Arkiv | februari, 2016

Dave Holland Trio gav allt på Fasching

29 Feb

Basisten Dave Holland är en av de stora ledarna inom jazzen. Den senaste tioårsperioden har vi oftast hört honom tillsammans med hans större band, för vilken han skriver och arrangerar musik.

I söndags besökte han Fasching med en trio som också bär hans namn. Där ingår Kevin Eubanks på gitarr och Obed Calvaire på trummor.

Dave Holland började konserten med att gripa mikrofonen och presentera sina bandmedlemmar. Under resten av kvällen lät de musiken tala. Trion spelade nonstop i två timmar, ett imponerande kraftprov med fantastisk musik som böljade fram och åter men var vi än befann oss i vågorna så fanns glädjen och lusten som en viktig ingrediens. Och ingen sparade på krutet, alla tre tog ut allt de hade av inneboende kraft.

De tre broderade, eller ska vi säga målade med kraftiga penslar, runt ett tema eller en slinga, för att när man mjölkat ur den byta till en ny.

Musikerna hade hela tiden ögonkontakt med varandra, ja, möjligen förutom Kevin Eubanks, som ofta gick in i sin egen värld, men leendet som då och då smög fram i hans ansikte visade att han var medveten om att det han gjorde med strängarna uppskattades av både medmusikanter och publiken.

De menande blickarna mellan Holland och Calvaire visade både beundran och undran: så här spelade han inte i går, vart är han nu på väg?

I den här gruppen går skicklighet och känsla hand i hand. Allt och inget är givet på förhand, en omöjlig kombination som gruppen ror i land, dock inte utan ansträngning.

Att kunna ge så mycket av sig själva två timmar i ett sträck är ett både fysiskt och psykiskt kraftprov.

Det psykiska verkar inte vara ett så stort problem, då glädjen att få stå på scen tillsammans är överväldigande. Dave Hollands hartandsleende, som han blottade ibland, är det bästa beviset på det. Och har man den lusten så står man lättare ut med den fysiska ansträngningen. Trummisen Obed Calvaire pustade som en 400-meterslöpare som just passerat mållinjen efter några av sina soloinsatser.

Jag hade förväntat mig en trio där Dave Holland, i kraft av sina enorma erfarenheter, var den självklara ledargestalten, möjligtvis lite i bakgrunden men dock en ledare. I stället får vi oss till livs en musik där alla finns med på lika villkor, alla har samma rätt att bryta ny väg. Och de gör det också, alla tre är fantastiska solister och känsliga medmusikanter.

Det gav också oss i publiken en upplevelse som kändes rakt igenom äkta. Allt slammer upphörde i lokalen under de två konserttimmarna, inga glas som klirrade, inga bargäster som irrade runt, inga mobiltelefoner som tog störande bilder. Koncentrationen var lika stor hos publiken som hos musikanterna.

Upplyftade gick vi hemåt i den sena kvällen. Att Hjulstatåget just gått och att det skulle dröja 15 minuter till nästa, kändes en kväll som denna inte som något stort problem.

Annonser

Björn Jansson skapar egen sfär

23 Feb

Sammanflätade med varandra i långa slingrande melodier blåser tenorsaxofonisten Björn Jansson och trumpetaren Jonte Bentlöv från Faschings scen.

Musiken är egen, i dubbel bemärkelse. Dels är den ovanlig, dels är allt material skrivet av Björn Jansson.

Det är suggestivt, ibland på gränsen till sövande, väldigt vackert ibland, då och då med snabbare passager.

I botten målar pianisten Adam Forkelid bakgrundsfärger genom att plocka bland tangenterna. Basisten Clas Lassbo hjälper till med grunden, på ett mera handfast sätt. Daniel Fredriksson bakom trummorna bryter upp deras arbete, man skulle nästan ibland kunna säga att han förstör det. Men det behövs för att musiken ska leva. Bästa exemplet är låten ”Rastlös psalm” där Fredriksson står för det rastlösa och de övriga för det lugna, sakrala.

Som sagt, Björn Jansson är lite av en särling i svensk jazz, inte som person, men han har skapat en egen värld med sina melodier och sitt sätt att framföra dem. Tidigare gjorde han det tillsammans med trombonisten Tobias Wiklund, men nu ihop med trumpetaren Jonte Bentlöv. På Fasching sker detta samarbete faktiskt för första gången på scen, ett faktum som är väldigt svårt att upptäcka.

Även om temadelen dominerar mer än brukligt inom jazzen, hindrar det inte att han och hans medmusikanter kan brista ut i långa soloinsatser. Björn Janssons solo i ”Blues” är både skickligt och känsligt och visar att han fungerar även i andra världar än sin egen konsekventa sfär.

Björn Jansson har inte skrivit ny musik på två år, avslöjade han. Kanske är det dags att sätta sig ned och skriva! För hans form av musik behövs även framledes i svenskt jazzliv, det visade konserten på Fasching.

Riedel och Allan still going strong

20 Feb

I torsdags kväll var jag på Fasching och lyssnade på Georg Riedel, Jan Allan och Mathias Landaeus. Mellan låtarna berättade Riedel och Jan Allan historier hämtade ur ett rikt förflutet jazzliv. Konserten inspirerade till en liten dikt.

 

Jazzmusiker

är en underlig ras

de kan spela trumpet

och de kan spela bas

 

när de en gång börjat

kan de aldrig sluta

knäppa på strängarna

och blåsa och tuta

 

Att dö på scenen

är få förunnat

men många hade valt det

om de kunnat

 

ty de vill spela

tills de ligger i myllan

pensionen

har de lagt på hyllan

Helen Sung öste ur jazzhistorien på Fasching

8 Feb

Nyfikenhet är ett utmärkande drag hos pianisten Helen Sung. Hon har från början en klassisk skolning. Men den övergick i ett mer improvisatoriskt förhållningssätt när hon kom i kontakt med jazzen. Och där har hon stannat.

Denna torsdag kväll på Fasching ger hon prov på sin eminenta teknik, men hinner också med att visa känsla för det hon spelar.

Hon kan säkert bli en stor stjärna på jazzhimlen, är det kanske redan, men för mig är problemet att hon ännu inte riktigt bestämt sig för vem hon vill vara bakom tangenterna.

Som den nyfikna pianist hon är har hon hela jazzhistorien inom sig att ösa ur, plus sin klassiska skolning. Det märks också på kvällens låtval som är en stor blandning av musik.

Bäst gillade jag hennes egna låtar och framför allt när hon spelade ut i kvällens sista låt, där hon red på Josh Ginsburgs kontrabas och gjorde konster på hästryggen i rasande fart utan att bli avkastad.

I dessa stunder är hon inte långt efter mästaren i att väva in jazzhistorien i sina solon, Michel Petrucciani.

Följdriktigt väljer hon också ett James P. Johnson-original från jazzens barndom som extranummer, ett komplicerat stycke musik som hon klarar galant.

Helen Sung gör ett sympatiskt intryck från scenen och ler ofta bakom pianot.

Enda gången hon får en bekymrad rynka i pannan är när hon spelar duett med altsaxofonisten Logan Richardson. Denne kom helt fel in i konserten när han tappade sina notblad inför andra låten och aldrig återfann det rätta bladet. Han hämtade sig inte förrän under kvällens sista låt då han spelade ett väldigt fint solo.

Det märktes att Sung och basisten Josh Ginsburg var på samma våglängd och deras duett var ett toppnummer där Ginsburg också visade sig behärska stråken, vilket inte är alla basister förunnat.

Trummisen Donald Edwards klarade sina uppgifter med bravur men jag upplevde hans spel som ganska opersonligt.

Det är fantastiskt att Fasching kan bjuda på en världsartist som Helen Sung, för första gången i Sverige. Men då är det väldigt synd att lokalen bara är halvbesatt.

Lika nyfiken som Sang är på jazzhistorien, lika nyfiken är jag på vart hennes fortsatta karriär ska föra henne. Det är inte omöjligt att man vid hennes nästa Sverigebesök får sätta sig i ett fullbokat konserthus.

Nostalgisk kväll med Georgie Fame

3 Feb

Mose Allison, Art Blakey, Chet Baker, ja till och med Thelonious Monk. Referenserna till mitt jazzlivs hjältar var många denna söndagskväll när Georgie Fame tillsammans med Claes Crona trio och Amanda Sedgwick höll i gång på Faschings scen.

Georgie Fame är en underhållare ut i fingerspetsarna, dessutom en gudabenådad spelman. Det är en kombination som svårligen kan ge upphov till misslyckade konserter. Särskilt som Georgie Fames timing är i det närmaste perfekt och vitaliteten obruten ännu vid 72 års ålder.

Snacken mellan låtarna har en tendens att bli väldigt långa. Men de handlar hela tiden om historien bakom den musik han valt att framföra och för mig gäller att jag inte vill missa ett ord, det handlar ju om min ungdoms idoler (som Georgie Fame ironiskt nog inte tillhörde).

Han stakar sig aldrig, timingen är lika säker när han berättar som när han musicerar. Möjligen kan det bli tråkigt i längden för de som inte vet vem Mose Allison eller Hoagy Carmichael är.

En del av den musik som spelades denna kväll har jag hört förut (jag var även på förra årets konsert på Fasching med samma konstellation), men en nyhet, som också blev en höjdpunkt för mig, var hyllningssången som Georgie Fame skrivit till den nu nästan 90-årige och inte så krye Mose Allison.

Låten bröt av mot en i övrigt mera snabb och taktmässigt medryckande musik och Amanda Sedgwicks solo på altsaxen fick mig att bli tårögd.

Över huvud taget är valet av medmusikanter en fullträff. Claes Crona på piano är den ultimata kompmusikern i dessa sammanhang, men som också kan riva av ett solo som inte går av för hackor. Kontrabasisten Hans Andersson är alltid följsam, men ändå personlig, och han spelade också några fina solon. Trummisen Johan Löfcrantz Ramsey har en spelglädje som kan tina den buttraste publik.

I Bobby Timmons Moaning, som ofta snurrade på skivtallriken på 1960-talet, får trion, Amanda Sedgwick och Georgie Fame mig att minnas hur jag och kompisen satt i hans rum på villans övervåningen och diggade Art Blakey and the Jazz Messengers. Lyssningens tjusning får liv igen.

Och det är en av Georgie Fames fördelar, han väcker känslor till liv. Förutom att han är en sångare med tryck i rösten och en pianist som, när han känner för det, gott och väl räcker till för att ersätta Crona vid tangenterna.

Framför allt är det spelglädjen och svänget och hur allt kuggar i varandra som imponerar. Alla detaljer sitter perfekt, alltifrån sånginsatser till visslingar och rop.

Konserten avslutas med att en nedtonad Georgie Fame sjunger en långsam lite sorgsen duett med Amanda Sedgwick.

Men publiken släpper honom inte och det hade han inte heller räknat med.

”We can´t leave you with a downer”, säger han när han åter äntrar scenen och stampar i gång en up tempo-låt att ta med sig ut i natten. Och det är också det bestående intrycket, en upprymd kväll, men med mycket känsla.