Arkiv | Uncategorized RSS feed for this section

Hjalmar Bergman i fokus på Stadra teater

13 Aug

Den sista föreställningen av ”Hjalmar och vår herre” spelades på Stadra Gård i Gyttorp utanför Nora häromdagen. Men Hjalmar Bergman har inte blivit inaktuell för det. Åtminstone inte hos mig.

Någon gång under andra halvan av 1960-talet hörde jag litteraturhistorikern Bernhard Tarschys hålla ett föredrag om Hjalmar Bergman och hans diktning. Tre saker från det föredraget har legat kvar i mitt bakhuvud hela livet.

Ett minne är att Tarschys delade upp Hjalmar Bergmans produktion i böcker han själv ville skriva och böcker han skrev för brödfödan. Författaren Lotta Lotass har senare uttryckt detta som att ”han kastades mellan viljan till experiment och nödtvånget att finna en uppskattande publik”.

Ett andra minne från Tarschys föreläsning är att Hjalmar Bergman hade sådana tvångstankar att han, när han besökte restauranger, måste sitta längst in i hörnet så att han inte hade några människor bakom ryggen.

Och det tredje som blev bestående var en allmän nyfikenhet på de böcker som Hjalmar Bergman skrev.

Den första boken jag gav mig på, inspirerad av Tarschys, var ”Clownen Jac”, Bergmans sista stora roman. Den har betecknats som Bergmans uppgörelse med sig själv. Den blev en milstolpe i mitt litterära liv och jag har återkommit till den åtskilliga gånger under årens lopp. Jag hittar alltid nya bottnar i historien. Och jag har varje gång låtit mig fascineras av Jac Tracbac, clownen som Hjalmar Bergman vid något tillfälle benämnde Clownen Jag.

Det är ett mångfacetterat porträtt, som de flesta av Hjalmar Bergmans gestalter vare sig det gäller romaner, noveller eller teaterpjäser.

Enligt Erik Hjalmar Linder, som i tre volymer grottat ned sig i Hjalmar Bergmans liv och litterära verk, grubblade Hjalmar Bergman ständigt över sig själv och sina, som han benämnde dem, nervösa besvär. Och dessa har han utrustat Clownen Jac med. Denne har till och med blivit miljonär på att visa sin skräck på scenen och låta människor skratta åt den.

Kärlek och pengar var vitala delar av både Bergmans liv och hans diktning. När det gällde sin egen kärlek pendlade han mellan sin trogna fru Stina och sin vurm för unga vackra pojkar. Och pengarna måste han ha för att kunna resa och festa. I hans diktning är ”Markurells i Wadköping” ett bra exempel på kärlekens och pengarnas betydelse där Markurells kärlek till sin son gör att han använder sina pengar till att utan skrupler försöka gynna sonen.

Bergman gör människor, med allt vad det innebär av förtjänster och brister, av sina roman-, novell- och teatergestalter.. Eller för resten, vem bedömer vad som är förtjänst eller brist. Inte Hjalmar Bergman i alla fall.

Låt vara att han överdriver känslorna, ibland till det maniskas gräns, men ändå, det är människor av kött och blod som uppträder, som framträder, inga endimensionella robotar.

Denna mängd av mångfacetterade människor, varav han själv är en, gör det svårt att på något enkelt sätt sammanfatta hans liv och litterära verk.

Men författaren Ylva Eggehorn är en av dem som försökt. Hon har ägnat sig åt att dramatisera Bergmans verk och nu senast har hon skrivit en pjäs om Bergman som under sommaren framförts på Stadra gård i Gyttorp utanför Nora. I denna idyll samsas teatern, inrymd i den gamla logen, med Stadra herrgårdsbyggnad och med ett café inrymt i en byggnad som nästan obemärkt övergår i sjön Grecken.  Med en öppning, utan dörr eller fönster, mot vattnet blir sjön liksom en fortsättning på caféet. Och runt om i parken står statyer och installationer att titta på när man vandrar runt.

”Hjalmar och vår Herre” har Ylva Eggehorn kallat sin pjäs, som inte är ett drama i egentlig mening utan en ganska stillastående pjäs där en del av Hjalmar Bergmans romangestalter kommer till honom där han, ofta liggande på sängen, tar emot dem på sitt hotellrum i Berlin.

Vi får träffa Ingeborg Baltzar från Chefen fru Ingeborg och hushållerskan i det swedenhielmska huset, Marta Boman. Här dyker Joe Meng från Patrasket och Jac Tracbac (Clownen Jac) upp. Likaså Agnes Bork (Farmor och vår Herre) och Julia Swedenhielm. Två personer som inte Hjalmar skapat, hans fru Stina och Oscar Wilde, kommer också på besök. Alla så resonerar de med Hjalmar, ja, till och med ger honom råd. Romangestalterna visar att de har ett eget liv, egna funderingar som de delger Bergman och oss i publiken som samlats i teaterladans dunkla innandöme.

Och allt emellanåt tar de eller Bergman ton och sjunger sånger som sjöngs en gång i Berlins nöjesvärld, den som Bergman tyckte tillhörde livets goda.

Magnus Wetterholm spelar Bergman på ett övertygande sätt. Han är kanske inte den mest uttrycksfulla skådespelaren men hans rutin och sceniska närvaro räcker gott i detta intima sammanhang. Övriga insatser, Bodil Carr Granlid som Stina Bergman och Chefen fru Ingeborg, Sara Glaser som Oscar Wilde, Rune Jacobsson som Joe Meng, Lasse Forss som Clownen Jac, Eva Haldert som Boman plus ungdomar från Stadra teaterskola, är också tillräckliga för att göra Eggehorns texter rättvisa.

Alla tonfall känns kanske inte rätt och inte alla tonträffar heller, men aktörernas sätt att strunta i det och ändå spela ut känns befriande.

Gestalterna får alltså eget liv i pjäsen, de kommer till Hjalmar som medmänniskor. Och det är just det som är Hjalmar Bergmans styrka, alla hans gestalter är just mänskliga. Så det känns inte så underligt att de besöker honom i Berlin, alldenstund Bergman aldrig blev klar med sina romanfigurer, många av dem dyker upp i flera av hans berättelser.

Bergman var till en del en voyeur, men samtidigt en handlingens man och kunde få manus ur händerna med stor fart, hur hans privata situation än såg ut. Det var som om gestalterna han skapade tog kommandot och skrev sig själva.

Även Ylva Eggehorn har tagit upp kärlekstråden. Vi får en inblick i hans kluvna förhållande till sin fru Stina, som han just lämnat då han anser att hon förrått honom. Hans levnadstecknare Erik Hjalmar Linder uttrycker saken som så: ”Han måste ha kommit att leva i en slänggunga mellan den starka bundenheten till hennes person, insikten om allt hon i sin duktighet och lojalitet betydde, kort sagt hennes omistlighet, och en mer eller mindre exalterad önskan att bli henne kvitt”.

Men när Stina avslöjar ”hemligheter” om Hjalmar för sin mor så lämnar han hemmet och åker till Berlin, då vi får träffa honom liggande på sängen i hotellrummet.

Hemligheten, hans dragning till de unga vackra pojkarna, de uppträder bland annat som ”de oskrivna” i pjäsen, kommer också till honom på hotellrummet. I det fallet är det till och med så, avslöjar Erik Hjalmar Linder, att Hjalmar visar en viss dragning till fascismen beroende på de unga vackra pojkar som dyker upp på deras fester. Ett mänskligt drag, eller? Hjalmar blir till en av sina litterära gestalter.

Clownen Jac använder rädslan till att spela upp sina nummer för publiken. Det är den sociala fobin som han förstorar upp, som han lever ut.

I teaterpjäsen slutar Ylva Eggehorn med att tända ett hopp, att det finns frihet även för den som känner sig fångad i sin egen otillräcklighet.

Den avslutande sången härrör inte från den tyska kabaréscenen utan är en sång, ”Blackbird”, som Lennon/McCarthy skrev och Beatles framförde: ”Take these sunken eyes and learn to see, All your life you were only waiting for this moment to be free”.

Om denna frihet är döden eller om den kan uppnås i livet är en öppen fråga.

Själv hade Bergman ett komplicerat förhållande till döden som han grubblade på och återkom till under hela sin levnad.

Ingen dör förrän han eller hon själv vill det, var hans tro. Döden klappar inte på porten utan inbjudan, önskan kan vara omedveten men den finns där. ”Det är först då döden övertygat en, som sjukdomen eller olycksfallet finner sin tid”, skrev han till vännen Hans Larsson.

Själv dog han av en överdos på ett hotellrum i Berlin 1931. Och fortfarande vet man inte om det ska betecknas som självmord eller ett olycksfall.

Annonser

Blåsig premiär för jazz på Solliden

3 Jul

Det blåste friskt på Solliden när Skansens måndagsjazz hade premiär för säsongen. Bredvid scenen hade Orkesterjournalen ställt upp en monter prydd med en ”roll up” och en upphängd t-shirt för att locka nya prenumeranter. Hela utrustningen höll på att blåsa bort över apberget.

Det är bara att hoppas att det inte var en symbol för världens äldsta jazztidnings framtid. Nu när tidningens arkiv, från den 1 september, ska finnas på nätet och du kan läsa artiklar så långt tillbaka som 1933

Även på konsertfronten stod det gamla beprövade arkivet på programmet denna kväll, och den inleddes av Svante Thuresson som tog sig an Toots Thielemans ”Bluesette” med svensk text av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson, då kallad ”Bedårande Sommarvals”. Han ackompanjerades av husbandet som består av Leo Lindberg, piano, Hans Backenroth, kontrabas, och Jocke Ekberg, trummor.

Efter den inledningen äntrade en av våra mest lysande sångerskor scenen. Isabella Lundgren visade sig från sin mest kraftfulla sida i Bloom och Rubys ”Give Me the Simple Life” från 1945 och bluesklassikern ”Every Day I Have the Blues”. Och i en långsam version av Fields och Kerns ”The Way You Look Tonight” från 1936 hade hon tid att färga fraserna med jazzsångens alla olika uttryck.

Isabella Lundgren blir gärna personlig i mellansnacket, men det är kanske lite mer av Isabella själv som jag saknas i sången för att den ska tränga djupare in i mig.

Efter Isabella Lundgren var det dags för en av våra största internationella stjärnor på jazzhimlen, gitarristen Ulf Wakenius. Han är fingerfärdig som få och kan, till synes utan större ansträngning, svänga något infernaliskt, men på något sätt känns det ändå som om han bara river av låtarna utan att engagera sig mer än nödvändigt.

Det intressanta på Solliden var dock att denna världsstjärna verkade inspirera medmusikerna till prestationer och en känsla i spelet utöver det vanliga, det gäller både Leo Lindberg vid pianot och Hans Backenroth bakom kontrabasen. Detta skedde i Ulf Peder Olrogs ”U-båt till salu” från 1945 och i Monica Zetterlunds paradnummer, Ahlert och Turks ”Walkin My Baby Back Home” från 1930. Lindberg gav tonerna lite mer innehåll än vanligt, han hängde lite längre i uppehållen, han utmanade sig själv lite mer. Och Backenroth såg ut att återupptäcka sig själv och sin inneboende känsla när han spelade solo. Deras spelglädje gick inte att ta miste på.

Ulf Wakenius avslutade sin del av konserten med Milt Jacksons ”Reunion Blues” från 1971 och de många och medryckande tonerna störtade ut från scenen, den hårda motvinden hade inte en chans att stoppa dem.

Måndagskvällarna på Skansen fylls oftast av glad och kärleksfull jazz, det är meningen att publiken ska känna igen sig, ska känna sig hemma. Det betyder att musikerna sällan lämnar sina trygghetszoner. Men oftast är det, som denna kväll, nog för en trevlig kväll på Solliden.

Ge kabarén en andra chans

26 Maj

I en sketch i föreställningen ”Den sista kabarén” på Stadsteaterns reservscen ”Under fontänen” är det någon som tappat sitt omdöme och hänvisas till hittegodsavdelningen. Detta sätt att återföra våra abstrakta uttryck till verkligheten är ett av greppen i denna kabaré av och med Sara Jangfeldt och Andreas T Olsson.

Med denna teknik skulle man kunna fråga: vad är det som tynger kulturutövarna i dag? Jo, att de måste bära sina egna kostnader.

Även om inte just detta replikskifte förekommer i föreställningen så speglar det till en del vad föreställningen handlar om, att kulturen är utsatt i dagens samhälle, att somliga politiker inte tycker att den ger något mervärde och därför vill dra ner på bidragen.

Teatern är till exempel en konstnärlig uttrycksform som skulle ha väldigt svårt att överleva om den inte stöttades med allmänna medel. Så då är frågan hur viktig för vårt samhälle och medborgarna som de styrande anser teatern vara.

Det finns mycket annat som stöttas, till exempel data- och infrastruktursatsningar som ofta drar över de avsatta kostnaderna med miljonbelopp. Men detta är makthavares sätt att göra avtryck, att uttrycka sig, inför sina väljare.

Med skådespelarna och artisternas sätt att uttrycka sig förhåller det sig annorlunda. Det har skrivits om hur kulturyttringar trängs ut ur sina lokaler på grund av hyreshöjningar. Och för teatrarna har det uppstått ett vacuum då flera institutioner samtidigt är i behov av renovering.

På detta faktum bygger Jangfeldt och Olsson sin soppteaterföreställning.

Sara Jangfeldt och övrig kultur är utkörd ur huset som bär kulturens namn. Och från Dramaten flyr skådespelarna genom underjordiska gångar. Och här, under Sergelfontänen, mynnar en tunnel, vilket gör att Dramatens Andreas T Olsson kan möta Stadsteaterns Sara Jangfeldt på scenen. Och spela en sista föreställning tillsammans.

Men ska teatern dö så ska den inte göra det i bottenlös sorg. ”Den sista kabarén” uppvisar ett stort mått av humor under galgen. Det är skarpa texter om attackerna på kulturen, men även om kulturens egna problem.

De rimmade avdelningarna är fint utmejslade, både sångerna och de talade partierna. Och när Andreas T Olsson släpper rimmen och går loss i ett soloparti om den underjordiska teatern skrattar jag högt och gott.

Föreställningen är häcklande, sentimental, upprorisk och nostalgisk om vartannat, precis som en kabaré ska vara.

Och mitt i allt detta händer det att någon förlorar omdömet och går till hittegodsavdelningen för att få det tillbaka. En abstraktion som får liv, poesi som smyger in i verkligheten. Eller kulturen som berikar vardagen, om man så vill.

Det är Jangfeldt och Olsson som skrivit texterna och framför dem på scenen. Sara Jangfeldt har en genomträngande stämma och en artikulation så att ingen kan missa orden och dess budskap. Även Andreas T Olsson har en röst som bär fram texterna på det sätt som de förtjänar.

Titeln på föreställningen ger en pessimistisk bild av läget för kulturyttringar. Men det vore synd om titeln skulle gå i uppfyllelse. Jag skulle gärna se att kabarén blev tradition. Men kanske att föreställningen serveras utan soppa och utan den trängsel som uppstår runt de små matborden. Det är bara att hoppas att Jangfeldt och Olsson anammar det rådande klimatet i samhället och skriver en andra säsong av ”Den sista kabarén”. Trots namnet.

Povel Ramel – en viktig del av min uppväxt

16 Apr

Mycket från ens barndom och uppväxt faller i glömska. Men så finns det upplevelser som står fram i ett speciellt skimmer, som kröp så nära ens innersta att man sedan bär med sig känslan hela livet. Den finns där inte alltid, men den kan återupplevas vid speciella tillfällen.

I torsdags kväll dök ett sådant tillfälle upp. I Solna Folkets Hus berättade Stefan Wermelin och Staffan Schöier om Povel Ramels karriär och spelade upp brottstycken ur hans produktion på en filmduk. Och plötsligt dök Brita Borg upp på duken, uppstoppad och målad till Fat Mammy Brown, the biggest girl in town. Och jag fick rysningar längs ryggraden och jag kände tårarna i ögonen.

I dag hade numret knappast gått igenom den inofficiella censuren, men då, 1956, fanns inga sådana regler. Och från Povel Ramels sida, som skrev numret till revyn ”Tillstymmelser”, verkar det inte vara något annat än en kärleksförklaring till jazzen och dess sångerskor. För mig som 11-åring blev det en överväldigande upplevelse. Ja, inte bara Fat Mammy Brown utan hela Knäppupp-revyn.

Min mamma och pappa tog redan från starten 1952 med mig på alla Knäppupp-revyer. Och det blev för mig väldigt sinnliga upplevelser. Med Fat Mammy Brown som en av höjdpunkterna.

Av Wermelin och Schöier får jag veta att numret skrevs av Povel i sista stund, när revyns premiär hotades på grund av att han inte skulle hinna skriva färdigt i tid. Och det var inte enda gången, vissa år fick Povel till och med skjuta på premiären på grund av att han inte hann klart med skrivandet.

Povel Ramel var annars en mästare i att skräddarsy nummer för sina artister, främst då Brita Borg, Gunwer Bergkvist och Martin Ljung. Men det handlade i senare revyer också om Monica Zetterlund (tänk bara på ”Den sista jäntan”) och ännu senare Wenche Myhre.

Han var också en mästare på att plocka upp melodier och textidéer från olika håll, främst från England och USA, och även lyfta fram olika musikstilar och blanda till dem på sitt eget oefterhärmliga sätt.

Hans idéflöde verkade utan slut och på scenen, och senare i TV-rutan, kunde han ibland verka påträngande, nästan manisk. När jag köpte biljetten till föredraget så berättade receptionisten att hon var rädd för Povel Ramel när hon var liten, hans uppenbarelse i TV:n hemma skrämde henne.

Kanske är det detta lite påträngande drag som gav upphov till ryktet, myten, att Povel hade ett rum på Beckomberga som alltid stod öppet för honom och som han lades in på mellan varven. Denna myt var vitt spridd bland oss barn och kändes kittlande eftersom det rörde sig om en ”kändis”.

Och kanske var det så att Povel i verkligheten ibland kunde känna sig kluven inför underhållningsindustrin, blev stressad av att hela tiden värka fram idéer till revynummer, att hela tiden komponera musik och text till numrens musikaliska del. Trots att det troligen samtidigt var det bästa han visste.

I några delar av hans produktion har han tagit upp sin kluvenhet inför fenomenet som kallas nöjesindustri och beskrivit denna dubbla känsla. Ett exempel är ”Povels Ofullbordade” från radioprogrammet ”Fyra kring en flygel” 1951 där det bland annat låter: ”… akta er för denna lilla trudilutt/börjar ni tralla den så tar den aldrig slut”, och ”… ”vill någon hjälpa mig/ jag blir tokig” när han inte kommer ur ekorrhjulet som denna kuplett utgör. Han hittar aldrig något slut på visan.

Tio år senare är det dags för Knäppupp-revyn ”Dax igen” där Povel och Flickery Flies sjunger ”The Nöjesliv Blues” och där det kan låta ”Nöjen, denna hydras muntra strupgrepp kan leda till en djup depression”. Eller ”Det gäller nöjen, nöjen, nöjen, nöjen/roa dig, roa dig, roa dig, roa dig nu/ vill hoppa av/ det blir min grav”. Alltså samma dilemma som i Povels ofullbordade, att han inte ser någon väg ut ur skapandet, det som är hans liv.

Det kanske är en övertolkning, men att Povel också trivdes i det lite mindre formatet visar om inte annat hans förkärlek för ”Sven Olsons Trio (vid pianot P Ramel)” som han roade sig med från 1970-talet och framåt. Han behövde säkert stunderna vid detta undanskymda piano, eller hemma vid sitt eget piano.

För idéerna fortsatte att komma till honom, eller ansätta honom, hela hans liv.

Jag minns den sista intervjun jag såg med en annan av våra största underhållare, Hans Alfredsson, där han konstaterade att ”Jag får inga idéer längre”. Det kändes tragiskt att höra från en man som hela livet levt på och för sina idéer.

Som också Povel Ramel gjorde. Han ändrade till och med namnet på teatern som Knäppupp köpte från Odeon till Idéon.

Och denna idérikedom gjorde också att Povel aldrig lämnade sina tidigare alster orörda. Han tog gärna upp gamla succéer men då ändrade han alltid i text eller melodi, eller båda delarna. Han skulle nog aldrig, som dansbanden och en del pop- och schlagersångare gör i dag, kunna åka omkring med sina gamla succéer och spela dem rakt av, trots att han säkert hade kunnat göra det och klara sig storartat.

Povel Ramel hade säkert också kunnat stanna vid pianot och spelat swing i någon orkester, så musikalisk och skicklig vid tangenterna var han. Men orden, rimmen, melodierna, trängde på. Och tog överhanden.

I dag känns det som om Povel Ramel håller på att drunkna i underhållningsindustrins snabbt skiftande hav. Inom klassisk musik och inom jazzen lever stora kompositörer och musiker vidare parallellt med dagens utövare, som ledstjärnor och inspiratörer. Inom underhållningen är det inte lika vanligt. När det gäller Povel Ramel beror det kanske på att han var unik. Ingen kan härma honom och ingen verkar kunna omforma och modernisera hans musik. Det var bara han själv som kunde.

Av Stefan Wermelin och Staffan Schöier får vi veta att 1960 hade Knäppupp, mycket tack vare att man gjorde tältturnéer, en större räckvidd än vad TV hade. Det var fler som såg revyn än som hade TV-licens.

Och jag var en av dem (men vi hade TV-licens också). Jag var en av dem som följde Funny Boys uppror mot dålig TV-underhållning, en av dem som bländades av Povel Ramels snille som gav upphov till känslor som jag burit med mig i alla år sedan dess. Kanske är jag en av ”de sista entusiasterna”, för att avslutningsvis uttrycka mig lite ramelskt.

Ale Möller motar algoritmerna i grind

28 Mar

I kväll spelar multimusikern Ale Möller och hans medmusiker på Fasching. Jag har hört honom i olika sammanhang, och var han än deltar sätter han sin prägel på musiken. Nu ska han föra ut sitt nya projekt från scenen: ”Xenomania – lusten till det främmande”. Det är just denna lust som drivit Ale Möller genom hela hans karriär. I hela hans musikaliska liv har han utforskat och tagit intryck av främmande miljöer, ovanliga instrument och udda taktarter. Och inlemmat dem i sin egen musik.

Jag lämnar Faschings programsida när lokaltidningen dimper ner i brevlådan. Och i den hittar jag ett budskap som går stick i stäv mot Ale Möllers: ”Så kan du skräddarsy dina lokala nyheter”, basuneras ut i en annons.

Skräddarsydda kläder är kanske inte så vanliga längre. Men ordet ”skräddarsytt” används alltmer i andra sammanhang än kläder. I dag kan det till exempel, som i ovanstående fall, användas om nyheter. Man kan inskränka nyhetsflödet till vad man själv vill ha. Så sköter algoritmerna om så att man automatiskt bara får nyheter som är lika dem man själv tidigare sökt.

Ditt liv blir enklare, eller, som kanske någon med en annan infallsvinkel skulle uttrycka det, mer enkelriktat. Du får det som du är intresserad av, eller, i andra ordalag, det som stryker dina egna åsikter medhårs. Du behöver inte lägga tid på sådant som du ändå inte bryr dig om eller, med andra ögon, du slipper intrång av främmande element.

Hur man nu än ser på saken så blir det allt ovanligare att söka brett, att till exempel bläddra igenom en hel tidning eller titta på ett helt nyhetsprogram.

Att utmana sig själv, att söka sig till och pröva det främmande blir allt ovanligare med den utveckling vi har i den digitala världen och i de sociala medierna. Så våra tekniska framsteg verkar göda konservatismen.

De som konstruerar dessa digitala instrument är ute efter att tillfredsställa oss och, i förlängningen, tjäna pengar på oss. Det tar tid att sätta sig in i något främmande och tid är en bristvara i vårt samhälle, åtminstone har detta upprepats så många gånger av dem som vill sätta trender att det till sist uppfattas som en sanning. Och denna ”sanning” gör att vi måste förenkla livet, den motiverar att inte hinna sätta sig in i hur andra tänker.

När vi i själva verket har lika mycket tid till vårt förfogande som på stenåldern, det handlar mera om att livet är en serie prioriteringar.

På ett högre plan har det blivit vanligare att stater fungerar på samma algoritmiska sätt, konservatismen har fått genomslag även här. Främmande element är ett hot och vi gör bäst i att stänga ute så mycket som möjligt av andra livsmönster, av andra åsikter. Det är till och med så att man på sina ställen infört lojalitetsparagrafer i lagen, att rättsväsendet kan ingripa om någon framför regeringsfientliga åsikter. Och detta även i stater som har demokratiska val.

Ofta är det inom kultursektorn som man kan bli utsatt för ovanliga tankar, för främmande miljöer. På biblioteken, på biograferna, i böcker och serietidningar, inom teatern och konsten, på museerna och inom musiken. Det är därför inte konstigt att det är en musiker som hyllar lusten till det främmande.

Och härvidlag har Ale Möller alltid gått i bräschen. Jag har hört honom berätta om hur han hela tiden söker upp musiker från andra kulturer, som tänker musik helt annorlunda. Det berikar hans spel och hans redan digra instrumentsamling. Han hävdar att olikheterna befruktar varandra. Och att likheterna tenderar att bara bli mer och mer lika. Som varit fallet i många styrelserum där ledamöterna länge satt i likadana kostymer, likadana frisyrer och likadana tankar. ”Och då återstod bara för företaget att stagnera”, menar han.

Du kan själv lyssna till hans budskap, han spelar som sagt på Fasching i kväll, tillsammans med sitt band.

Men du får skynda, för det finns bara ståplatsbiljetter kvar Det finns tydligen fortfarande människor som har både tid och lust att utsätta sig för det främmande, för nya takter och toner.

Vysotskijs tjuvsånger lever vidare med Hoppets Lilla Orkester

26 Mar

Någon gång runt skiftet mellan 1960- och 1970-talet var jag en ganska flitig gäst på KB (inte Kungliga Biblioteket, men väl Konstnärsbaren). En eftermiddag satt jag och tog en öl med ryggen mot två kändisar. De var i alla fall kändisar i mina kretsar. Men de var säkert inte ute efter att nå kändisstatus i dagens mening, ty de tillhörde den progressiva musikrörelsen.

Den ene var Mikael Wiehe, den andre Tomas Bolme. De dryftade säkert andra problem också, men det jag överhörde handlade om gager. Hur mycket kunde man ta betalt när man sjöng och skulle man differentiera beroende på vilka man sjöng för? De delgav varandra erfarenheter och diskuterade hur man skulle göra i framtiden. Wiehe diskuterade utifrån Hoola Bandoola Bands horisont, Bolme utifrån Fria Proteaterns.

I Hoola Bandoola skrev Wiehe och Björn Afzelius merparten av sångerna, på Fria Proteatern var det ofta Carsten Palmaer som stod för texterna. Han bemästrar verkligen språkets nyanser och ett av hans mästerstycken var när han, tillsammans med brodern Ola, översatte och tolkade den ryske skådespelaren och gitarrpoeten Vladimir Vysotskijs sånger.

Och vilken framgång det blev när ensemblen sedan spelade och sjöng dem. Jag besökte en föreställning när det begav sig på 1980-talet och jag har kvar LP-skivan från denna uppsättning.

Det har gått över 30 år sedan föreställningarna på Scalateatern i Stockholm och den efterföljande turnén, men sångerna är inte glömda. Fria Proteatern har några gånger återuppstått (den gick i graven 1990) för att framföra sångerna och nu är det Hoppets Lilla Orkester som håller Vysotskijs sånger vid liv.

I torsdags kväll uppträdde de på Solna Folkets Hus. Och jag blev påmind om att detta verkligen är en egen form av poesi och musik. Det finns ett ryskt ord för den form av musik som gitarrpoeterna omfattade, men ett uttryck på svenska som täcker en del av genren är ”tjuvsånger”. Det är berättelser om människor som farit illa i systemets försök att upprätthålla sig själv, kritiska och politiska sånger, men också kärlekssånger.

Stefan Ringbom, som oftast är gruppens talesperson, berättade från scenen att många av sångerna har sitt ursprung i andra sånger som uppkom i lägren i Sovjetunionens utkanter, en slags rysk blues som Vysotskij (och även andra ryska gitarrpoeter) sedan poetiserat. Vysotskij kom i kontakt med sångerna under det ryska tövädret, när Nikita Chrusjtjov öppnade lägren och de före detta fångarna tog dessa yttringar med sig till städerna.

Vysotskij bearbetade och fullbordade sångerna där kritiken mot makthavarna och mot förtrycket ofta uttrycks i allegorisk form. En del får man läsa mellan raderna, som Stefan Ringbom uttryckte saken.

Strax efter det att lägren öppnats frös det till igen. Konsten skulle bli mer optimistisk och på så sätt föra de rådande förhållandena i Sovjetunionen in i framtiden. Men ur de ryska makthavarnas horisont var det för sent. Sångerna var redan ute och spreds i stora upplagor på kassettband, en då ny form av inspelat material som var lätt att föra med sig.

Det var också genom kassettbanden som bröderna Palmaer och Fria Proteatern kom i kontakt med Vysotskijs sånger.

I Hoppets Lilla Orkester, som alltså fortsätter sjunga sångerna, ingår tre av medlemmarna i den version av Fria Proteatern som sjöng sångerna på Scalateatern 1986. Och jag imponeras än en gång av den poetiska kraften i texterna och bärkraften i melodierna. Det är sällan man översköljs så av känslor, av bilder, av skönhet och fulhet som i dessa sånger. Kompromissen är långt borta, samtidigt som kritiken kan vara förklädd till vargjakt eller klädesplagg som byter ägare.

Humorn, det drastiska, kärleken och hatet, och inte minst ironin, allt förs fram på ett verkningsfullt sätt av Hoppets Lilla Orkester.

Lite hårdraget kan man säga att humorn framför allt gestaltas av Bo Hülphers, multiinstrumentalist och sångare med en lite dröjande framtoning, att det drastiska gestaltas av Stefan Ringbom, sångare och gitarrist med förmåga att variera röstläget efter textens svängningar, att kärleken gestaltas av Aina Bergh, cellist och sångare med en lite mildare framtoning. Och ironin av basisten, gitarristen och sångaren Hasse Björk, även han har en mer lågmäld framtoning.

Ringbom, Hülphers och Björk var med i Fria Proteaterns ursprungliga uppsättning, men även Aina Bergh har anknytning till den då hon är dotter till regissören av den ursprungliga Vysotskij-föreställning, Stefan Böhm.

Det ska sägas att det finns en del skavanker i framförandet, men det betyder i stort sett ingenting för helheten. Snarare är det ett signum för en undergroundrörelse, att allt inte är perfekt. Det ingår liksom i konceptet.

Själv blev jag inspirerad av föreställningen, inspirerad av sångernas poetiska kraft och jag har efter konserten levt med dem i mina tankar. Något så levande ska inte behöva dö, inte bli bortglömt. Därför gör Hoppets Lilla Orkester en välgärning genom att spela och sjunga dessa sånger. Även om gaget de får kanske inte går att leva på. Det är andra former av musik, andra former av kändisar, som får ekonomin att gå ihop i dag.

Men Vladimir Vysotskij var i alla fall en idol i Sovjetunionen när han levde, även om han aldrig var aktuell för några statliga utmärkelser. Föreställningarna på Tagankateatern, hans spelplats i Moskva, var oftast utsålda även om de nästan aldrig annonserades på offentliga platser. Och i en opinionsundersökning 2010 om vilka som var 1900-talets största ryska idoler, blev han tvåa efter Jurij Gagarin. När Vladimir Vytsotskij dog i juli 1980, 42 år gammal, följde hundra tusentals människor honom till graven på Moskvas gator.

Beckett intar Östgötateatern med svartsyn och hopp

24 Sep

Det är knappast meningen med livet som står överst på dagens agenda. Däremot diskuteras flitigt graden av frihet som ett samhälle ska erbjuda. Till exempel hur mycket staten ska behöva likrikta invånarnas liv för att samhället ska må bra. Och hur fri handeln mellan länder ska vara.

Som en illustration till detta har Östgötateaterns uppsättning av Samuel Becketts ”I väntan på Godot” förskjutit tyngdpunkten i föreställningen från Estragon och Vladimir, de båda luffarna som alltid varit navet kring vilket pjäsen snurrar, till Pozzo och Lucky, slavdrivaren och hans slav som kommer förbi trädet där luffarna väntar på Godot.

Eller så är det jag som upplever William Wahlstedts utspel som Pozzo och Martin Waermes som Lucky så kraftfulla att de överskuggar Pontus Plaenges Estragon och Gustaf Appelbergs Vladimir. Men jag inbillar mig ändå att regissören Pelle Öhlund måste ha gjort något för att jag ska få denna känsla.

Samuel Beckett var noga med hur hans pjäser spelades så några variationer i formen tillåts egentligen inte. Men pjäsen är ändå öppen, fast på ett annat sätt. Det handlar om hur replikerna sägs, hur starkt passagerna betonas.

Egentligen frustar pjäsen av svartsyn, men samtidigt lever ett hopp, ett hopp i form av Godot, ett hopp öppet för tolkningar.

Av luffarna är Estragon den som har svårt att hålla reda på tiden, som har svårt att minnas, som med jämna mellanrum kan tänka sig att sluta vänta och gå därifrån. Men Vladimir håller honom hela tiden tillbaka. Trots alla bakslag kan han inte sluta hoppas att Godot till sist ska dyka upp.

Jag har sett ett antal uppsättningar av denna pjäs genom åren, men jag tror aldrig jag sett en så forcerad och högljudd Estragon. Det gör att vänskapen mellan de två inte känns riktigt nära, inte ens i stunder av samförstånd.

Det verkar som om Estragon i Pontus Plaenges gestaltning, och med regissörens goda minne, tagit till sig Helans (Oliver Hardys) koleriska framtoning. Och att Gustaf Appelbergs Vladimir följdriktigt har drag av Halvan (Stan Laurel) med sitt eftertänksamma sätt.

Men som sagt, för mig framstår Pozzo och Lucky som den här föreställningens huvudpersoner. William Wahlstedts Pozzo tar över scenen så fort han uppenbarar sig dragandes på Martin Waermes Lucky (teaterhistoriens mest ironiska namn) i ett rep runt halsen.

Estragon och Vladimir pratar ofta om att hänga sig men det blir aldrig något reellt med det. Men nu konfronteras de med en verklig situation där en individ är, om inte hängd så i alla fall har ett rep runt halsen. Luffarna vet inte riktigt hur de ska bete sig men något prat om att befria fången är det inte. Snarare får Pozzo dem att ta parti emot den frihetsberövade Lucky.

Och när Pozzo kommer tillbaka i andra akten, och har blivit blind, så håller han fortfarande i ett rep runt Luckys hals. Lucky är så van vid att vara fången, att tankar på att fly ut till friheten inte existerar, trots att han har alla möjligheter. Det har blivit en automatik i fångenskapen. Och det är just dit de totalitära systemen strävar, till självcensur och automatisk anpassning.

Ofta är det av självbevarelsedrift som detta sker. Man får skapa sig mening i den situation man befinner sig i. Som Estragon och Vladimir. De väntade och de väntar fortfarande. Och de kommer att vänta även i framtiden, så tidlöst är, i alla sin enkelhet, detta mästerverk till pjäs.