Musikaliskt äventyr med Tobias Wiklund Quartet

En del spelar färdig musik, noterna bestämmer hur det ska låta och det låter ungefär likadant varje gång man spelar.

Men det finns ett annat sätt att spela där det gäller för bandmedlemmarna att hela tiden vara uppmärksamma på förändringar, att vara med på noterna på ett mer symboliskt sätt. Det är när alla i ett band bejakar friheten, bejakar att en komposition inte alltid låter likadant från gång till gång.

En sådan grupp är Tobias Wiklund Quartet.

Här finns ingen brådska att nå in till kärnan i musiken, ingen ser stressad ut om någon annan i bandet tar extra mycket tid på sig, snarare tvärtom.

Kvartetten bygger musik, men om det vore ett vanligt bygge skulle kostnaderna skena för där är tid pengar, här är tid en rymd för eftertanke, ett utrymme för att alstra idéer och genomföra dem.

Musiken består till stora delar av solospelande, dels från Tobias Wiklunds kornett, dels från Simon Toldams piano. Men på något märkligt sätt är musiken ändå väldigt sammanhållen, inga lösa delar som skvalpar. Jag tror det till stor del beror på Lasse Mørcks kontrabasspel och Daniel Fredrikssons trumspel, de bidrar i högsta grad till musikens dynamik, ibland går de före, ibland anpassar de sitt spel till musikens växlingar. Denna växelverkan mellan kornett/piano och bas/trummor är väldigt fruktbar. Frihet alstrar frihet så att säga.

Och i och med att musiken är så sammanhållen så känns applåder efter soloinsatserna helt onödiga, det finns liksom ingen naturlig plats för att slå ihop händerna. Dels fordrar musiken total uppmärksamhet, dels går insatserna sömlöst in i varandra. Med andra ord är musiken en helhet som sluter sig först när bandet slutar spela.

Musiken, skriven av bandledaren, är på något sätt allomfattande. I musiken och framförandet har jazzhistorien stort inflytande, man kan höra ekon från tidig dixieland, men musikhistorien slutar inte där utan kvartetten följer den ända fram till i dag.

Och Wiklund inspireras av udda företeelser som kvantfysik (en av hans kompositioner heter ”Endless possibilities of microscopic moments”) och drömska rymdfärder när han skriver. Han har också en politisk utgångspunkt som kan återspegla sig i musiken (till exempel kompositionen ”Molnen hopar sig”), men utan att skriva oss lyssnare på näsan.

Varför spelar han då kornett och inte trumpet som är det vanliga. Jo, det förstår man när man lyssnar till honom. Hans lite skorrande ton kan vara väldigt precis. Och när han vill kan han viska utan att rösten tappar i skärpa. Och på något sätt är han alltid melodiös, även när han har som mest bråttom eller får ropa högt för att göra sig hörd.

Han behärskar verkligen friheten, den som är en förutsättning för lusten och idéerna.

Pianisten Simon Toldam upphör aldrig att förvåna, han är egensinnig i ordets mest positiva betydelse. Hans lätta, nästan nonchalanta anslag kombinerar han med en rikedom på udda idéer. Det är uppfriskande, man vet aldrig riktigt vad som ska komma, han hittar hela tiden ovanliga vändningar i musiken.

Basisten Lasse Mørck har en distinkt ton som aldrig försvinner från örat, inte ens i ett crescendo, och Daniel Fredrikssons spel passar på ett förunderligt sätt in i bandet. Jag har sett honom i många olika sammanhang men jag tycker att han här får ut det bästa av sina kunskaper.

Det är ett musikaliskt äventyr som vi får följa med på. Flera av låtarna börjar med en slinga som kan vara enkel, tilltalande melodiös, men som gruppen sedan utvecklar i olika riktningar.

Ibland stormar hela havet utan att vi för en sekund är rädda att båten ska kantra. Ibland har den knappt styrfart, ingen i gruppen är rädd för det minimala, inte ens för tystnaden.

Detta äventyr på Fasching i tisdags kväll var verkligen värt att få följa med på, särskilt som det avslutades med en svidande vacker version av ”That lucky old sun”, där instrumenten samlades kring ett rakt tema och Louis Armstrong i sin himmel log ikapp med oss i publiken.

Anders Lindén

Bengt ”Frippe” Nordström – en pionjär att minnas

Jag anländer till Fasching, det är onsdag och det ska bli en kväll i ”Frippes” anda. Frippe hette egentligen Bengt Nordström och var en del av den svenska jazzscenen i många år från 1960-talet och framåt, mer omdiskuterad än kanske någon annan jazzmusiker i det här landet.

Mina tankar går tillbaka till en konsert, troligen i slutet av 1960-talet. Vi satt på Sergelteatern i spänd förväntan. Bengt ”Frippe” Nordström skulle hålla en solokonsert. Han kom in på scenen och började vandra fram och tillbaka, i ena stunden såg han ut att börja blåsa i saxofonen, i nästa tog han ned den och vandrade vidare. Fram och tillbaka, som en isbjörn på Skansen.

Publiken började bli otålig och Frippe märkte det. Men han måste ha något som fick i gång honom, något som fick hans kreativa sida att börja fungera.

”Provocera mej då!” ropade han ut mot oss i publiken.

”Kom loss då”, skrek en provocerad man och reste sig från stolen.

Frippe fick fram två, kanske tre toner.

Sedan blev det inget mer. Konserten fick ett abrupt slut.

Och kanske var det så, Frippe var en provokation för många, både lyssnare och musiker. Men själv tror jag inte han brydde sig, han var uppfylld av att sprida ett budskap om musikens kraft. Kruxet var att han hade sina egna tankar om hur musik skulle låta, att den inte behövde vara renlärig bara man verkligen menade vad man spelade. Han var konsekvent och gjorde aldrig avkall på sitt konstnärliga uttryck, även om han mot slutet av sin musikerbana blev alltmer ensam och tvivlande på sin mission, frågade sig om allt varit förgäves.

Men innan dess var han en aktiv jazzens särling, man fick gilla eller ogilla det han stod för. Jazzkritikern Ingemar Glanzelius skrev att Frippe ville sortera bort vårt fjäsk och våra slagord för att vaska fram oss själva, lindra vår osäkerhet och förlösa vår kramp.

Han menade att Frippe kunde jazzspråkets formella fraser men struntade i dem, för att i stället hitta dess sprängkraft. ”Bengt Nordström ville göra det omöjliga. Därför säger många att han är en bluff”, skrev Glanzelius.

Frippe bar med sig sin musik i ett fodral vart han än gick, ett fodral som han när som helst kunde öppna, om han tyckte att musiken på scenen hade spårat ur eller om tonerna var obevekligt lockande. Eller när det blev tomt på scenen, i en paus, så kanske det var dags för en solospelning. Då tog han upp saxofonen ur fodralet. Både Gyllene Cirkelns och Faschings publik har upplevt sådana soloframträdanden genom åren.

Många förargade han, jag har hört framstående svenska jazzmusiker förfasa sig eller göra sig lustig, över honom.

Men jag tror inte det i första hand gällde hans musik utan mera hans sätt att tränga sig på. För spela kunde han även om publik och kritiker ibland gav uttryck för tvivel. Men, utan jämförelser i övrigt, även Ornette Coleman väckte tvivel när han kom upp med något nytt. Frippe var före sin tid, skrev mångårige medspelaren Peeter Uuskyla, ”Frippe talade om spontan improviserad kreativ musik vid en tid när alla andra fortfarande försökte bemästra bebopen”.

För Frippe var en pionjär, inte bara när han spelade solokonserter med sin saxofon år innan Steve Lacy gjorde det, utan också när han spelade in andra musiker som hade svårt att nå ut. Bästa exemplet är Albert Ayler, vars första album det var Frippe som spelade in.

Och han kunde spela tillsammans med andra, bli en i gänget (åtminstone nästan), i högre grad än myterna om honom förtäljer. Så det finns också en annan Frippe än de många historierna om honom ger vid handen. Under 1980-talet hade han till exempel en egen grupp, kallad ”Miljövårdsverket” eller ”The Environmental Control Office”, som finns att lyssna till på en LP-skiva, en enkel- och en dubbel-cd.  Lasse Svantesson, violinist i gruppen, vet i texten till en cd berätta att provokationen även var närvarande i gruppen, men på ett positivt sätt: ”Han talade ofta om för oss hur han ville ha musiken. Men han ville också att vi inte skulle hålla med – för att tvinga honom att bli mer kreativ”, skriver han. Alltså något som jag och övriga publiken i Sergelteatern misslyckades med.

Förutom inspelningar med Miljövårdsverket finns 1960-talsinspelningar i konstellationer med bland annat Bernt Rosengren och Lalle Svensson samlade på en cd. 1970 var han också solist i Sven-Åke Johanssons ”Rotationer för stor orkester” som finns inspelad på en trippel-cd tillsammans med samarbeten med Sven-Åke Johansson och Alexander v. Schlippenbach både från 1977 och 1982. Frippe gav också ut EP och LP med inspelningar av sig själv i små upplagor, numera oerhört svåra att få tag på.

Och nu är Bengt ”Frippe” Nordström, som dog år 2000, åter aktuell i en maxibox som innehåller 4 LP-skivor, 1 EP och 1 tiotumsfilm, biografi samt mängder med foton. Arbetet med boxen har genomförts av många men Thomas Millroth och kvällens scenvärd, Mats Gustafsson, har varit två av de mest drivande.

Att boxen var klar firades alltså på Fasching med ett första set som startade med en film, tagen av Torbjörn Ehrnvall, från Moderna Muséet i maj 1973 där Frippe oanmäld går upp på scenen i en paus i en Dexter Gordon-konsert och utför en av sina lite dröjande, prövande solospelningar.

Efter filmen fick vi oss till livs livesolospelningar i Frippes anda. Först ut var Isak Hedtjärn som sittande på en stol på scenen vrängde och vred på sin klarinett. Därefter kom Jörgen Adolfsson som spelade på en kontrabasklarinett som han en gång köpt av Frippe (Frippe hade en tendens att köpa två av alla instrument, berättade Adolfsson, varav han ansåg sig kunna avvara den ena kontrabasklarinetten till Jörgen). Även han satt på scenen, fjättrad till golvet som han var av det stora instrumentet.

Men med Anna Högbergs altsax började musiken röra sig runt i rummet, genom skaror av stående lyssnare, upp på övervåningen och ner igen. Att musik kan komma varifrån som helst fortsatte Dror Feiler att visa då han gjorde entré i en klockrock där pinglorna som var fastsatta på rocken ljöd där han rörde sig i rummet och ackompanjerade hans saxspel.

Att utnyttja hela rummet är helt i Frippes anda: ”Frippe ville verkligen ge oss ett bättre liv genom att skulptera vår omgivning med musik av ren naken skönhet”, som Peeter Uuskyla, trummis i Frippes kvartett Naturvårdsverket skriver i konvolutet till en av deras album.

I pausen konstaterade Mats Gustafsson att intresset för boxen var överväldigande och att upplagen redan var slutsåld. Men att man kunde teckna sig för en ny upplaga.

Därefter bjöd Gustafsson upp till premiärspelning för en ny trio, ”IF A NAME”, där han själv spelar saxar, flöjter och elektronik, Johan Berthling spelar gitarr och kontrabas och Jan St Werner står för de huvudsakliga elektroniska insatserna.

Det blev en ljudkomposition, ibland en matta, ibland böljande vågor, att sakta sjunka in i.

I det andra numret med trion förstärktes den med friformlegendaren Sven-Åke Johansson på dragspel. Musiken blev mer uppbruten med dragspelet i centrum.

Jag satt och undrade över om detta var i Frippes anda, även om det på ett sätt var nyskapande så kanske han hade misstyckt och därför äntrat scenen.

Mitt i detta nummer fälldes duken ned bakom de fortfarande spelande musikerna och Frippes solo från Moderna Muséet spelades åter upp. Och plötsligt var det som om han faktiskt äntrat scenen och blivit en femte kugge i bandet. Och jag fick ta tillbaka min tanke om att han misstyckt, hans filmade och inspelade toner flöt in i scenmusiken på ett väldigt uttrycksfullt sätt. Hans saxofon hördes som en drunknandes röst över stormens piskande av vattnet. Eller som ett kärleksrop mitt i världens konvulsioner, ett kärleksrop till musiken och dess oreserverade frihet.

Anders Lindén