Vackert men spänningslöst med Stenson/Marcotulli

Att spela duo på två pianon är inte så vanligt. Jag lyssnar ibland till inspelningar med Chick Corea och Herbie Hancock som på 1970-talet turnerade med dubbla pianon.

Annars minns jag från min barndom att det fanns en pianoduo som kallade sig ”Dubbelpianisterna”. Det var Stig Holm och Arvid Sundin som spelade all möjlig musik tillsammans. De satt vid var sitt piano och med spelglädje och lätt handlag nådde de ut till svenska folket, först i radio och sedan i teve.

Att de kunde bli så kända berodde säkert på att dåtidens största nöjesprofil, Lennart Hyland, var väldigt förtjust i dem.

Att Bobo Stenson och Rita Marcotulli, som uppträdde i Kulturhusets hörsal i fredags kväll, skulle nå samma folkliga popularitet som dubbelpianisterna Holm och Sundin är helt uteslutet. Förutom att mångfalden i medievärlden i dag är en helt annat, så kräver Stenson/Marcotullis musik mer koncentration från lyssnaren.

Holm och Sundin var skickliga pianister men uppträdde i ett underhållningssammanhang som också präglade deras sätt att ta sig an melodierna. Stenson och Marcotulli hade valt allvaret som ett bärande element.

När Holm och Sundin spelade var, vad jag kommer ihåg, deras pianon uppställda bredvid varandra. Flyglarna i hörsalen stod vända mot varandra, nästan inkilade i varandra, indikerande att de i stort sett utgjorde en enhet. På samma sätt stod ofta flyglarna uppställda när Chick Corea och Herbie Hancock turnerade som dubbelpianister på 1970-talet.

Bobo Stenson och Rita Marcotulli började lite trevande, men ju längre konserten pågick desto mer växte musiken, tonerna liksom möttes mitt emellan musikerna och drog sedan ut över publiken. Musiken byggdes upp och växte, musikerna försvann in i musiken och vi i publiken drogs obönhörligt med, trots att pianisterna inte hade ögon för oss. Koncentrationen var helt riktad mot musiken.

Bobo Stenson sjönk allt djupare ned över klaviaturen, tills han nästan blev ett med flygeln. Rita Marcotulli var rörligare, men lika koncentrerad.

Inför konserten var jag spänd på hur den skulle utvecklas, om de två pianisterna skulle improvisera fram musiken eller utgå från överenskomna teman. Det blev vad jag kunde se och höra mer av det senare och det gjorde att konserten blev väldigt stämningsfull och de melodiska bilderna hölls kvar under längre perioder.

Men det var mer vacker än spännande musik de serverade, ibland underbart skön, ibland ganska hektisk, men alltid med ett tema i botten som säkerhet. De underströk hela tiden varandra, några villospår fanns inte utlagda.

När jag lyssnar till Bobo Stenson Trio, eller för den delen Rena Rama där Bobo spelade ihop med nyligen bortgångne Lennart Åberg som Rita och Bobo tillägnade konserten, finns spänningen och dynamiken där på ett annat sätt, brotten i samspelet, det antydda, det lite febriga. Detta spänningsmoment fanns varken i musiken eller mellan pianisterna, det spelade liksom ingen roll för publiken vem som spelade vad, allt var väldigt sammanhållet..

Men det fanns också fördelar med detta förhållningssätt, till exempel när de vid några tillfällen spelade unisont, vilket stegrade upplevelsen. Sammantaget var det två världspianister som gav publiken en stämningsrik upplevelse, fri från grubblerier, att ta med sig ut i natten.

Radiojazzgruppen firade 50 på Fasching

Det var på 1960-talet som Radiojazzgruppen bildades, faktiskt nästan på dagen 50 år innan söndagens konsert på Fasching. Gruppen var under många år en livaktig del av det svenska jazzlivet. Det var Bosse Broberg, som just efterträtt legendaren Olle Helander som jazzchef på radion, som initierade gruppen. Den leddes till en början av Arne Domnérus. Senare tog Lennart Åberg över som ledare för storbandet.

Och det återuppstår fortfarande då och då, som denna kväll på Fasching. Kvar i gruppen från starten finns saxofonisten och bandledaren Åberg samt trumpetaren Jan Allan. Tyvärr var initiativtagaren Bosse Broberg sjuk, annars hade han gästspelat under kvällen. Det gjorde dock en annan originalmedlem, Georg Riedel.

Det är Lennart Åberg som för ordet på sitt oefterhärmliga sätt, där han blandar anekdoter, vitsar och allvar. Ibland snuddar han gränsen för det larviga men han kliver inte över förrän just i slutet, men det må vara honom förlåtet.

En annan veteran med många anekdoter i bagaget dyker också upp och dirigerar några av sina alster, nämligen Georg Riedel. Men han knäpper inga bassträngar, för det gör denna kväll Christian Spering med den äran.

Radiojazzgruppen spelar sig under kvällen fram genom årtiondena, från en Riedelkomposition från tiden före starten fram till Maggi Olins nykomponerade verk.

Till kvällens stjärna vill jag utnämna den italienska pianisten Rita Marcotulli. Hennes hantverk vid tangenterna är både flyhänt och känsligt och hon lyfter flera av låtarna med sitt spel. Fredrik Lindborg på barytonsax har också några fina solon. Lennart Åberg lyser också fortfarande, och han var dessutom upphovsman till kvällens bästa låt, Amarone, eller som han antyder att han kanske döpt den till om den gjorts i dag, Svennevinet.

Mattias Ståhls vibrafon lyser också vid några tillfällen. Och musiken hålls hela tiden under armarna av Peter Danemos trummor och Christian Sperings kontrabas, utmärkta i sin funktion.

Det är, trots en hel del dissonanser, mysig musik som spelas av Radiojazzgruppen. Det är inte revolutionerande på något sätt, men det kan man heller inte förvänta sig när man 50-årsjubilerar. Då är tid för tillbakablickar, och som sådana var det en väldigt trevlig konsert.

Det 50-årsjubilerande bandet bestod denna kväll av Mattias Ståhl (vibrafon), Rita Marcotulli (piano), Peter Danemo (trummor), Christian Spering (bas), Patrik Skoog (trumpet), Karl Oleandersson (trumpet), Jan Allan (trumpet), Lennart Åberg (saxar), Per Ruskträsk Johansson (altsax), Jonas Kullhammar (saxar), Fredrik Lindborg (barytonsax), Karin Hammar (trombon), Petter Carlson (valthorn). Gästade som bandledare gjorde Georg Riedel.