Plattor i stället för live i virusets spår

Flöjten är inget av våra vanligare jazzinstrument. Och det finns säkert skäl till det. Flöjten har på något sätt blivit symbolen för något finstämt, något sprött. Och även om jazzen kan vara det också, så är det inte det första man tänker på i jazzsammanhang.

Jag är ingen musiker men som jag uppfattar det är flöjten ett väldigt delikat instrument att hantera. Vill man för mycket så finns risk att tonerna stockar sig. Och läcker man luft för att få till en mer brutal ton så är det lätt att tappa tonen helt.

Min nyfikenhet var därför stor när jag anmälde mig till en konsert på Fasching. Det var en av våra bästa saxofonister, Magnus Lindgren, som tagit fram flöjten. Och faktum är att han även betecknas som en av Europas främsta jazzflöjtister.

Men det kom något emellan, ett coronavirus vars härjningar begränsar mångas rörlighet. Det gjorde att jag, trots min nyfikenhet, bestämde mig för att inte gå till Fasching och lyssna när Magnus Lindgren, tillsammans med Henrik Janson på gitarr, Lars Larry Danielsson på elbas och Per Lindvall på trummor skulle hylla en av jazzens stora flöjtister, Herbie Mann. Det var 50 år sedan han spelade in sitt legendariska album ”Memphis Underground”. Magnus Lindgren har följaktligen döpt sitt projekt till ”Stockholm Underground”.

Efter det att jag bestämt mig för att stanna hemma visade det sig att coronaviruset, som håller på att stänga hela kulturlivet runt om i världen, även satte stopp för ”Stockholm Underground” på Fasching, konserten ställdes in.

Men jag fann på råd. Jag tog helt enkelt fram albumet ”Stockholm Underground”, som Magnus Lindgren och hans medmusikanter spelade in 2017, för att höra hur det skulle ha låtit på Fasching denna söndagskväll.

Så där satt jag med cd:n ”Stockholm Underground”. Och jag tog även fram LP:n ”Memphis Underground” från 1969. Detta år var jag 24 år och mitt dåvarande jazzliv kretsade, trots att jag köpte plattan, inte i första hand runt Herbie Mann och hans sprödsoul, det ska villigt erkännas.

Det var i stället en saxofonist, som också spelade flöjt ibland, som jag vurmade för.

Några år innan Herbie Mann spelade in ”Memphis Underground”, rättare sagt 1966, hade saxofonisten Charles Lloyd tagit fram flöjten och spelat in sin egen komposition ”Sombrero Sam” på plattan ”Dream Weaver”. Det är en melodiös rökare, troligen inspirerad av Lloyds förflutna som bluesbandsmusiker i sina hemtrakter i just Memphis (en händelse som ser ut som en tanke). Här och i en snabb version av Jacques Preverts Autumn Leaves färgar flöjten verkligen av sig på musiken och uppbackad av Keith Jarrett på piano, Cecil McBee på bas och Jack DeJohnette på trummor känns flöjten som ett helt adekvat jazzinstrument.

Min dåvarande jazzkompis och jag lyssnade till kvartetten i Stockholm för att sedan lifta till Antibes i södra Frankrike där Charles Lloyd Quartet gjorde ett djupt intryck, ja, faktiskt knockade både den franska publiken och presskåren. Konserten spelades in av Atlantic men av någon anledning gavs den aldrig ut på skiva och har därefter aldrig återfunnits i Atlantics gömslen. (Duke Ellington spelade kvällen efter och det var en lika fantastisk konsert med orkestern i högform, vilket inte alltid var fallet. Denna konsert finns utgiven på två LP-skivor, tyvärr med lite förvirrande låtangivelser.)

Om Charles Lloyds kvartett var ett av våra huvudspår vid denna tid så var Stanley Turrentine ett annat. Han tog, vad jag vet, aldrig fram någon flöjt. Vad han däremot gjorde var att, liksom Herbie Mann, välja soul och rhythm and blues-musik som sitt förstaalternativ och han blev med åren alltmer en soloartist med ett pumpande komp som backade upp honom, inte olikt Herbie Mann på ”Memphis Underground”.

Men min vurm för Turrentine grundade sig mera i 1960-talets inspelningar tillsammans med Les McCann och Shirley Scott än hans senare soulinspirerade inspelningar. Ett fint exempel på hans känsla och hans ton tycker jag är albumet ”That´s what it´s at”. Jag vet inte hur många gånger vi lyssnade till ”We´ll See Yaw´ll After While, Ya Heah”, inte bara för titeln utan också för ett sugande (i positiv bemärkelse) spel från Turrentine.

Vi var naturligtvis på plats när Turrentine 1966 kom till Gyllene Cirkeln som medlem i organisten Shirley Scotts trio. Det var en högtidsstund och det var innan han blev den ensamma stjärnan i otaliga sweet soul-skivor, och innan han blev en tillbakalutad Mr T poserande i solbrillor.

Hemma i min karantän spelade jag nu cd:n ”Magnus Lindgren Stockholm Underground”. Och lyssnade till ett tillbakalutat pumpande komp med Per Lindvall på trummor och Lars Larry Danielsson på elbas. Där finns stora likheter med Memphis Underground. Magnus Lindgrens flöjt ornamenterar dock lite mer än Herbie Manns. Och soulen och rhythm & blues-känslan är inte lika stark, låtvalet är lite mer varierat.

Sweet Soul Music i Manns och Turrentines anda är kanske inte min finaste likör, men man kan ju inte leva på sweet memories hela livet. Så jag är verkligen besviken att jag inte fick höra Magnus Lindgren Stockholm Underground. Det är ju det som är vitsen med musiklivet, att man kan gå tillbaka, men framför allt att man kan skaffa sig nya intryck som förhoppningsvis överraskar och berikar.

När det uppstår begränsningar, som ett coronavirus, så blottas hur mycket dessa nya intryck betyder i ens liv. Plattor bra men live bäst, för att travestera ett gammalt ordspråk.

Anders Lindén

Rena Rama nu och då

Jazzgruppen ”Rena Rama” återsamlades på Faschings scen i torsdags, 45 år efter det att de spelade in ett live-album på samma plats. Det var releasefest, men inte för något nytt album utan för att den 45 år gamla liveinspelningen genomgått en remastring och nu ges ut på nytt. När det begav sig var den nummer två i serien Organic Music som gavs ut av skivbolaget Urspår, nu är det Caprice som ser till att fräscha upp inspelningen.

Det var alltså 1975 som inspelningen gjordes, men av någon anledning väntade då skivbolaget i åtta år innan man gav ut konserten.

Men den som väntar på något gott väntar som bekant aldrig för länge. För mig blev det en kick när den väl kom ut. Under åren som gått sen dess har jag lyssnat till detta album många gånger, och varje gång övertygats av bandets energi.

1975, vid tiden för inspelningen, kännetecknades ”Rena Rama”, förutom av denna enorma energi, av att de tog sig an och bearbetade folkmusik från olika länder, att rytmiska figurer hade stor inverkan på musikens uppbyggnad och att alla i bandet betydde lika mycket när det gällde att påverka musikens riktning.

”Rena Rama” bildades runt 1970 och fick spela in sin första skiva 1973 på Caprice, ”Jazz i Sverige”. Bandet bestod då av Bengt Berger på trummor, Palle Danielsson på kontrabas, Bobo Stenson på piano och Lennart Åberg på saxar och flöjt. De två sistnämnda kom sedan att ingå i alla versioner av ”Rena Rama” fram till upplösningen runt 1990.

Lars Westin utnämner i skivkonvolutet de fyra till de kanske främsta företrädarna för den nya svenska jazzgenerationen och det är bara att hålla med.

Då satte trummisen Bengt Berger, med sina erfarenheter från en lång vistelse i Indien, stor prägel på gruppen och på denna skiva deltar alla på diverse slaginstrument. En låt är till och med framförd med enbart slaginstrument. På flera spår utgör folkmusik en grund och Åberg spelar mycket flöjt. De skapar mycket av musiken i stunden och alla kan påverka.

Två år senare gjorde gruppen det live-album som releasefesten gällde. Det är också det album som gjort störst intryck på mig och som jag därför haft som mall när jag lyssnat på resten av deras produktion.

När de spelade in denna skiva hade Bengt Berger ersatts av Leroy Lowe vid trummorna och Lowe hade även han stor påverkan på musiken, även om han hade en annorlunda framtoning. Det finns en vaggande rytm som försätter mig i ett tillstånd där jag är helt koncentrerad på musiken, gruppen är som en ormtjusare och jag är ormen. Alla fyller i med sina röster, det hela är mycket suggestivt och det är inte melodilinjerna som kommer i första hand utan det som sker runt omkring. Musiken kommer till mig i vågor och det känns skönt att översköljas. Det är en ljudbild fri från enskilda uppvisningar, en helhetsupplevelse som är större än de enskilda delarna.

Efter den skivan stöptes gruppen sakta om i en ny, mer konventionell form, där de enskilda insatserna blev viktigare och gavs ett större utrymme. Solospelandet ökade och betydelsen av de rytmiska figurerna tonades ned, liksom det folkmusikaliska inslaget. Även om dessa ingredienser fortfarande till och från betydde en hel del.

1977 kom albumet ”Landscapes”. 1979 spelade man in ”Inside-Outside”. Lars Westin kan se ”en utveckling och en mognad”. Själv lyssnar jag till fantastiska musiker men som anpassat sig och blivit mer konventionella i sin approach till musiken.

Nästa LP, ”New Album”, spelades in i november 1985 och här har Anders Jormin ersatt Palle Danielsson på bas och Anders Kjellberg har ersatt Leroy Lowe bakom trummorna.

I ”The Lost Tapes” från mars 1987 har Åberg/Stenson/Jormin fått sällskap av Kenny Wheeler på trumpet och Billy Hart på trummor. Det sista albumet blev ”Rena Rama with Marilyn Mazur” från 1989.

Och nu, 45 år efter live-inspelningen på Fasching och 21 år efter den sista skivan, återsamlas de på Faschings scen. Tillfrågade om konserten för 45 år sedan har medlemmarna inte mycket att säga. Men vi får reda på att spelningen gick av stapeln under en jazzfestival och att tre band skulle rymmas under kvällen på Fasching, vilket begränsade spelningen till bara tre låtar, om än långa.

Och Bobo Stenson berättade att han nyligen lyssnat på den återutgivna konserten, i bilen på en resa i Belgien. Han var alldeles slut när han kom fram till målet för bilfärden – men inte av att köra utan av den energi som gruppen jobbade upp under spelningen.

Den här torsdagskvällen var det Lennart Åberg, Bobo Stenson, Palle Danielsson och Anders Kjellberg som utgjorde Rena Rama. De spelade bland annat alla tre låtarna som fanns på live-inspelningen, Enok, skriven av Bobo Stenson, Nem Um Talvez av Hermeto Pasqual och Rumanian Folksong, en traditionell sång som arrangerats av Palle Danielsson. Det lät naturligtvis annorlunda än då. Det var inte lika suggestivt, det gungade inte på samma sätt. Men en jämförelse kan bara bli orättvis, det var ju länge sedan de fyra musikerna på scenen spelade ihop, länge sedan de hade ett intuitivt samarbete. De outtröttliga löpningarna upp och ner på skalan hade ersatts av ett mer eftertänksamt spel. Men det var ändå en musik som jag kunde vila i med uttrycksfulla soloinsatser och man understödde varandra på ett fint sätt.

Ett roligt inslag var när gruppen inför sista låten kallade upp Bengt ”Beche” Berger på scenen för att han skulle hoppa in vid trummorna.

”Då blir jag både den förste och den siste trummisen i ”Rena Rama”, utbrast han. Och så hade det också blivit om det inte vore för extranumret där Anders Kjellberg återtog sin plats bakom trummorna.

Det var ett återseende som var roligt att lyssna till, men den energi de utvecklade på Fasching 1975 var de långt ifrån. Det var hälften av tonerna och hälften av låtlängderna från den tiden. Men det blev en trevlig kväll och den nymastrade CD:n har gjort att gruppen låter bättre än någonsin, fast på en konsert för 45 år sedan.