Döden vandrar alltid med oss, finns alltid närvarande. Men det gör också vår långa levande och obrutna historia.
Det blir än mer uppenbart när jag vandrar omkring på en utställning med Jesper Walderstens tavlor. Döden, eller Nangijala, har han sysslat med förut när han nyillustrerade Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”. Och historien sysslar han ofta med, hans figurer har alltid burit neandertalaren inom sej.
Här porträtteras ansikten och kroppar från det förgångna, sen länge borta, men levandegjorda av Walderstens penslar.
Min upplevelse av porträtten och det som de representerar kan vara helt skild från andras, inklusive konstnärens. Men det finns ingen ensamrätt på upplevelser, alla har sitt sätt att tolka vad de ser.
Walderstens domedagsporträtt hänger där i Galleri CF Hill på Västra Torggatan i centrum av Stockholm med S:t Jacobs kyrka som granne och med skallarnas framsida vända mot betraktaren.
Rummet är väl tilltaget, du kan spana på porträtten på långt håll eller syna konstverken nära. Det är helt klart ett porträttgalleri, kanske inspirerat av porträtten som hänger på Gripsholms slott, som ju inte ligger så långt från Mariefred där konstnären bor och verkar.
Det är bara det att porträtten är förvridna och förvrängda, men ändå målade med samma nit och allvar som om de vore målade av någon av de gamla mästarna.
Jag ser karoliner från Karl XII:s armé, kanske till och med kungen själv.
Jag ser bemärkta personer, betydelsefulla på Gustaf III:s tid, doftande av smuts och parfymer.
Jag ser män från Röda Rummet, kanske till och med August Strindberg själv, om än feminiserad av Waldersten.
Där finns också en uppsträckt amerikansk general från inbördeskriget.
Alla har jag identifierat mera med hjälp av framtoningen och stilen som Waldersten skapat än genom specifika kännetecken.
Och här finns också den egyptiska mumien som ler mot besökaren med sina överdimensionerade tänder och erbjuder sej att guida oss genom utställningen.
Man påminns om döden, och om historien, vart man än går i rummet. I centrum tronar en dödskalle i brons som fungerar som ett rundningsmärke, eller en rondell där skallen ersätter hunden, om man så vill.
Blinkningarna till konsthistorien är många men den moderna människan lyser med sin frånvaro. Eller, nej, för resten. Med lite god vilja kan man, i litet format, nästan lite undanskymt, upptäcka en naken nutida människa skildrad i all sin skröplighet, utan förvrängning.
Och det är till den människan Jesper Waldersten serverar sin konst, en konst som påminner om hur nära nutidsmänniskan lever krig, katastrofer och ond bråd död. Och det gör han enbart genom 24 porträtt, inbegripet två korpar som förebådar det oundvikliga.
Färgen har runnit ibland, ögonen är utstuckna, huden har lämnat skallarna, det är mörkt och svårt att urskilja detaljer. Men proportionerna verkar stämma vilket gör konsten trovärdig.
Det är skickligt gjort och jag tror på Jesper Waldersten, jag tror på det som man kan ana bakom oljan, vad det än må vara.
Så besök Västra Torggatan 9, du må känna dödens och den mänskliga historiens närhet och förfasas eller fascineras. Vilket du än gör så kan du inte undvika att bli påverkad, att uppleva något, och det är ju det som är livets salt. Anders Lindén
kulturyttranden 