Tema, solon och tema igen. Det finns en jazz som många åhörare är vana vid. Det handlar också om att kompet håller en stadig takt genom hela låten för att solisterna ska veta vad som gäller.
Men dagens unga jazz bryter ofta mot denna formel och Susanna Risberg trio med förstärkning av Malin Wättring var inget undantag.
De spelade på Fasching i onsdags inför en ganska fåtalig publik men som hörbarligen uppskattade vad man fick sig till livs. Med rätta. För det var känslig musik som spelades. Ibland lite trevande, men den talade hela tiden till lyssnarna. Ja, just talade, det kändes som om man var del av en diskussion där varje inlägg hade betydelse för helheten.
Som i alla blottläggande dialoger var det också roligt att kunna konstatera att musikens intensitet stegrades genom hela konserten. Med detta inte sagt att ljudet alltid ökade, men perioderna av animerade diskussioner blev längre och mer högljudda, dessemellan fanns långsammare passager där talarna fick prata ostört.
Som lyssnare vaggades jag längre och längre in i musiken, det trevande gav upphov till en nyfikenhet om var vi till sist skulle hamna. Och det alltmer självsäkra gav oss en väg framåt.
I gruppen var det trummisen Jonathan Lundberg som angav tonen, så tonlöst hans instrument än är. Oftast var det han som visade vägen som de andra sedan kunde beträda, inte helt utan utvikningar. Hans bakgrundsmålningar var kongeniala. Men samtidigt hade de en sådan lyster att det kanske i långa stycken hade räckt för att hålla lyssnarna kvar utan att några andra instrument ingripit i skeendet.
Den som kom närmast det mänskliga talet var gruppens ledare, gitarristen Susanna Risberg. Men som sagt, hennes tal skruvades upp alltmer och blev mera sammanhängande, så mot slutet ropade hon slagord till oss.
Basisten Ale William Sjöström mullrade ofta, ett härligt levande muller, som både som bakgrund och förgrund skänkte ett djupt skogs- och sagoskimmer till anrättningen.
Och över alltihopa lyste Malin Wättrings tenorsaxofon. Hon kunde vara Sveriges nya stjärna på saxofon, om hon själv ville. Hon visade att varje detalj i spelet betyder något. Om man inte spelar så många toner måste det vara så.
Men ska man bli en stjärna för många handlar det ofta, tyvärr kanske, om att ha mera kraft i sitt spel och hålla sig till mera kända spelmarker. Ger man sig ut och trevar på mera okänd mark så är det stipendier och utmärkelser som gäller mer än fullsatta salonger.
En av låtarna introducerade Wättring genom en lång klagan som spelades utan avbrott för andning. I början undrade jag varifrån ljudet kom men sen såg jag att det bara var hon som spelade just då. Ljudet fortsatte såväl på ut-som inandning fram till det att hon började spela melodin. Koncentrationen var hundraprocentig.
Malin Wättring är heller ingen saxofonist som står bredbent i mitten och blåser rakt ut över publiken. Nej, publiken såg henne hela konserten i profil där hon stod vänd mot sin gitarrkollega på andra sidan scenen, kommunikationen musiker emellan kom i första hand. Jag undrar om föreställningen blivit lika givande om inte trion lånat in Wättring, men nu var hon med så det är inget att fundera över.
Jag har hört enskilda musiker som gått ut lite trevande för att sedan stegra musiken, men det har oftast varit i solon där mästaren är pianisten Aaron Goldberg. Men här handlade hela framförandet om att lågmält börja hitta formen för att sedan stegra musiken inom det man hittat. Det tilltalade mig och jag gick från Fasching uppfylld av prat, muller och stegrande ljudmassor, glad att ha bestämt mig för att gå och lyssna på ett band jag inte hade några relationer till i förväg.
Anders Lindén
kulturyttranden 