Arkiv | mars, 2013

Beckett talar i pausen

22 Mar

Han sitter där på scenen, till synes omedveten om att vi tittar på honom, böjd över sitt liv i form av regelbundet intalade kassetter. Hans gammelmansblåsa tvingar honom till täta avbrott i sin sysselsättning, som är att leta efter och lyssna på ett gammalt band och spela in ett nytt, av pjästiteln att döma, sista band.

Han irriterar sig på att tekniken inte fungerar riktigt som den ska och han skakar på huvudet åt det han talade in ett antal år tidigare. Det finns inget spel för gallerierna, ensamheten är total, han tar ingen notis om att vi sitter där och tittar på honom. Vi fnissar ibland åt någon av vardagslivets förtretligheter, någon av livets absurditeter, men oftast är det dödstyst. De förkylda håller inne med sina hostningar.

Respekten för Krapp där på scenen är total. Men vem är då Krapp? Ja, säg det.

Jag måste erkänna att jag nästan aldrig efteråt kommer ihåg vad Becketts figurer har pratat om i pjäserna, det är så alldagligt, det de säger. Det är poserna, vad figurerna gör på scenen, som stannar kvar i minnet. Jag har ofta kommit på mig själv med att undra, hädiska tanke, om de inte lika gärna kunde ha sagt något helt annat, vi som publik hade ändå fått samma upplevelse.

Så det finns en mening i att Beckett, trots att han inte är närvarande, i alla sina pjäser fungerar som en förregissör genom att ge väldigt exakta scenanvisningar – var skådespelaren ska komma in, hur attributen på scenen ska placeras i förhållande till varandra och framför allt – hur långa pauserna mellan replikerna ska vara. Det är scenbilden, attributen och det skådespelarna inte säger som jag kommer ihåg efteråt.

Ingvar Hirdwall, i Thommy Berggrens regi, gestaltar Krapp på ett helt adekvat sätt. Be mig inte relatera vad han sa. Men jag kommer ihåg alla hans poser, all hans irritation, jag minns varje gång han avbröt för att gå och tömma blåsan.

Som ingång i Krapps sista band har Thommy Berggren valt att sätta upp Akt utan ord. Som titeln antyder förekommer inga repliker, bara attribut och rörelse. Den är således helt avskalad. Så här i efterhand tänker jag att den är alltför uppenbar, den saknar något. Det är det alldagligliga som inte finns där.

Annonser

Kjartans kungspudel härstammar från Munch

11 Mar

När jag går runt där mitt i den neurotiska expressionism som strålar ut från väggarna i Thielska Galleriet längst ut på Djurgården i Stockholm så upptäcker jag undan för undan bilder som förebådar kulturella företeelser i våra dagar.
Jag förstår att Edvard Munch, för det är hans verk som ställs ut, var en konstnärlig föregångare på alla plan.
Här i salarna är förtvivlan ständigt närvarande, den tynger människorna som stenar runt halsen när de borde njuta av utsikten från de broar som Munch placerat dem på.
I ett hörn i en av salarna ser jag en seriestrip bestående av tre bilder. Bilderna är placerade ovanpå varandra, men börjar jag titta från toppen begriper jag ingenting. Byter jag fokus och börjar titta på bilderna nerifrån tar däremot en berättelse form.
På första bilden står en pudelman eller en människopudel på knäna, som en tiggare på Stockholms gator, framför en till synes välmående figur som i sin tur har en kvinna på knä bakom sig. Munch har kallat denna första bild ”Hundarna tar befallning”.
På bild två kan man, om man så vill, se pudelmannen anfalla en pianist och bita honom i vaden. På balkongens första bänkrad sitter den välmående figuren tillsammans med tre andra figurer, till synes väldigt nöjda med vad de beskådar. Munch har kallat denna bild ”Överfallet”.
Den tredje bilden utspelar sig ute på vattnet. Den välmående figuren sitter i något som liknar ett badkar och pudelmannen serverar honom, om man så vill, ett huvud och ett glas med något i på ett fat. På pudelmannens båt har seglen ersatts med ett par fladdrande pantalonger. Munch har kallat denna bild ”Bytet delas”.
När jag ser denna pudelman går mina tankar direkt till den pudeldräkt Kjartan Slettemark tillverkade och klädde sig i, den som enlig tillgänglig historik skapades när Kjartan fick ett meddelade från socialen att han i stället för att leva på socialbidrag borde gå till arbetsförmedlingens kundmottagning. Meddelandet var så slarvigt skrivet att Kjartan först läste det som hundmottagning. Då ska idén att skapa en pudeldress ha fötts, och utklädd i denna dress åskådliggjorde Kjartan i olika offentliga sammanhang konstnärens roll som etablissemangets knähud. Vid ett tillfälle ska han också ha bitit en representant för etablissemanget i benet.
För mig är denna skapelseberättelse en myt. Naturligtvis har Kjartan Slettemark, liksom många andra kreatörer, inspirerats av Munch. Kjartans kungspudel är i stort sett en kopia av den pudel Munch skapade i seriestripen, och de båda pudlarnas beteende ligger väldigt nära varandra.
Och det är inte enda gången Kjartan använde sig av Munch. Som en protest mot USA:s krig i Vietnam skapade han utanför stortinget ett collage i form av ett skrik med öppen mun. Till skillnad från Munch fyllde han dock munnen med symboler.
Kjartans konst har dessutom av en konstkritiker i New York Times karaktäriserats som tillhörande samma expressiva nordeuropeiska konsttradition som Edvard Munch och Ingmar Bergman.
Inte så konstigt då att Munchs pudel gick igen i Kjartan.