Arkiv | Uncategorized RSS feed for this section

Tvekan är en odygd hos Hannes Holm

22 Jan

”I dag såg jag filmen om Ted. Inte visste jag hur svårt han hade det. Det väckte mycket empati.”

Ovanstående är en insändare i Dagens Nyheter. Och visst, har man sett en Hannes Holm-film så råder inga tveksamheter. Han visar hur det är, varken mer eller mindre.

Här kan publiken inte misstänka att det ligger något mer bakom, Hannes Holms sätt att göra film är entydigt, här finns oftast inga undertoner. Man kan gråta utan förbehåll. Eller skratta för den delen. Det finns inga försåt inbyggda.

I fallet Ted har han tagit ut de scener som för handlingen framåt och uteslutit de som skulle ge upphov till tveksamheter. Det blir en entydig berättelse som inte lämnar några frågor kvar. Förutom slutet, men biopubliken vet hur det slutade så den öppenheten är riskfri.

Han utgår ifrån ett skeende och försöker hitta det ultimata uttrycket för varje förändring. Det kan i verkligheten vara komplicerat, men i filmen handlar det om utgången, vad som blev resultatet.

Ja, så var det och så gick det, ska publiken tänka.

Personerna i Holms filmer riskerar därför att bli stereotyper, endimensionella människor, som pappa Gärdestad i Ted. Det fordras lite mer än vanligt för att ge liv åt dessa roller. Men skickliga skådespelare kan trots allt ge rollerna karaktär. Som Peter Dalle i Himlen är oskyldigt blå, Rolf Lassgård som Ove eller, för att ta en biroll, Happy Jankell som Lotta Ramel i Ted.

Här finns oftast inte några antydningar utan filmen är det som publiken ser. Allt beskrivs med ganska korta nyckelscener för att föra handlingen framåt, det spelar ingen roll om det är kärlek, konflikter, uppbrott, vi får det serverat.

Det gör att det inte finns några hinder för publikens känslor, inga tveksamheter.

Vad är det då som gör att publiken strömmar till, Hannes Holms filmer har ju alltid en stor publik.

Kanske är det det direkta tilltalet. Det är så kallade feel good-filmer, trots att både Ove och Ted till stora delar handlar om olyckliga människor. Publiken hinner inte bli påverkad, nervös, hinner inte börja fundera över något innan det avslöjas. De mest djupgående processer skildras på ett sätt som ger publiken en upplevelse av att ”jaha, så var det”.

Filmerna penetrerar egentligen inte några problem utan berättar om dem, att de finns och påverkar, men vi behöver inte fundera på dem.

Hannes Holm har funnit ett sätt att berätta som fungerar publikt. Det slår mig, när jag tänker på det, att Hannes Holms filmer är som Tomas Ledins låttexter, de täpper till alla hål.

”Jaha, så var det.” Det som ligger under må andra göra film eller skriva låttexter om.

Annonser

Bo Kaspers maximerar insatsen

22 Nov

För den som lärt känna Bo Kaspers orkester som en lite återhållen och halvjazzig grupp, där texterna betyder mycket, är ett besök på Rondo i Göteborg en något annorlunda upplevelse.

Här ska orkestern och sångaren Bo Sundström nå ut över ett hav av människor, en publik där många hunnit få en hel del innanför västen, även blusen för den delen.

Jag antar att det är det stora formatet som gjort att man skiftat lite fokus, från det ofta ganska finstämda till det maffiga, mer utåtriktade.

Man har också förstärkt orkestern med två blåsare, en gitarrist och en percussionist, vilket gör att orkestern tar ut svängarna mer än vanligt. Visserligen har man ofta förstärkt orkestern även på albumen, men man har då anpassat inpassen mer än vad som här är fallet till karaktären på låtarna.

Bo Sundström visar sig vara en hyfsad showman som håller ihop föreställningen i över två timmar. Och hans stämma håller för att höras framför den brass- och slagverksförstärkta orkestern. Men det större sammanhanget medför också med nödvändighet att det innerliga i tilltalet blir lidande.

I stället får vi svänget och fina soloprestationer av framför allt Jonne Bentlöv på trumpet, men även Björn Jansson får ibland visa vilken fin saxofonist han är, liksom Robert Östlund på gitarr.

Manuset har skrivits av Anders Lundin, men Bo Sundström skulle inte kunna ha anammat det så väl utan att känna för det. Men mellansnacket är heller inget som tynger föreställningen, det är relativt korta inpass i förhållande till showens längd. Föreställningen är framför allt en musikshow.

Det är en intressant nisch som Bo Kaspers mutat in åt sig, mitt emellan schlager och jazz, och den nischen lämnar man inte, trots en förstärkt orkester och höjd volym.

Låtarna från hela karriären är fint arrangerade och publiken är med på noterna. Nästan lite för mycket ibland. Det förekommer mycket prat under musiken och det är många mobilkameror i luften. Men det är något man får räkna med när Rondo innan showen startar bjuder in till middag med mycket öl och vin.

Bo Sundström drar sig ur denna eklut med äran i behåll, men när masken faller, eller rättare sagt, när han når slutet på kvällens värv och inte behöver någon fasad utåt längre, då ser han bara oändligt trött ut.

Sammanfattningsvis, ett partyanpassat Bo Kaspers, musikaliskt lika bra som någonsin, men kanske med lite färre nyanser i framförandet.

Mark Guiliana tog Fasching med skönhet och storm

7 Nov

Det är inte ofta man kan kalla den form av kvartettjazz som Mark Guiliana representerar för vacker. Men det kunde man faktiskt denna måndagskväll på ett packat Fasching när Guiliana spelade ihop med sin Jazz Quartet.

Det fanns en ton, ett tonfall, som gick genom hela konserten, genom stormande partier och genom lugnare områden, en ton som kändes klar och ren.

Och han som främst såg till att det blev så var gruppens tenorsaxofonist, Jason Rigby. Han hade en förunderlig förmåga att behålla sin lite torra men väldigt uttrycksfulla ton även genom de mest stormiga partierna. Det var som om varje ton betydde något även i dessa partier, där många andra saxofonister bara sprutar kaskader ur instrumentet. Att spräcka musiken låg inte för Jason Rigby.

För att få till denna skönhetsupplevelse hade han hjälp av kontrabasisten Chris Morrisey, vars minimalistiska spel tvingade oss i publiken att lyssna till färgerna i varje ton.

Kvällens huvudperson och bandledare, trumlegenden Mark Guiliana, visade emellanåt sin bländande teknik men han förföll aldrig till överspel, något som i alla fall jag tackar för. Annars skulle det vara lätt för en så uppburen och skicklig trummis att i sitt eget band dominera och visa upp sig, särskilt som man, om man letade runt i publiken på Fasching, kunde upptäcka flera lyssnare hämtade ur Sveriges trumelit. Men icke så. Visserligen gav han järnet i några soloinsatser, men det var ingenting som ens gränsade till överspel. Hans inställning gav också luft över till övriga bandmedlemmar, vilket hela bandet tjänade på.

Pianisten Fabian Almazan, den fjärde medlemmen i gruppen, var den som spelade längst bort från jazzens allfartsvägar. Men hans okonventionella sätt att angripa tangenterna var en fröjd för örat och passade väldigt väl in i gruppen.

Trots att varje instrument hela tiden kunde urskiljas var för sig, kändes det kollektiva resultatet ändå väldigt integrerat.

Musiken böljade, gick i vågor, från väldigt stilla till full storm. Men den var hela tiden ren och klar, vi i publiken kunde höra varje ton.

Till det vackra bidrog också kompositionerna och arrangemangen, oftast skrivna av bandets medlemmar.

På slutet kom dock en oerhört vacker version av David Bowie´s Where are we now och som extranummer väckte man upp en låt av Bob Marley.

Det blev en kväll att minnas, en seger för musiken i allmänhet och Mark Guiliana Jazz Quartet i synnerhet, och det helt utan förbehåll.

45-åriga EGBA still going strong

25 Okt

Det fanns rutin i massor när dagens version av EGBA satte i gång att spela denna onsdagskväll i Plugged Records konsertlokal i källaren på Stora Nygatan i Gamla Stan i Stockholm.

Och det är väl inte så konstigt eftersom EGBA har 45 år på nacken. Men de som huserade på scenen har ju inte varit med under alla år, då medlemmarna hela tiden skiftat, en del har lämnat och återkommit. Den musiker som tagit ansvar för EGBA:s överlevnad är trumpetaren Ulf Adåker som funnits i bandet under alla 45 åren. Två som fanns med på scenen denna kväll och var med redan på 1970-talet är batteristen Åke Eriksson och klaviaturspelaren Stefan Blomqvist. Men de har stått utanför gruppen under perioder. På conga/percussion berikade Rafael Sida bandet, på elbas Micke Berglund och på saxofoner nytillskottet, kanske till och med inhopparen, Anders Ekholm.

Uppställningen på Plugged Records var nog den minst elektrifierade jag hört, det lät faktiskt i vissa stycken mera ”jazz” än fusion om bandet.

För det var som ett fusionband i kölvattnet på Wheather Report som bandet bildades. Genombrottsalbumet ”Jungle-jam” från 1976 låter också väldigt mycket Wheather Report. Medlemmarna har sedan som sagt skiftat men några som varit relativt trogna, förutom ständige medlemmen Ulf Adåker, är Ulf Andersson på saxofoner, Stefan Blomqvist på keyboards och Göran Lagerberg på elbas.

Själv hörde jag bandet första gången på saligen avsomnade och rivna Bullerbyn, ett stenkast från dagens Fasching. Om jag ska lyfta fram några personliga favoriter genom åren så är det den alldeles för tidigt bortgångne gitarristen Janne Tolf och keyboardisten och pianisten Harald Svensson.

EGBA står på två ben, vilket antyds i titeln på ett av deras album, ”Electronic Groove and Beat Academy”. Det elektroniska ingår i vurmen för fusion och beatet har alltid funnits där som ett andra stadigt ben, ofta manifesterat med en congaspelare. Under flera år hette han Ahmadu Jarr och på senare år heter han Rafael Sida, som tillför mycket till rytmen, för att inte tala om spelglädjen.

Det fanns alltså mycket rutin samlat i detta band på Plugged Records. Men rutin i det här fallet är inte detsamma som slentrian. Det fanns både spelglädje och stor skicklighet hos dagens band och framför allt fascinerades jag av Åke Erikssons driv bakom trummorna. Det vibrerar verkligen om hans trumspel som för få andra trummisar. Tillsammans med Rafael Sida bildar han ett oslagbart komp för den typ av musik EGBA representerar.

Ulf Adåker är ju jazzhistoriskt väldigt bevandrad och står stadigt i den myllan även om hans ton inte dröjer kvar särskilt länge.

Då svävar blåsarkollegan Anders Ekholms toner längre i luften, och med dem en doft av jazzhistorien. Det finns ett djup i hans spel som gör att det kryper nära inpå publiken.

Det intressanta är att Adåker vänt sig till en saxofonist som har en framtoning som för oss i publiken bort från fusion och Wheather Report, det som var EGBA:s modersmjölk. Men det ska sägas att samspelet mellan Adåker och Ekholm trots det fungerade alldeles utmärkt.

Det är tungt gung som serveras, men mer ”jazz” än fusion. De fina arrangemangen, oftast signerade Adåker, sitter bra och soloinsatserna stegras under den nästan tre timmar långa konserten.

För att illustrera förändringen som gruppen genomgått kan vi lyfta fram en av kvällens låtar, presenterad som ”Bland tomtar och kontroller”. Den fanns med på albumet Jungle-jam från 1976 och lät då väldigt mycket Wheather Report, och hade det där lite fusionplastiga ljudet. Ja, missförstå mig rätt, det lät verkligen bra, men Lars Jansson använde mer elförstärkta keyboards än vad Stefan Blomqvist gjorde på Plugged Records, där bara ett vanligt piano stod till förfogande. Det förstärkta ljudet hade monterats ner till denna konsert och gitarren, då trakterad av Bjarne Roupé, hade försvunnit, vilket gav en annorlunda ljudbild på Plugged Records.

Det var en upplevelse att spela Jungle-jam igen och höra hur bra det lät 1976. Och höra hur bra det låter i dag, fast på ett annorlunda, mer traditionellt jazzigt sätt. Jag skulle säga att rytmen betydde mer på denna spelning, nu när det mesta av elektroniken är borta.

EGBA har gjort en resa från att i starten ha varit väldigt mycket influerade av främst Whether Report, Adåker skrev till och med en låt som heter SMHI, till att bli ännu mer elförstärkta då albumen hette Electrobop och Electronic Groove & Beat Academy till den mer ”normaljazziga” versionen på Plugged Records med ett vanligt piano och utan gitarr. På de sex album jag har, som sträcker sig från 1976 (Jungle-jam) till 2010 (Jubilee), har medlemmarna skiftat och jag kan räkna till ett tjugofemtal som kommit och gått. Så med EGBA kan man aldrig vara riktigt säker. Elförstärkningen kan dyka upp igen när man minst anar det.

Inspirerad Maria Schneider drog med Bohuslän Big Band

17 Okt

Att se sig omkring i naturen, det gör många. Men att höra sig omkring, det kanske inte är lika vanligt. Kompositören Maria Schneider kombinerar sina sinnesintryck och gör musik av dem. Man kan nästan säga att hon orkestrerar naturen.

När hon dirigerar Bohuslän Big Band i Hörsalen på Kulturhuset i Stockholm berättar hon mellan kompositionerna om vad som inspirerat henne till musiken. Och det handlar oftast om naturupplevelser. Ibland målar hon nästan för mycket med orden, hon skriver oss i publiken på näsan vad vi ska känna när de olika instrumentalisterna spelar.

Men det är ingen stor anmärkning, det är hennes entusiasm som driver henne till dessa berättelser.

Fåglar är en särskild källa till inspiration, både färger, läten och flykt. Och till den ändan använder både hon och orkestern speciella instrument för att få till de rätta ljuden.

Kompositionerna har en lyster som få orkesterverk, och de ömsom skimrar, ömsom stormar.

Under konsertens gång upptäcker jag att det nästan stör upplevelsen av musiken att titta på orkestern när man lyssnar. Det känns meningslöst att försöka leta upp varifrån i orkestern ljuden kommer, det är bättre att blunda och bara ta in.

Därför känns det också meningslöst att applådera efter soloinsatserna, de är mer en del av hela verket än de brukar vara i en vanlig jazzkomposition. Det känns också som att de som stiger fram till solomikrofonen har en mission i det stora hela att fylla, att de således inte har fria tyglar utan är bundna till en del i Maria Schneiders upplevelser av naturen som ligger till grund för kompositionen.

Det hindrar mig inte från att framhålla några solister i detta även internationellt sätt kvalitativa storband. Gitarristen Olof Wullt lyfte på ett minimalistiskt sätt fram essenser i musiken. Och så Joakim Rolandson som i konsertens andra extranummer förgyllde Maria Schneiders musikaliska tolkning av en dikt av Ted Kooser på sin sopransaxofon. Här fanns ingenting av den lite klagande ton som ibland vidlåder instrumentet, tonen var ren och klar som den skulle vara för att lyfta fram denna vackra komposition. Och så är det väldigt roligt att ett dragspel kan ha huvudrollen i kompositioner för en stor orkester, trakterat med bravur av Catharina Backman.

Frågan är om Maria Schneiders musik är jazzmusik, det ligger till exempel så långt borta från Duke Ellingtons och Count Basies musik man kan komma. Jag skulle nog snarare kalla det verk för stor orkester eller storverk för orkester, för det är vad det är. Därför är det roligt att konstatera att jazzmusikerna i Bohuslän Big Band gör musiken full rättvisa.

Energi och kvalitet i Peter Asplunds band

17 Okt

Peter Asplund är inte bara en av våra bästa trumpetare, han har även sedan barnsben drömt om att bli en entertainer, en sångare i Frank Sinatras och Mel Tormés anda. Och den sena Louis Armstrongs också för den delen, för att även nämna en musiker som haft stor betydelse för Peter Asplunds trumpetspel.

På Plugged Records denna fredagskväll sjunger han också mycket riktigt låtar ur den amerikanska sångboken. Jag måste dock säga att han inte når upp till sina amerikanska förebilders utstrålning när han sjunger. Han tillför ingenting nytt i sina tolkningar.

Han är dock en fantastisk entertainer i ett annat avseende, nämligen när det gäller mellansnacket. Det finns ingen svensk (jazz)musiker som slår honom i underhållande presentationer av det man spelar.

Om kärleken till Sinatra, Tormé och sångaren Armstrong inte riktigt är besvarad så är kärleken till trumpetaren Armstrong desto lyckligare. Trumpeten och flygelhornet hanterar Peter Asplund med stor ton och ofta innerlig känsla.

Bandet han har med sig är också oslagbart med svenska mått mätt. Hans Andersson på kontrabas är jag väldigt förtjust i och han lever upp till alla mina förväntningar. Han kan driva på och han kan ge balladerna färg. Dessutom är han en solist av hög klass. Han är lite av en doldis i den svenska jazzvärlden som borde få mer uppmärksamhet för det han gör.

Så har vi Lars Jansson på piano. Han hoppar in i bandet ibland och vi i publiken har turen att han gör det just när vi lyssnar. Han är enligt min mening en av Europas bästa pianister och han gör ingen besviken denna kväll, som han berikar med både sina kompositioner och sitt spel.

Jag har ofta upplevt trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay som lite fyrkantig, som en som tar i lite för mycket och saknar det där mjuka som smörjer musiken. Ingenting av det märker jag dock tillsammans med detta band. Tvärtom smälter hans spel in på ett förträffligt sätt.

Det är imponerande vilken energi bandet utstrålar och det är ingen slump att så är fallet. Peter Asplund berättar en fin skröna om hur hans familj, när de äter tillsammans, brukar tända levande ljus för att få stämning. Och ibland smyger de upp från bordet och ut i angränsande rum och ställer sig i dörröppningen för att titta på kandelabrarna. ”Och ljusen brinner fortfarande, utan att vi finns där och tittar på dem”, säger Asplund. ”Det är så jag vill vara, alltid brinna för det jag gör, även när ingen tittar.”

Men här, på Plugged Records, har han och bandet en entusiastisk publik, som fick dem att brinna ännu mer.

Till kvällen hade Asplund även bjudit in två gäster. Först sjöng Mary Nelson tre låter, med en behaglig röst utan att sticka ut.

Sen kom gitarristen Peter Nylander och förgyllde bandet ytterligare, både som kompositör och solist.

Det är fantastiskt att vi fått denna scen i en källare i Gamla Stan dit ägarna kan locka den svenska jazzeliten att spela och det märktes också på Peter Asplund och hans band att de trivdes med både platsen och publiken.

Lina Nyberg skapar ett eget universum

11 Okt

Melodierna och den berättande tonen låter kanske mer som sonetter eller lieder. Som sånger som Elisabeth Söderström hade varit bekväm med att sjunga. Om det inte vore för det som sker runt Lina Nyberg, där hon står på Faschings scen.

Runt sig har hon nämligen Cecilia Persson på piano, Josef Kallerdahl på kontrabas, David Stackenäs på gitarr och Peter Danemo på trummor. Det är de som ser till att sångerna som Lina sjunger blir till något annat än klassiska sånger för operaröster.

Men det är märkligt hur nära den klassiska repertoaren som Lina Nybergs sånger från sitt projekt, som utmynnat i tre dubbelalbum, känns. Därför är det inte så konstigt att hon på albumen stöttas av både storband, stråkkvartett och symfoniorkester. Här framförs sångerna dock i mindre format, tillsammans med hennes kvartett.

Hon har mutat in ett eget revir inom den svenska jazzen, vi kanske kan kalla det för linianska sånger. Berättelser som ofta handlar om de stora frågorna, kretsar kring vår själ och vår jord, frågor som rör sig genom vårt universum.

Lina Nyberg är i grunden jazzsångerska men här har hon fjärmat sig så långt man kan komma från den traditionella pianotrion som kompar en sångerska. De färgstarka musikerna hon omger sig med är till en del bundna av noter men de använder materialet på ett okonventionellt sätt.

David Stackenäs kvider fram tonerna ur gitarren, ibland spelar han mera öppet och då reser han sig från stolen han sitter på. Josef Kallerdahl och Peter Danemo har mer än rollen som rytmmakare, de är i högsta grad medagerande i den dynamik som framförandet bygger på. Och Cecilia Persson flikar in ackord och löpningar som stryker både med och mot.

Från musikernas sida handlar det mer om statements än vanligt komp och soloinsatser.

Det är fullödig musik, om det är jazz eller inte spelar inte så stor roll. Vad man kanske saknar ibland är glädjen i musiken, känslorna. Det är stor koncentration och det är inte så många blickar man utbyter med varandra, mer än för att komma in rätt med inpassen.

Men det är anmärkningar i marginalen för denna konsekventa, helgjutna konsert där Lina Nyberg skördar frukterna av flera års arbete.

Frågan är vad som kommer härnäst. Kanske kommer hennes musik att spricka upp och bli mer spontan? Hennes avslöjande att bandets nästa anhalt är Brasilien kan tyda på det.