SVT göder myten om musikalbumets död

På morgonen kan man varje vecka sitta framför morgonteven i SVT och få nya filmer, nya böcker och nya dataspel presenterade och recenserade. Men musiken har av någon anledning hamnat utanför.

Eller. När det är melodifestivalstider genomsyras SVT:s morgonteve av musik, vad som än händer i världen är det ändå Melodifestivalen som är det viktigaste. Men när det gäller den övriga musiken, som inte är enstaka tävlingslåtar och som inte administreras av SVT, då är det tyst.

SVT bidrar verkligen till försöken att begrava albumet, det sammanhållna verket, varken det nu är på cd eller LP.

För albumet är en konstnärlig helhet, det som närmast kan liknas vid en bok, en film eller för den delen ett dataspel. De enstaka låtarna är här bara en del av helheten.

Albumet kan liknas vid konstnärens utställning av sina senaste alster, en teaters uppsättning av en pjäs eller en film med alla dess olika scener.

Enstaka låtar finns det forum för, det finns topplistor av olika slag, men ett album måste också recenseras som en sammanhållen enhet.

Vad är det som hindrar SVT från att recensera musikaliska alster?

Det är en myt att musikalbumet är dött. Det är till och med så att det hela tiden uppstår nya små skivbolag. Exempelvis har väl aldrig så många svenska jazzalbum utkommit som i dag.

Liksom en teaterföreställning, en bok, ett seriealbum, en film, en konstutställning, så kommer albumet att överleva.

Albumen har en stor betydelse i musikhistorien, och jag ser ingen anledning till att de inte skulle fortsätta att spela en roll. Enstaka låtar kan ha hitpotential men det är med albumen man orienterar sig i musikhistorien. Det är också med albumen som lyssnaren har en chans att få en djupare förståelse för artisten.

Utube och de snabba klippen i all ära, men jag tror att det finns ett tryck och en önskan från musikerna att få skapa något större, och från lyssnarna att få höra något längre och mer sammanhållet. Albumet ger artisten en större plattform att uttrycka sig och det ger åhöraren en djupare upplevelse att förhålla sig till.

Så jag tror inte att albumformen kommer att dö, möjligen, genom den tekniska utvecklingen, omskapas inom sina egna ramar.

SVT tror sig vara rätt i tiden när man recenserar dataspel men inte musikalbum. När man i själva verket, med sitt tigande, visar att man gått på myten om att albumformen är död.

Anders Lindén

Obeskrivlig Wayne Shorter

Det är erfarenheten som talar till oss.

I grunden är livet enkelt. I grunden är musiken enkel. En fras som upprepas.

Men en fras kan sägas på så många olika sätt. Den kan grunda sig på intellekt, den kan grunda sig på känsla, eller bådadera.

Vi består av så många lager, hans musik består av så många lager. Ibland vibrerar den ovanpå huden, ibland är den nere på märgen.

Men det är samma fras, samma liv.

Musiken som Wayne Shorters kvartett spelar är lika obeskrivlig som livet självt.

Jag tror inte Shorter är ute efter att förklara, var och en får dra sina egna slutsatser.

Hur kan Konserthuset vara fullsatt, hur kan åhörarna visa sådan entusiasm för en musik som inte liknar någon annan, som bara är sin egen referens?

Svår jazz brukar inte omfamnas av så många.

Wayne Shorter, Danilo Perez, John Patitucci och Brian Blade måste ha funnit något som förenar. Det är en musik utöver det insmickrande, något som enbart utgår från musikerna själva och därför också, paradoxalt nog, hittar in i andra människor. En musik så smal att den letar sig ned genom hudens ytliga porer och så bred att den sedan kan översvämma hela människans inre.

I grunden är det erfarenheten som talar till oss, en musik som bär spår från generationer tillbaka.

Anders Lindén

En applåd för Bernt och Gilbert

Två 77-åringar, båda tenorsaxofonister och båda still going strong. Den ena stockholmare, den andra göteborgare. Bernt Rosengren och Gilbert Holmström har varit förgrundsfigur inom den svenska jazzen i över fem sekel. Fortfarande spelar de och turnerar med egna band.

Bernt Rosengren må röra sig försiktigt och lite trevande. Men när han sätter saxofonen till läpparna är det försiktiga och trevande helt borta.

Hans kraftfulla start är en signal till lystring för publiken på Biocafé Tellus i Midsommarkransen under Stockholms jazzdagar.

Han förbereder sig inför varje låt genom att stå några steg från micken och gå in i sig själv tillsammans med den låt som bandet ska spela, inte helt olikt Bruno K Öiier när han koncentrerar sig och tar sats för att börja läsa en av sina dikter.

Sen räknar han in, det är en noggrannhet som bryter med hur det en gång var, på den tiden när han spelade med Don Cherry. Cherry var en stor musikant men ingen vän av början och slut på låtarna, ofta tonades låtarna in på ett oordnat sätt och tonades ut på samma sätt. För Cherry var början och slut inte så viktigt, när musiken ändå genomsyrade allt han företog sig. Men nu har Rosengren på ålderns höst bestämt att låtarna ska ha en bestämd början och ett bestämt slut.

Bernt Rosengren har alltid funnits. Och det har Gilbert Holmström också. Gilbert såg och lyssnade jag till på Fasching i september i år. Han har inte en lika kraftfull ton som Bernt, men vem har det. Att tonen inte är lika genomträngande har inte med åldrandet att göra, han har alltid haft en mjukare ton, även när han ramblade som värst ihop med Conny Sjökvist och Kjell Jansson i Mount Everest på 1970-talet. Trion var banbrytande i Sverige och skivan Waves from Albert Ayler 1975 var en av de första pianolösa i Sverige, en av milstolparna i mitt jazzliv.

Andra milstolpar var Bernt Rosengrens Stockholmsinspelningar från 1960- och 1970-talen, där han spelar ihop med sina dåvarande trogna vapendragare som Tommy Koverhult, Torbjörn Hultcrantz och Leif Wennerström.

Hans stämma har inte förändrats så mycket sedan dess, möjligen har han förenklat sitt spel och längden på låtarna har kortats av.

På Biocafé Tellus har han med sig Stefan Gustafson, Hans Backenroth och Bengt Stark. Låtarna bandet spelar är uppbyggda på i princip samma sätt, där solot har en stor plats för alla, även för ”kompet”. Och har man en sådan basist som Backenroth så är det nästan ett krav att även han ska få sola i alla låtar. När så sker drar sig Rosengren undan till kanten av scenen för att publiken ska ha fritt synfält. Hans hasande steg påminner då inte så lite om Thelonious Monks när han lämnade pianot för att göra plats för ett solo av Charlie Rouse. Monk hann alltid tillbaka till pianot, om han så fick ta den första tonen på väg ned på stolen. Rosengren behövde inte bekymra sig om sånt, han startade ibland spelet från kanten av scenen för att sakta hasa in mot mikrofonen.

Gilbert Holmström rör sig lättare på scenen men även han lämnar gärna plats för medmusikanterna i hans New Quartet, som förutom honom själv på Faschingkvällen innehåller Jonas Kullhammar, Magnus Bro, Torbjörn Zetterberg och Anders Kjellberg. Hans nya kvintett spelar nästan bara kompositioner av Gilbert Holmström själv och bandet har alla kvaliteter för att det ska låta bra. Men jag skulle vilja höra kompositionerna framförda av ett storband, jag tror det skulle kunna låta fantastiskt.

Som sagt, Gilbert lämnar gärna plats för sina medmusikanter, ja, ibland är det nästan så att hans tillbakadragna sätt känns för blygsamt. Så när han avslutar konserten med att tacka Jonas Kullhammar för den hjälp han fått att bilda sitt nya band och tar upp en applåd för Kullhammar så tänker jag att det är Gilbert Holmström som ska tackas och applåderas åt, för allt han gjort för svensk jazzpublik genom åren. På samma sätt som publiken på Tellus reser sig och tar upp en lång applåd för Bernt Rosengren, en applåd som inbegriper hela hans remarkabla jazzliv.

Anders Lindén