Ted. Inte visste jag hur svårt han hade det. Det väckte mycket empati.”

Ovanstående är en insändare i Dagens Nyheter. Och visst, har man sett en Hannes Holm-film så råder inga tveksamheter. Han visar hur det är, varken mer eller mindre.

Här kan publiken inte misstänka att det ligger något mer bakom, Hannes Holms sätt att göra film är entydigt, här finns oftast inga undertoner. Man kan gråta utan förbehåll. Eller skratta för den delen. Det finns inga försåt inbyggda.

I fallet Ted har han tagit ut de scener som för handlingen framåt och uteslutit de som skulle ge upphov till tveksamheter. Det blir en entydig berättelse som inte lämnar några frågor kvar. Förutom slutet, men biopubliken vet hur det slutade så den öppenheten är riskfri.

Han utgår ifrån ett skeende och försöker hitta det ultimata uttrycket för varje förändring. Det kan i verkligheten vara komplicerat, men i filmen handlar det om utgången, vad som blev resultatet.

Ja, så var det och så gick det, ska publiken tänka.

Personerna i Holms filmer riskerar därför att bli stereotyper, endimensionella människor, som pappa Gärdestad i Ted. Det fordras lite mer än vanligt för att ge liv åt dessa roller. Men skickliga skådespelare kan trots allt ge rollerna karaktär. Som Peter Dalle i Himlen är oskyldigt blå, Rolf Lassgård som Ove eller, för att ta en biroll, Happy Jankell som Lotta Ramel i Ted.

Här finns oftast inte några antydningar utan filmen är det som publiken ser. Allt beskrivs med ganska korta nyckelscener för att föra handlingen framåt, det spelar ingen roll om det är kärlek, konflikter, uppbrott, vi får det serverat.

Det gör att det inte finns några hinder för publikens känslor, inga tveksamheter.

Vad är det då som gör att publiken strömmar till, Hannes Holms filmer har ju alltid en stor publik.

Kanske är det det direkta tilltalet. Det är så kallade feel good-filmer, trots att både Ove och Ted till stora delar handlar om olyckliga människor. Publiken hinner inte bli påverkad, nervös, hinner inte börja fundera över något innan det avslöjas. De mest djupgående processer skildras på ett sätt som ger publiken en upplevelse av att ”jaha, så var det”.

Filmerna penetrerar egentligen inte några problem utan berättar om dem, att de finns och påverkar, men vi behöver inte fundera på dem.

Hannes Holm har funnit ett sätt att berätta som fungerar publikt. Det slår mig, när jag tänker på det, att Hannes Holms filmer är som Tomas Ledins låttexter, de täpper till alla hål.

”Jaha, så var det.” Det som ligger under må andra göra film eller skriva låttexter om.

Bo Kaspers maximerar insatsen

22 Nov

För den som lärt känna Bo Kaspers orkester som en lite återhållen och halvjazzig grupp, där texterna betyder mycket, är ett besök på Rondo i Göteborg en något annorlunda upplevelse.

Här ska orkestern och sångaren Bo Sundström nå ut över ett hav av människor, en publik där många hunnit få en hel del innanför västen, även blusen för den delen.

Jag antar att det är det stora formatet som gjort att man skiftat lite fokus, från det ofta ganska finstämda till det maffiga, mer utåtriktade.

Man har också förstärkt orkestern med två blåsare, en gitarrist och en percussionist, vilket gör att orkestern tar ut svängarna mer än vanligt. Visserligen har man ofta förstärkt orkestern även på albumen, men man har då anpassat inpassen mer än vad som här är fallet till karaktären på låtarna.

Bo Sundström visar sig vara en hyfsad showman som håller ihop föreställningen i över två timmar. Och hans stämma håller för att höras framför den brass- och slagverksförstärkta orkestern. Men det större sammanhanget medför också med nödvändighet att det innerliga i tilltalet blir lidande.

I stället får vi svänget och fina soloprestationer av framför allt Jonne Bentlöv på trumpet, men även Björn Jansson får ibland visa vilken fin saxofonist han är, liksom Robert Östlund på gitarr.

Manuset har skrivits av Anders Lundin, men Bo Sundström skulle inte kunna ha anammat det så väl utan att känna för det. Men mellansnacket är heller inget som tynger föreställningen, det är relativt korta inpass i förhållande till showens längd. Föreställningen är framför allt en musikshow.

Det är en intressant nisch som Bo Kaspers mutat in åt sig, mitt emellan schlager och jazz, och den nischen lämnar man inte, trots en förstärkt orkester och höjd volym.

Låtarna från hela karriären är fint arrangerade och publiken är med på noterna. Nästan lite för mycket ibland. Det förekommer mycket prat under musiken och det är många mobilkameror i luften. Men det är något man får räkna med när Rondo innan showen startar bjuder in till middag med mycket öl och vin.

Bo Sundström drar sig ur denna eklut med äran i behåll, men när masken faller, eller rättare sagt, när han når slutet på kvällens värv och inte behöver någon fasad utåt längre, då ser han bara oändligt trött ut.

Sammanfattningsvis, ett partyanpassat Bo Kaspers, musikaliskt lika bra som någonsin, men kanske med lite färre nyanser i framförandet.

Mark Guiliana tog Fasching med skönhet och storm

7 Nov

Det är inte ofta man kan kalla den form av kvartettjazz som Mark Guiliana representerar för vacker. Men det kunde man faktiskt denna måndagskväll på ett packat Fasching när Guiliana spelade ihop med sin Jazz Quartet.

Det fanns en ton, ett tonfall, som gick genom hela konserten, genom stormande partier och genom lugnare områden, en ton som kändes klar och ren.

Och han som främst såg till att det blev så var gruppens tenorsaxofonist, Jason Rigby. Han hade en förunderlig förmåga att behålla sin lite torra men väldigt uttrycksfulla ton även genom de mest stormiga partierna. Det var som om varje ton betydde något även i dessa partier, där många andra saxofonister bara sprutar kaskader ur instrumentet. Att spräcka musiken låg inte för Jason Rigby.

För att få till denna skönhetsupplevelse hade han hjälp av kontrabasisten Chris Morrisey, vars minimalistiska spel tvingade oss i publiken att lyssna till färgerna i varje ton.

Kvällens huvudperson och bandledare, trumlegenden Mark Guiliana, visade emellanåt sin bländande teknik men han förföll aldrig till överspel, något som i alla fall jag tackar för. Annars skulle det vara lätt för en så uppburen och skicklig trummis att i sitt eget band dominera och visa upp sig, särskilt som man, om man letade runt i publiken på Fasching, kunde upptäcka flera lyssnare hämtade ur Sveriges trumelit. Men icke så. Visserligen gav han järnet i några soloinsatser, men det var ingenting som ens gränsade till överspel. Hans inställning gav också luft över till övriga bandmedlemmar, vilket hela bandet tjänade på.

Pianisten Fabian Almazan, den fjärde medlemmen i gruppen, var den som spelade längst bort från jazzens allfartsvägar. Men hans okonventionella sätt att angripa tangenterna var en fröjd för örat och passade väldigt väl in i gruppen.

Trots att varje instrument hela tiden kunde urskiljas var för sig, kändes det kollektiva resultatet ändå väldigt integrerat.

Musiken böljade, gick i vågor, från väldigt stilla till full storm. Men den var hela tiden ren och klar, vi i publiken kunde höra varje ton.

Till det vackra bidrog också kompositionerna och arrangemangen, oftast skrivna av bandets medlemmar.

På slutet kom dock en oerhört vacker version av David Bowie´s Where are we now och som extranummer väckte man upp en låt av Bob Marley.

Det blev en kväll att minnas, en seger för musiken i allmänhet och Mark Guiliana Jazz Quartet i synnerhet, och det helt utan förbehåll.