Arkiv | Konst RSS feed for this section

Jesper Waldersten: levande konst i dödens närhet

15 Mar

Döden vandrar alltid med oss, finns alltid närvarande. Men det gör också vår långa levande och obrutna historia.

Det blir än mer uppenbart när jag vandrar omkring på en utställning med Jesper Walderstens tavlor. Döden, eller Nangijala, har han sysslat med förut när han nyillustrerade Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”. Och historien sysslar han ofta med, hans figurer har alltid burit neandertalaren inom sej.

Här porträtteras ansikten och kroppar från det förgångna, sen länge borta, men levandegjorda av Walderstens penslar.

Min upplevelse av porträtten och det som de representerar kan vara helt skild från andras, inklusive konstnärens. Men det finns ingen ensamrätt på upplevelser, alla har sitt sätt att tolka vad de ser.

Walderstens domedagsporträtt hänger där i Galleri CF Hill på Västra Torggatan i centrum av Stockholm med S:t Jacobs kyrka som granne och med skallarnas framsida vända mot betraktaren.

Rummet är väl tilltaget, du kan spana på porträtten på långt håll eller syna konstverken nära. Det är helt klart ett porträttgalleri, kanske inspirerat av porträtten som hänger på Gripsholms slott, som ju inte ligger så långt från Mariefred där konstnären bor och verkar.

Det är bara det att porträtten är förvridna och förvrängda, men ändå målade med samma nit och allvar som om de vore målade av någon av de gamla mästarna.

Jag ser karoliner från Karl XII:s armé, kanske till och med kungen själv.

Jag ser bemärkta personer, betydelsefulla på Gustaf III:s tid, doftande av smuts och parfymer.

Jag ser män från Röda Rummet, kanske till och med August Strindberg själv, om än feminiserad av Waldersten.

Där finns också en uppsträckt amerikansk general från inbördeskriget.

Alla har jag identifierat mera med hjälp av framtoningen och stilen som Waldersten skapat än genom specifika kännetecken.

Och här finns också den egyptiska mumien som ler mot besökaren med sina överdimensionerade tänder och erbjuder sej att guida oss genom utställningen.

Man påminns om döden, och om historien, vart man än går i rummet. I centrum tronar en dödskalle i brons som fungerar som ett rundningsmärke, eller en rondell där skallen ersätter hunden, om man så vill.

Blinkningarna till konsthistorien är många men den moderna människan lyser med sin frånvaro. Eller, nej, för resten. Med lite god vilja kan man, i litet format, nästan lite undanskymt, upptäcka en naken nutida människa skildrad i all sin skröplighet, utan förvrängning.

Och det är till den människan Jesper Waldersten serverar sin konst, en konst som påminner om hur nära nutidsmänniskan lever krig, katastrofer och ond bråd död. Och det gör han enbart genom 24 porträtt, inbegripet två korpar som förebådar det oundvikliga.

Färgen har runnit ibland, ögonen är utstuckna, huden har lämnat skallarna, det är mörkt och svårt att urskilja detaljer. Men proportionerna verkar stämma vilket gör konsten trovärdig.

Det är skickligt gjort och jag tror på Jesper Waldersten, jag tror på det som man kan ana bakom oljan, vad det än må vara.

Så besök Västra Torggatan 9, du må känna dödens och den mänskliga historiens närhet och förfasas eller fascineras. Vilket du än gör så kan du inte undvika att bli påverkad, att uppleva något, och det är ju det som är livets salt. Anders Lindén

Den ofrånkomliga tomten

24 Dec

Julen är ju den högtid, den helg, som berör flest människor i Sverige. Den har ett religiöst budskap, men också ett kommersiellt. Och det är gåvan som förenar de båda budskapen.

I det förstnämnda fallet är det de tre männen, som i Bibeln kallas vise, som vallfärdar till Betlehem, vägledda av en stjärna på natthimlen, för att ge gåvor till det nyfödda ”Jesusbarnet”.

I det andra fallet köper vi och ger varandra gåvor, ofta förmedlade genom tomten.

I Sverige fanns en tid, innan tomten kom i ropet, när julbocken stod för gåvohanteringen. Om man tar sig tid och vallfärdar till Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken i Stockholm så kan man få en bild av hur bocken kom att ersättas av tomten. Där visas nämligen en utställning med Jenny Nyströms konst, men framför allt hennes illustrationer med tomtemotiv, den som kom att bli den gängse bilden av den svenska tomten.

Men för Harald, som bodde mitt ute i de värmländska skogarna och som jag träffade några gånger innan han slutade sina dagar, var tomten inget påhitt, ingen illustration på ett papper eller utklädd pappa. För honom var tomten inte en rödklädd man som bara jobbade vid julhelgen. Hans tomte höll året runt ordning på gården, mockade, skötte hästarna och såg till att djuren i allmänhet mådde bra. För honom var tomten ingen fantasifigur utan en vän som han emellanåt såg spår av i stall och stia.

När vi satt och drack kokkaffe så nämnde han tomten som det mest naturliga i världen, det var inget märkvärdigt med tomten, vars gråa klädedräkt och grå mössa han då och då skymtade genom fönstret.

Ja, den tomte som huserade på Haralds gård var helt gråklädd. Vi pratade aldrig om den rödklädda variant som dök upp på julafton i de svenska hemmen.

När det gäller Jenny Nyström så har hon blivit kallad ”tomtens mamma” efter det att hon illustrerade Viktor Rydbergs saga ”Lille Viggs äfventyr på julafton” år 1875. I utställningen kan man läsa att hon ”skapar en unik julestetik som kom att forma våra jultraditioner och ge tomten det i dag välkända ansiktet”.

Hon valde bort en karriär som målande konstnär (hon gick fem år på konstskola i Paris och var representerad på Parissalongen två år i rad) och fortsatte att måla tomten för olika jultidningar, för julkalendrar och på vykort. Vid framställningen av tomten blandade hon olika folkliga föreställningar med egna idéer, men hon hängde också med i utvecklingen så tomten kom med tiden att nyttja både bilar och flygplan för att nå fram med klapparna.

Men hon var ändå noga med att behålla stämningen runt julen och på många av illustrationerna kan man se tomten smyga förbi människornas stugor och titta in genom fönstret där julförberedelser pågår, eller så ser det bara julidylliskt ut där inne.

Hennes tomtar har också ett fint förhållande till alla djur, något som de har gemensamt med Haralds tomte. Man kan kanske säga att, om Harald hade brytt sig om att jämföra, Jenny Nyströms tomtar låg närmare hans verklighet än den amerikanska varianten.

Nyströms tomtar hade visserligen alltid röd luva, men den övriga klädedräkten kunde skifta i olika färger, faktiskt ofta i grått. Den amerikanska tomten är en jovialisk och bullrig typ, vars klädedräkt oftast är alltigenom röd. Den härstammar från S:t Nikolaus, eller Sankta Claus, men för att understryka att det är kommersialismens högtid så tog Coca Cola upp tråden och lanserade denna helt röda tomte, som fått stå som förebild för många tomtar sen dess.

Varje år slås nya rekord i julhandeln i Sverige, Melchior, Balthasar, och Kaspar hamnar alltmer i bakgrunden. Tomtarna håller sitt grepp om barnen och olika orter här i den norra delen av jordeklotet slåss om att utnämna sig själva till tomtens hemort. Denna kamp hade Harald stått helt främmande inför, han visste ju.

”Vem var det annars som klippte manen på hästarna”, som Haralds dotter påpekade när vi kom att tala om gården där hon växte upp.

Mötena med Harald inspirerade mig att skriva en parafras på Viktor Rydbergs dikt ”Tomten” från 1881, och denna får avsluta julaftonens bloggande. God jul, alla läsare!

En ensam

fluga

surrar

i Haralds

stuga

katten kurrar

i Haralds

knä

och Harald

stryker henne

lite disträ

där han

sitter

i sitt kök

ingen stress

inget stök

trots att

julen

är nära

Rudolf

med mulen

i all ära

men här

vilar friden

och Harald

vilar i den

Det är eld

i spisen

och trots

den världsliga

krisen

råder lugn

och ro

i ensligt bo

och ute

på gården

på den snötäckta

marken

där står

den gamla

sparken

som i gynnsamma

lägen

fört honom

hela vägen

till affären

det går fort

när skaren

bär en

Nu sitter han

med kokkaffet

i en kopp

med sin lite

böjda kropp

och tittar ut

på tunet

där ser han

tomten

den grå

vandra

som på skrå

gammal

och lite halt

men ännu

hjälpsam i allt

De lever

liksom

i symbios

tysta

och utan

några lås

och har

så gjort

sedan Harald

föddes

maten

veden

orden

inget öddes

Nu sjunger

de båda

på sista

versen

ingen av dem

trivs med

den ökande

kommersen

trivs inte

att slösa

och gåtan

återstår

att lösa

Men Harald

är ändå

nöjd

med sin

levnads bana

som sagt

en aning

böjd

kanske mest

av gammal

vana

gåtan

kommer nog

bestå

i evinnerliga

tider

men det är

inte den

som gör

att människorna

lider

Harald

och tomten

lever

i det lilla

men känner

hela världen

ser hur illa

det står till

på ängar

och gärden

och bortom

horisonten

för människor

framför datorn

och bakom fronten

De är

de enda två

i enklaven

och Harald

kan förstå

att tomten

den grå

kommer

att följa honom

i graven

ty i dag

är det bara

den röda

kommersens

och klapparnas

tomte

som styr

och medan elden

sakta pyr

i den grå

veden

fattar Harald

skeden

och tar

en tugga

av gröten

och han ser

en skugga

röra sig

över löten

det är

tomten

den grå

knappt två

alnar

som försvinner

i mörkret

samtidigt

som elden

falnar

Anders Lindén