Arkiv | november, 2016

Det gnistrar om Rudresh Mahanthappas band

13 Nov

När det är som starkast, som mest kaotiskt denna kväll på Fasching, är det som ett gnistregn. Kanske inte så hälsosamt för öronen, men för sinnet är det en härlig utmaning.

Rudresh Mahanthappa har, på en grund av Charlie Parkers kompositioner och solon, skapat musik för två blåsare plus komp.

Men där slutar likheterna. För kompet är i själva verket tre självständiga musiker som på ett fantastiskt sätt kombinerar funktionen att lyfta och ge bakgrund till blåsarna med en egen agenda med långa soloutflykter.

Den bakgrund de skapar är samtidigt både larmande och upplyftande.

Redan från början är det kontrabasisten Francois Moutin som tar befälet, som bär musiken. Hans rungande bas ger tillsammans med Joshua Whites piano en stadig grund mitt i larmet. Båda är också skickliga och egensinniga solister.

När man är så tekniskt driven som dessa är det lätt hänt att solona mera blir uppvisningar än meningsfulla bidrag till publiken. Men här finns inte den risken. Moutons spel innehåller för mycket inlevelse och upptäckarglädje. Och Whites fingrar rör sig över hela tangentbordet med ett spel där höger- och vänsterhanden är likställda. Det är aldrig fråga om att vänstern ska kompa högern. White är den i bandet som är närmast frijazzens idiom. Man kan jämföra hans intensiva spel med Roscoe Mitchells på sopransaxen, som jag nyligen hörde spela helt utan andningspauser, bara en enda lång sekvens av toner.

Trummisen Rudy Royston ser ut att spela i en egen värld men den korrelerar väldigt väl med den värld där övriga musiker befinner sig.

Jag skulle säga att det är dessa tre musiker som sätter sin prägel på musiken. De två blåsarna i bandet, ledaren, kompositören, arrangören och altsaxofonisten Rudresh Mahanthappa och trumpetaren Adam O´Farrill, framstår som mera ”vanliga” jazzmusiker. De rider på vågorna, ibland ett stormande hav, som skapas av trummor, bas och piano och gör det på ett självklart sätt, som gör att jag upplever ljudbilden som oerhört förtätad.

Det här är musik som man sällan hör, som man sällan utsätts för; en musik att låta sig översköljas av. Och gå därifrån med ringande öron, men upplyft i själen.

Annonser

Inspirerad och inspirerande Charles Lloyd på Fasching

10 Nov

Det var i mitten av 1960-talet som jag första gången hörde Charles Lloyds kvartett. Då var den en sensation, inte bara i jazzvärlden utan också på hitlistorna.

I kvartetten fanns exceptionella musiker som Keith Jarrett på piano och Jack DeJohnette på trummor. Cecil McBee spelade bas för att efterträdas av Ron McClure.

Jag lyssnade på kvartetten varje gång den kom till Stockholm, jag liftade även till södra Frankrike för att lyssna till dem i Antibes. Nåja, inte bara för dem, där spelade även Duke Ellingtons orkester.

För ett antal år sedan återhörde jag Charles Lloyd just på Fasching, samma scen som jag ser och hör kvartetten denna kväll. Vid förra besöket var det första kvällen i Faschings historia som det var rökfritt i lokalen, inte för att rökförbudet var infört, utan för att Charles Lloyd begärde det för att ställa upp och spela.

Kvällen var lyckad, men denna kväll i början av november 2016 är kvartetten tillbaka i det exceptionella. Det är Lloyd på saxofon, Gerald Clayton på piano, Reuben Rogers på kontrabas och Kendrick Scott på trummor.

Man brukar harangera musiker på ålderns höst (Charles Lloyd är 79) för att de låter bra för att vara så gamla. I Lloyds fall kan man jämföra med vilka åldrar man vill, hans ton och hans känsla är oförändrad sedan 1960-talet.

En av ingredienserna som gör att han behåller sin fräschör är säkert bandet han turnerar med. När han inte spelar så lyssnar han och inspirerar sina musiker till att överträffa sig själva.

Musiken som spelas är inte unik och inte formerna i vilken den framförs heller. Men sättet musiken framförs tränger igenom vilket musikaliskt pansar som helst. Varje ton betyder något i de långsamma passagerna, varje tonrad i de snabbare.

Charles Lloyd framträder i en mössa hämtad från någon tomtesaga av Elsa Beskow, och med de typiska Farbror Blå-glasögonen. Han har bevarat mycket från 1960-talet men tillagt finns en ocean av erfarenhet, som dock inte övergått i slentrian, något som som alltid är en risk.

Vid ett tillfälle på Fasching tar han fram flöjten för att spela en sentida släkting till 60-talshiten Sombrero Sam. Det svänger på samma sätt som då, även om pianisten Gerald Clayton inte har samma inställsamma direktrytmiska, nästan gospelinspirerade spelstil som Keith Jarrett på den tiden. Det är lätt att göra jämförelser och jag tycker att tekniken hos Clayton är helt i klass med Jarretts, även flytet, men tonerna är lite mer oförutsägbara. Clayton kan ta vägar som min kropp och mitt huvud inte alltid svarar direkt på. Inte desto mindre svänger det, fast på ett annorlunda sätt.

Sedan har han ett skimrande minimalistiskt spelsätt i balladerna, som gör att kropp och själ tvingas lyssna till varje ton. Under konserten är det också i stort sett helt tyst från baren, kanske inte så bra för Faschings ekonomi men härligt för en lyssnare.

Roligt också att se så många yngre i publiken, hoppas att det inte bara är musikstuderande.