Georg Riedel – ett måste i svenskt musikliv

”Stubborn”.

Det är namnet på en låt som Georg Riedel skrivit för Ekdahl/Bagge Big Band. Och det är ett ord som kan symbolisera Georg Riedel själv, envist fortsätter denne nestor inom svenskt musikliv att komponera.

Denna onsdagskväll var Fasching så gott som fullsatt och storbandet, med Georg Riedel som dirigent, eller ciceron kanske bättre betecknar hans insats, vällde ut över scenkanten för att få plats.

Det blev en kväll där Georg Riedels luftiga musik fyllde jazzklubben med en stor variation av takter och toner, som alltid när Riedel är i farten. Musiken var nyskriven för Ekdahl/Bagge Big Band och dess eminenta medlemmar.

Har man till exempel Fredrik Lindborg på barytonsax så kan man kalla fram honom till solomikrofonen och bygga en hel låt runt honom, som i tredje satsen av sviten ”Song for Nobody”.

Och har man en trumpetare som Karl Olandersson kan man låta honom ta hand om en tonsättning av Pär Lagerkvists ”Det är vackrast när det skymmer” och den blir behandlad med den känsla som krävs.

Och har man Per ”Ruskträsk” Johansson på altsax så ger ”Fast Music” en helt annan upplevelse än motsvarigheten på matsidan, fast food, som Riedel anger som en inspirationskälla.

Georg Riedel är kompositör av nödvändighet. Han kan inte låta bli notbladen för en enda dag. Han berättade att han skriver allt för hand, att han inte lärt sig använda datorn när han komponerar. Men en dag, kanske, sa han, vilket lovar gott inför 85-åringens framtid.

Riedel är ett unikum i svenskt musikliv som tar intryck från alla möjliga håll. För kvällens verk hade han främst hämtat inspiration från Duke Ellington och Jan Johansson, vars andar svävade över musiken.

Riedel är ingen som gör en smältdegel av alla sina intryck utan mera fångar ett idiom i taget. Och han gör det liksom i flykten, det finns alltid något luftigt i hans kompositioner, luft som ger utrymme för de taktbyten och underströmmar som musiken är full av.

Och Ekdahl/Bagge Big Band hade inga svårigheter att anamma Riedels tonspråk.

Mellan låtarna berättade ciceronen själv om kompositionerna, hur de tillkommit och vad som inspirerat honom.

”Dance music” är till exempel en rolig hågkomst från Riedels tid med Arne Domnérus orkester på Nalen, då man ibland spelade låtar i udda taktarter, som fem fjärdedelar, för att se hur de dansande reagerade.

Jan Johansson hyllades också under kvällen i en text av Cornelis Vreeswijk som Georg Riedel skrivit musik till och som framfördes av Sarah Riedel.

Men om nu Ellington och Johansson varit inspiratörerna så har Riedel ändå alltid ett eget sätt att lyfta musiken som går igen i allt han gör, en musik som andas, som lever, som utforskar.

Att lyssna till hans musik är alltid en glädje. Vilket hördes på publiken denna onsdagskväll på Fasching.

(Storbandet bestod för kvällen av Per Ruskträsk Johansson, Johan Christoffersson, Robert Nordmark, Linus Lindblom och Fredrik Lindborg på saxar och träblås, Kristian Persson, Arvid Ingberg, Staffan Findin och Kristoffer Siggstedt på tromboner, Karl Olandersson, Tobias Wiklund, Erik Tengholm och Emil Strandberg på trumpet, Carl Bagge på piano, Martin Sjöstedt på bas och Per Ekdahl på trummor). Sarah Riedel stod för sånginsatserna).

Anders Lindén

En genuint riedelsk kväll på Fasching

För knappt ett år sedan såg jag Georg Riedels då nyskrivna musik framföras på Fasching, men utan nestorn själv i ensemblen. Då hade han påbörjat ett samarbete med vibrafonisten Mattias Ståhl, ett samarbete som nu burit frukt i form av ett nytt album och den releasekonsert som inledde måndagskvällen på Fasching, nu med Riedel själv på kontrabas.

Georg Riedel hade skrivit merparten av kompositionerna som duon framförde (även Ståhl bidrog) och han berättade att det var länge sedan han spelade på duo, faktiskt inte sedan han och Jan Johansson kamperade ihop på 1960-talet.

Den 85-årige basisten inledde konserten med att spela ”walking bass” bakom Ståhls vibrafon. Inte heller det hade han gjort på länge. Han påminde om att det sättet att spela, oftast i bakgrunden, i stort sett var allenarådande för en basist när han började spela jazz.

Och som sagt, numera gör han det nästan aldrig. Jazzen har med åren blivit väldigt mycket mer varierad. En utveckling som passar låtskrivaren Georg Riedel. Ty han älskar att överskrida musikaliska gränser, att ta till sig av andra genrer och göra något eget av det.

Pastischer är något han vurmar för och han hämtar inspiration från många olika musikaliska uttryck. Denna måndagskväll dök Bach upp som inspiratör, och vi kunde höra ekon från Monk, hela tiden med lekfullheten som en grund för komponerandet. Hans experimentlusta kan ibland göra att instrumenten ger sig ut på äventyr men musiken förlorar aldrig sin melodiska grund.

Kompositionerna är en blandning av nya klanger och klanger från fordom. Jag skulle vilja påstå att Georg Riedel funnit den minsta gemensamma nämnaren mellan det komplicerade och det enkla.

Här är det musiken som står i centrum, inte musikernas individuella prestationer (även om musikerna måste prestera på topp för att göra musiken rättvisa).

Detsamma kan sägas om kvällens andra avdelning där pianisten Adam Forkelid skrivit musik för Georg Riedel. Det är ett vågat projekt att skriva musik för en av våra främsta kompositörer och framföra den med maestro själv på kontrabas.

Att ha någon annan i tankarna när man komponerar gör något med musiken, berättade Forkelid. Exakt vad det gjorde med hans komponerande vet jag inte, men det jag vet är att det lät alldeles utmärkt. Kompositionerna kändes faktiskt som systermusik till Georg Riedels kompositioner, utan att förlora sitt eget värde.

Även Adam Forkelid är inspirerad av klassisk musik, till exempel Schostakowitsch, och använde även andra genrer för sin, lite mer pampiga musik. Jag blev både imponerad och påverkad av såväl pianospelet som hans musik. Den var melodisk utan att bli insmickrande och även här blandades dåtid och nutid på ett verkningsfullt sätt.

Konserten avslutades med att de båda konstellationerna slog sig ihop i kvartettformat och kvällens band knöts samman i en reggae. Men när banden syntes fint knutna och man bara väntade på rosetten bröt trummisen Jon Fält in och löste upp alla knutar med sin lekfullhet, ett adekvat slut på en kväll i den musikaliska kreativitetens anda.

Anders Lindén

Lämningar efter Jan Johansson

I år är det 50 år sedan pianisten Jan Johansson dog i en bilolycka. Mitt i sin gärning. Mitt i sitt kreativa liv.

För är det någon som förtjänar epitetet kreativ så är det Jan Johansson. Eller kanske han själv hade föredragit ett annat ord. Påhittig. Eller lekfull. Man visste aldrig riktigt var man hade honom.

Pratar man med folk som har något slags förhållande till Jan Johansson så har detta ofta uppstått av helt olika anledningar.

”Pippi Långstrump”, säger en del. ”Visa från Utanmyra”, säger andra. Och åter andra pratar om hans ekvilibristiska pianospel. Eller hans betydelse för att förnya jazzen i Sverige.

Och han gjorde verkligen allt detta. Och mer därtill.

Själv gick jag då, för 50 år sedan, till Solna Bibliotek för att lyssna till Jan Johansson.

Sanningen att säga så minns jag i dag inte mycket av konserten, inte ens vilka han spelade ihop med. Att det var Rune Gustafsson på gitarr och Georg Riedel på kontrabas fick jag reda på när jag fick en kopia av en artikel i ”Solna Sundbybergs Tidning” från november 1968. Det som i stället fastnat i minnet är att denna konsert blev hans sista. Några dagar senare var olyckan framme.

Jag har genom åren funderat på hur hans sista konsert på biblioteket lät. Och nu har jag plötsligt fått klart för mig vad jag troligen hörde denna dag i Solna. För jag kom häromdagen över ett album från en konsert i Estland där Jan Johansson spelade tillsammans med samma musiker som uppträdde i biblioteket. Och denna inspelning är, enligt skivkonvolutets text, den enda som gjordes med just denna trio.

Så det var med spänning jag satte mig att lyssna. Och jag blev inte besviken. Faktum är att jag har svårt att förstå att jag inte har några konkreta minnen från konserten. För så medryckande är konsertinspelningen från Tallin.

Trion spelar delvis samma repertoar som på det prisbelönta albumet ”Jazz på svenska”. Men det vore inte Jan Johansson om han inte rörde om lite i grytan. ”Visa från Utanmyra” låter ganska likt den berömda versionen från albumet, men direkt på den spelar trion ”Gånglek från Älvdalen”, vilken blir en virtuos uppvisning av piano och gitarr i samklang, långt från den gängse versionen. Uppvisningar kan vara sterila, men denna är i högsta grad levande.

Georg Riedel finns kvar från skivan ”Jazz på svenska”, som spelades in mellan 1962 och 1964. Konserten i Tallin hölls i juni 1966 och då hade duon som sagt förstärkt med Rune Gustafsson på gitarr. Jag har aldrig, varken förr eller senare, hört Gustafsson spela så bluesrockigt som tillsammans med Jan Johansson. Aldrig har jag hört honom hänga på enskilda toner så länge. Han kliver verkligen ur den städade Domnérus-kostymen och ger sig hän.

Denna trio, som alltså fortfarande spelade tillsammans i november 1968, hade potential att fortsätta utvecklas. Inte minst för att det var ett av Jan Johanssons främsta kännemärken, att han inte lät någonting förbli som det en gång var. Men så blev således inte fallet.

Trots att Jan Johansson var relativt ung när han dog, 37 år, så finns otaliga lämningar från hans musikaliska gärning i det svenska musiklivet, varav alltså en visade mig vad jag troligen hörde i november 1968 på biblioteket i Solna. För helt säker kan man inte vara när det gäller Jan Johansson.

Här kommer ett mer poetiskt försök att beskriva honom

Han dras

till det vardagliga

som nattfjärilen

till ljuset

Men väl där

måste han

som den ingenjör

han nästan är

undersöka lampan

skruva isär

och sätta ihop den

fast på ett nytt sätt

Det borde inte gå

men på något sätt

lyser den upp

omgivningen

ändå

Anders Lindén

En kväll i Lars Gullins tecken

Jag såg en gång på hans levnadstamp en konsert där Lars Gullin, tillsammans med några musikkamrater, spelade sin musik på barytonsaxofonen. Mellan låtarna darrade hans händer som asplöven och vid ett tillfälle när han skulle byta blad på notstället seglade ett antal notblad till golvet.

Men spela kunde han fortfarande. Tonen hade kanske förändrats genom åren men om nu Georg Riedels historieskrivning stämmer så tyckte Gullin att han spelade bättre på ålderns höst (ja, egentligen kom han inte längre än till sensommaren) trots att han inte hade några tänder kvar i munnen. Och det smakprov på en sen inspelning, verket Aeros Aromatic Atomica Suite, som vi fick på Plugged Records denna fredagskväll gav hörsel för sägen. Hans spel var kraftfullt och ömt på samma gång.

På scenen denna lördag var det musikhistorikern Jan Bruér som, med hjälp av musikerna Georg Riedel och Jan Allan, gav oss i publiken smakprov både ur Lars Gullins liv och hans musicerande. Jan Bruér höll i sammankomsten, berättade och spelade skivor, Jan Allan och Riedel stod för anekdoter och hågkomster från deras spel ihop med Gullin, förutom att de tillsammans med gitarristen Daniel Svensson framförde ett antal kompositioner ur Gullins rika låtskatt.

Georg Riedel berättade att som kompositör var Gullin mer inspirerad av Grieg, Sibelius och Alfvén än av samtida amerikansk jazz. Därför kom hans musik att låta annorlunda och Riedel kunde, när Gullin på piano presenterade kompositionen för musikerna i bandet, tänka att ”det här är ju inte jazz”.

Men när barytonsaxofonen kom fram och orkestreringen satt som den skulle blev det ändå jazz, fast som sagt, annorlunda.

Faktiskt så annorlunda att en kritiker vid något tillfälle kallade musiken för ”fesljummen fäbodjazz”. Den sistnämnda beteckningen har med tiden förbytts till något positivt.

Under kvällen på Plugged Records gav Allan/Riedel/Svensson flera smakprov ur Gullins välfyllda notsamling med Jan Allans resonerande, sordinerade trumpetspel, med Svenssons lite stumma ton på gitarren och med Riedels auktoritativa basspel. Opretentiös musik i det lilla formatet som stämde bäst i ”I fall in love too easily”, en låt som Gullin inte skrivit men väl gillade att spela.

Vi fick också höra en inspelad version av Gullins kanske mest kända komposition, ”Danny´s Dream” med maestro själv på barytonsax. Men att denna låt skulle vara hans bästa tyckte inte Georg Riedel som i stället höll fram ”Manchester Fog” som ett mästerverk.

I början av år 1976 gjorde Gullin sin sista inspelning, denna gång hade han skrivit den tidigare omnämnda sviten Aeros Aromatic Atomica Suite för Radiojazzgruppen, där både Georg Riedel och Jan Allan ingick. Och i maj 1976 dog Gullin, endast 48 år gammal, innan skivan hade hunnit ut till affärerna.

Efter hans död var jag på en minneskonsert, Gullin var ju faktiskt en av våra största jazzmusiker genom tiderna, internationellt kanske den största. Bland annat sjöng Monica Zetterlund Gullinkompositioner som textsatts. I bandet ingick den i vanliga fall skicklige trummisen Ivve Oscarsson, och att han inte hade sin bästa dag framgick av att han dränkte Monicas sång med sitt alltför ljudliga trumspel. Detta föranledde en man i publiken att gå fram till scenen och försöka dämpa Ivves utspel. Det lyckades till en del, ända fram till det att sorgen över en kollegas död fick Ivve att trilla av stolen och falla rakt över sitt trumset.

Och vi kan väl alla känna sorg över att Lars Gullin inte fick verka längre. Men jag måste säga att han hann med mycket, hans spel kan vi njuta av på väldigt många inspelningar. Och att två av hans vänner och spelkamrater fortfarande finns med oss och kan vittna, både i ord och ton, är en ynnest att glädjas åt.

Anders Lindén

Oförutsägbar musik av Georg Riedel

Nykomponerad musik av Georg Riedel. Det stod på menyn denna torsdagskväll på Fasching.

Riedel fanns närvarande och presenterade musiken, men kontrabasen i den ensemble som han satt ihop för att framföra kompositionerna trakterades av Pär-Ola Landin.

Georg Riedel inledde med att berätta för den stora publiken att han inte bryr sig om trender längre när han komponerar, att han inte är rädd för att vara omodern. Och det är möjligt att vissa kompositioner kan upplevas som omoderna, men de flesta känns ändå ganska tidlösa.

Han rör sig ohämmat mellan genrer och ska man säga något som utmärker hans kompositioner så är det att de är oförutsägbara. Här blandas barnviseinspirerade kompositioner med ren punkjazz à la Jari Haapalainen Trio, filmmusik med klezmer, böner med countryinspirerade toner.

Det är en enorm spännvidd, men det som binder dem samman är att all Riedels musik andas. Den känns hela tiden levande, mänsklig.

Här finns alla känslolägen; stilla bön, lekfullhet, ilska och våldsamhet. Musiken böljar från viskande till rytande.

Och musikerna gör musiken rättvisa. Det hörs på publikens reaktioner och det syns på Georg Riedel själv där han sitter vid scenkanten och iakttar och lyssnar. Han ser nöjd ut och ibland lyser han till och med upp i ett leende, som överraskad av kraften i sin egen musik.

Men han kan inte helt hålla sig borta från spelandet utan efter pausen smiter han upp på scenen och framför, tillsammans med vibrafonisten Mattias Ståhl och trummisen Jon Fält, två intima pärlor till kompositioner där Riedels bas och Fälts vispar ger sparsmakat understöd till Ståhl.

Georg Riedel nämner under kvällen Gary Burton som en inspirationskälla och jag kan tänka mig att det gjort att han valt vibrafonen som ett av instrumenten i ensemblen. En annan inspiratör han nämner är Jimmy Giuffre, därav finns den av Fredrik Ljungkvist trakterade klarinetten med i bandet. Bakom pianot huserar Adam Forkelid. Han ser oberörd ut samtidigt som han lägger ut ljudmattor för övriga att röra sig över, lite majestätslikt som om han ägde musiken. Fredrik Ljungkvist kämpar och svettas desto mer med sitt fysiska sätt att spela på klarinetten. Och av Mattias Ståhls kroppsligt kantiga sätt att traktera vibrafonen får man inte lura sig, han kan även spela mjukt. Alla får också framträdande uppgifter i de olika kompositionerna. Det enda jag kanske saknade var rösten från Georg Riedels eget instrument, kontrabasen. Pär-Ola Landin fanns med i bakgrunden men lyftes aldrig riktigt fram som övriga instrument.

Musiken böljade fram och tillbaka, hävde och sänkte sig, ibland kunde den till och med få andnöd. Instrumenten gick i och frigjorde sig från varandra. Det var kärleksfulla möten och smärtsamma farväl. Allt efter noterna från en av våra stora kompositörer, inte bara på jazzarenan.

”Jag komponerar varje dag”, berättade 84-åringen Riedel från scenen. Det är ett av hans andningshål. Och det är vår lycka att han fortfarande andas, precis som hans musik.

Anders Lindén

Radiojazzgruppen firade 50 på Fasching

Det var på 1960-talet som Radiojazzgruppen bildades, faktiskt nästan på dagen 50 år innan söndagens konsert på Fasching. Gruppen var under många år en livaktig del av det svenska jazzlivet. Det var Bosse Broberg, som just efterträtt legendaren Olle Helander som jazzchef på radion, som initierade gruppen. Den leddes till en början av Arne Domnérus. Senare tog Lennart Åberg över som ledare för storbandet.

Och det återuppstår fortfarande då och då, som denna kväll på Fasching. Kvar i gruppen från starten finns saxofonisten och bandledaren Åberg samt trumpetaren Jan Allan. Tyvärr var initiativtagaren Bosse Broberg sjuk, annars hade han gästspelat under kvällen. Det gjorde dock en annan originalmedlem, Georg Riedel.

Det är Lennart Åberg som för ordet på sitt oefterhärmliga sätt, där han blandar anekdoter, vitsar och allvar. Ibland snuddar han gränsen för det larviga men han kliver inte över förrän just i slutet, men det må vara honom förlåtet.

En annan veteran med många anekdoter i bagaget dyker också upp och dirigerar några av sina alster, nämligen Georg Riedel. Men han knäpper inga bassträngar, för det gör denna kväll Christian Spering med den äran.

Radiojazzgruppen spelar sig under kvällen fram genom årtiondena, från en Riedelkomposition från tiden före starten fram till Maggi Olins nykomponerade verk.

Till kvällens stjärna vill jag utnämna den italienska pianisten Rita Marcotulli. Hennes hantverk vid tangenterna är både flyhänt och känsligt och hon lyfter flera av låtarna med sitt spel. Fredrik Lindborg på barytonsax har också några fina solon. Lennart Åberg lyser också fortfarande, och han var dessutom upphovsman till kvällens bästa låt, Amarone, eller som han antyder att han kanske döpt den till om den gjorts i dag, Svennevinet.

Mattias Ståhls vibrafon lyser också vid några tillfällen. Och musiken hålls hela tiden under armarna av Peter Danemos trummor och Christian Sperings kontrabas, utmärkta i sin funktion.

Det är, trots en hel del dissonanser, mysig musik som spelas av Radiojazzgruppen. Det är inte revolutionerande på något sätt, men det kan man heller inte förvänta sig när man 50-årsjubilerar. Då är tid för tillbakablickar, och som sådana var det en väldigt trevlig konsert.

Det 50-årsjubilerande bandet bestod denna kväll av Mattias Ståhl (vibrafon), Rita Marcotulli (piano), Peter Danemo (trummor), Christian Spering (bas), Patrik Skoog (trumpet), Karl Oleandersson (trumpet), Jan Allan (trumpet), Lennart Åberg (saxar), Per Ruskträsk Johansson (altsax), Jonas Kullhammar (saxar), Fredrik Lindborg (barytonsax), Karin Hammar (trombon), Petter Carlson (valthorn). Gästade som bandledare gjorde Georg Riedel.

Anders Lindén

Riedel och Allan still going strong

I torsdags kväll var jag på Fasching och lyssnade på Georg Riedel, Jan Allan och Mathias Landaeus. Mellan låtarna berättade Riedel och Jan Allan historier hämtade ur ett rikt förflutet jazzliv. Konserten inspirerade till en liten dikt.

Jazzmusiker

är en underlig ras

de kan spela trumpet

och de kan spela bas

när de en gång börjat

kan de aldrig sluta

knäppa på strängarna

och blåsa och tuta

Att dö på scenen

är få förunnat

men många hade valt det

om de kunnat

ty de vill spela

tills de ligger i myllan

pensionen

har de lagt på hyllan

Anders Lindén